jag är helt förstörd

jag fick hem mitt nya minneskort för ett par dagar sen. glad i hågen stoppade jag i det i kameran, med förhoppningen om att alla mina problem skulle vara som borttrollade.

ack, så jag bedrog mig.

som synes är det fullt möjligt att fotografera. det är förvisso glädjande. mindre glädjande är att det inte är minneskortets fel att si och så många råfiler från varje fotografering går sönder och är fullständigt oanvändbara. det är inte heller minneskortets fel att det tar en evighet att öppna, sortera och rensa en bildskörd. och när jag säger en evighet, menar jag - en EVIGHET. bara att få alla råfiler att öppna sig, visa sig, visa vilka som har gått sönder, rendera färdigt osv, i bridge, kan ta upp till 60 - 90 minuter.

jag är som bekant inte särskilt tekniskt bevandrad. jag har ingen aning om vad som är fel. nu, när jag har testat att använda ett annat minneskort, har jag typ tre alternativ kvar. tror jag. två eller tre.

• kameran är trasig, eller börjar bli
• råfilerna är inte kompatibla med varken dator eller programvara (bridge/photoshop)

detta är de orsaker jag i nuläget tror ligger bakom det här problemet.

oavsett vad det beror på, är detta ett problem jag inte vet hur jag ska lösa.

den lösning vem som helst säkert tänker på (inklusive jag själv) är - men köp en ny kamera, håll käften och sluta gnäll. 

problemet med den lösningen är; jag lever på sjukersättning. jag har inte möjlighet att köpa en ny kamera, bara sådär spontant, totally out of the blue. jag har inte heller några direkta möjligheter att spara ihop till en, lite snabbt och effektivt. jag har prioriteringslistor som är sjutton miljarder mil långa, och de förändras mer eller mindre dagligen. det har varit en dyr höst, med min freak accident med datorn som krävde att jag investerade i en ny, jag har varit tvungen att investera i nya skor, läkarbesök samt ortopediska inlägg för mina trasiga fötter.. jag har helt enkelt inte resurser för att köpa en ny, eller ens en begagnad kamera.

det här är ett ypperligt bra exempel på stress jag inte kan hantera. i förrgår när jag insåg att det nya minneskortet inte förändrade saken alls, var jag så stressad att jag mådde fysiskt illa (kräk-illa, alltså), satt och skakade, och det pirrade i hela huden. igår när jag kom hem efter besöket på ortopeden, var jag så slut att jag knappt kunde stå upp. idag har jag suttit och grinat för att jag inte vet hur jag ska lösa det här problemet.

eftersom det trots allt GÅR att fotografera, och det uppenbarligen finns råfiler som faktiskt fungerar, så kommer det här att få fortsätta vara ett problem ett tag till. åtminstone tills jag klurat ut hur i helvete jag ska lösa det. troligen kommer jag att starta en crowdfundingkampanj på min hemsida, så får vi se hur det går. jag behöver rätt mycket pengar, eftersom jag också skulle vilja uppdatera min dator. den jag köpte har inte särskilt stor hårddisk, och den är snart full - av enbart programvaror. 

för såhär är det;

jag måste fotografera. så är det bara. jag kan inte vara utan. jag fixar inte det. 

det här får helt enkelt lösa sig. på ett eller annat sätt. i värsta fall får jag råna en bank. men jag måste ha en fungerande, pålitlig kamera. som det är nu, kan jag inte alls lita på att jag får alla exponeringar från en fotografering. vilket just känns skitjobbigt, eftersom en av mina bästa vänner håller på och blir mormor. det kommer snart att finnas en liten bebis som ska fotograferas. 

nu när jag tänker närmare på saken finns en lösning till, men den är också högst opålitlig. att jag vinner på lotto/eurojackpot. jag spelar faktiskt nån gång emellanåt. tror jag har en rad inne i kväll, om jag inte missminner mig. behöver ingen storvinst, bara tillräckligt för att kunna investera i det jag behöver.

nu ska jag försöka koppla bort det här ett tag. i morgon blir det träff med mina passionista-medlemmar. om vädret tillåter ska vi gå en fotopromenad där de titt som tätt (väldigt titt som tätt) kommer få fotouppgifter med superkort tid på sig att utföra dem. om vi riskerar att blåsa bort (troligt), går vi in, hinkar te/kaffe, trycker i oss digestivekex och tzatziki och glor i fotoböcker tills ögonen trillar ur skallen på oss. 

här är resterande bilder jag tyckte dög, från dagens skogspromenad med hunden (och som höll utan att gå sönder).

höstens kurs inställd

det blir ingen fotokurs på abf i höst, eftersom det inte kommit in tillräckligt många anmälningar. det känns lite trist - särskilt eftersom det trots allt är en liten inkomst, som inte skulle ha gjort ont att få strax innan jul. 

men nu är det som det är. fördelen med det är att jag kan fokusera på Club Passionista. det har varit rörigt med - inte själva människorna, men med medlemsfunktionen (inloggning, möjligheten att se material bakom inloggning osv) under nån månad. har haft kontakt med funktionens support, men på en hel månad har de inte fått ordning på problemet. till slut avaktiverade jag tillägget (använder wordpress, om nån undrar) och tog bort det för att hitta nåt annat som funkar bättre i stället. det jag har hittat nu tror jag kommer att funka bättre - vilket på sina egna vis är lite surt, eftersom jag betalade för det som INTE fungerade, och det här är gratis. 

well. 

fördelen med ingen abf-kurs är trots allt att jag kan ägna mig mer åt passionista, och det gör inget. även om det är väldigt litet än så länge, så är det väldigt kul. det är ju det här jag älskar att hålla på med, så jag gör det mer än gärna. 

idag när jag och hunden gick ut (kameran följde uppenbarligen också med) hade jag en plan på en längre promenad. hunden hade sin ryggsäck med vikt i för styrketräning. när vi kom ut genom porten ombestämde jag mig raskt, för fi satan i gatan vad kvavt det var. det var som att kliva in i en vägg av varm, äcklig FUKT!

det fick bli en promenad, men inte en så jättelång sådan. varje år glömmer jag bort att innan hösten kommer på riktigt, så är det en sån här skitäcklig period när det är halvvarmt, men så kvavt att man snudd på dör.

jag hade ingen supertydlig plan med kameran, förutom att jag ville göra nånting som jag inte brukar göra. nu blev det inte jättemycket av den varan - jag ser ju som jag ser, och även om jag försöker se annorlunda så blir det inte så annorlunda i vilket fall. det som faktiskt blev lite annorlunda kommer längre ner. 

ibland när jag fotograferar så noterar jag att det är nån liten gren som sticker ut/in/över det jag egentligen vill ha med i bild. det får mig att tänka på när jag gick min första fotoutbildning för amerikanske fotografen frank watson, på komvux i uppsala. där pratade vi om sådant som.. huruvida man flyttar på en gren man inte vill ha i bild, flyttar dit något, sätter externt ljus på en svamp, osv. på den tiden var åsikterna rätt delade om den saken.

jag flyttar inte på något. inte för att jag tycker att det är si eller så rätt eller fel, utan för att jag är lat och bekväm. plus att jag inte har något emot att det är något litet som stör. förr hade jag svårare för det, men numer kan jag tycka att det är lite småkul. lite i stil med roland barthes och hans punktum. ett litet skav i ögat, liksom.

.. och barthes - det påminner mig om att jag måste sätta mig och skriva ihop nån slags introduktion till fototeori, eftersom jag har ett inbokat teamsmöte med mina passionistor, där vi ska prata om den stora, intressanta frågan - vad är fotografi?

det är ju en gigantisk fråga, om man är lagd åt det håller att man gillar att diskutera sådant. alla teoretiker har ju sitt eget perspektiv (som jag tror att de gärna vill se som det enda, sanna perspektivet), och de jag har läst hittills har alla sina poänger.

men det är ungefär det, som det handlar om. alla har sina poänger, men ingen har rätt. ingen har heller fel. det är bara perspektiv, inget annat. det som kan vara kul är att ta till sig det man tycker funkar för en själv, och implementera det i sin egen syn på fotografi. 

dessa två bilder, ovan och under, är vad mitt experimenterande gick ut på idag. jaha, undrar ni säkert - hur då? du har ju fotograferat en massa blommor med den där medvetna rörelseoskärpan, på vilket sätt skulle detta vara annorlunda?

well. 

- för att jag ägnade mig åt att inte bara ha en längre slutartid, utan också medvetet rörde kameran medan jag exponerade.

- för att det är andra motiv än tighta utsnitt av "blommor på en sommaräng", typ. särskilt fasaden - det är huset jag bor, och min port som syns till vänster i bilden. jag ska faktiskt ta och utforska det här ännu mer, eftersom jag tycker att det är rätt kul, och för att bilderna kan säga en hel del, beroende på. 

och här har ni dagens tre sista bilder. väldigt, väldigt typiska mig. 😅

diverse

idag var en sån där diverse-dag. iaf när det kommer till fotograferandet. tog med mig kameran i underhållningssyfte, på en skogspromenad med hunden. för första gången efter sommaren gick vi faktiskt IN i skogen, bland annat därför att jag ville hitta ett bra ställe där jag kunde ställa mig och borsta av honom, eftersom han släpper päls så jag blir tokig. 

men kameran fick såklart också följa med.

jag experimenterar just nu med slutartider, rent generellt. dels de där längre slutartiderna som ger den där medvetna oskärpan, men också med rätt korta slutartider. såpass korta att råfilerna är underexponerade. inte extremt (jo, ibland, by mistake), men tillräckligt underexponerade för att ge en betydligt bredare tonskala än jag är van vid. det är lite ovant att redigera såna bilder, men det ger sig.

det var väldigt trevligt att traska runt i skogen en stund, bortsett från att det fortfarande är så vansinnigt fuktigt i luften. det är sjukligt irriterande - ta bara som exempel att jag tvättade kläder i tisdags och tog upp till lägenheten för att hänga på tork. framåt fredag morgon eller så, vågade jag hänga in dem i klädkammaren igen utan att oroa mig för att de fortfarande skulle vara fuktiga. helt jävla otroligt.

men det bryr sig ju inte skogen om. inte hunden heller. han tyckte nog att det var rätt skönt att bli av med lite päls (och jag glad att den inte hamnar i min säng). 

det här trädet (ovan) har jag fotograferat rätt många gånger, faktiskt. ofta ungefär samma vinkel, dessutom. jag gör det, eftersom den får mig att tänka på en specifik sak varje gång, och då kan jag inte låta bli. vad ser du i den här bilden (av ren, skär nyfikenhet)? 

när vi hade passerat allt detta ovan, såg jag för första gången en orm här i området där jag bor. jag är ormfobisk deluxe, så det var en smått traumatisk upplevelse, trots att ormen i fråga var väldigt liten. bara att skriva om det gör att hela jag vill vrida mig ut och in, och mina fingertoppar tror att det ligger en orm därunder. 

tror det var en kopparsnok (visst finns det nåt som heter så?). först trodde jag att det var en jättelång daggmask. men den var lite märklig i färgen, och när jag och hunden kom lite närmare, rörde den på sig - INTE som en daggmask. som en orm. och jag dog nästan på kuppen. fi fan. USCH!!! 

jag måste sluta skriva om det där, för jag dör nu också.

i stället kan jag skriva om - ni som läste mitt inlägg i somras från summer meet. jag är själv oerhört ointresserad av bilar, men har av någon anledning lyckats samla på mig kompisar som i stället är superintresserade av bilar. hemma på gatan har jag en kompis, vars familj sammanlagt äger runt 10 - 12 bilar eller så, varav säkert hälften är gamla veteranbilar. 

den här bilen är en av dessa, och jag är jätteförtjust i den - på grund av färgen. den har en färg som smultron- och vaniljglass på sommaren. PLUS att de dessutom har en mindre veteranbil i samma nyans. jag har döpt dem till storasyster och lillasyster. 🤗

här tar dagens inlägg slut. nu ska jag gå ut med hunden igen, och försöka låta bli att tänka på att det nånstans (tack och lov lite längre bort) ligger en kopparsnok och existerar, helt av sig själv.

objektivtest

ni vet, det här jag ständigt gnäller på - att objektivet jag använder inte beter sig vettigt när det gäller skärpan. jag har svårt att avgöra om det är autofokusen, att objektivet faktiskt HAR svårt att ställa in skärpa, om jag själv ser så illa att jag inte får ordentlig skärpa, eller vad det nu kan vara. 

så jag bestämde mig för att byta objektiv idag, bara för att se hur skärpan ser ut med mitt korta objektiv.

bilden ovan och bilden under är med mitt långa objektiv. resten är med det korta.

ovan: en nattfjäril satt som klistrad på tapeten, mitt i solljuset som får tapeten att se ut mer som en gardin. men tro mig, det är tapet. 😅

resten av bilderna har som enda syfte att visa hur skärpan ser ut - och eftersom det är ungefär ett år sen jag senast använde just det här objektivet, också hur sånt som skärpedjup ser ut. för att inte tala om; det vidvinkliga perspektivet som jag nu minns att jag inte riktigt gillar.

det händer nåt mer linjerna som jag inte gillar. det finns säkert nån som kan förklara exakt vad det är som händer, men helt ärligt - jag är rätt ointresserad av de tekniska detaljerna. 😂 jag ser att nåt händer som jag inte gillar; good enough for me. det är anledning nog att använda så lite som möjligt, trots att det andra objektivet är knepigt på sina egna vis.

det här är nog den enda bilden jag tycker att det verkligen finns en poäng med att använda det kortare objektivet; jag får med mer av taket, vilket är lite småkul. om det är tillräckligt kul för att användas oftare - ytterst tveksamt.

så länge det finns tistlar kvar att beundra, så får ni stå ut med att de dyker upp i mina blogginlägg. 🤗

när det gäller skärpan i det här objektivet så tror jag att den funkar hyfsat bra. bättre än i det andra, iaf. men det är fortfarande inte tillräckligt kul för att det ska kännas värt att fotografera med det här. 

sådär. då har ni sett dagens testbilder. i morgon ska jag iväg och fotografera en bekant, faktiskt. sannolikheten att jag kommer att visa dem här är dock av det mindre slaget. bilderna som ska tas kommer att ha starka inslag av bdsm, och det beror lite på hur min modell ställer sig till att vara offentlig med sådana bilder. 

det återstår att se. 🙂

i trötthetsdimmor idag

det har varit en trevlig, men märklig helg. den blev inte alls som var planerat från början. från allra första början var tanken att gårdagen skulle innehålla en träff med passionista-medlemmar. det gjorde den också. för ett par veckor sen fick jag förfrågan om att vara hundvakt, och eftersom vi alla avgudar varandra tackade jag såklart ja, med vetskapen om att jag skulle vara trött på passionista-träffen. i fredags hörde ett par kompisar av sig och undrade om jag ville ha besök i lördags. jag har inte träffat dem på länge, så jag tackade ja, väl medveten om att jag skulle vara halvdöd efter helgen.

nu är det efter helgen, och jag ÄR halvdöd.

tur att jag känner mig själv såpass att jag vet det. självkännedom is the shit, gott folk - så är det bara. 

jag hade svårt att bestämma mig för hur lång hundpromenaden skulle bli idag, innan vi gick. tog med mig kameran, bara ifall att. det blev inte en jättelång promenad, men några bilder blev det trots att jag är så trött att skallen är helt dimmig på insidan.

och med det sagt; här är dagens bildskörd. är för trött och groggy för att skriva mer än såhär, så - enjoy. 🙂