jag har förlorat

jag har förlorat en av mina närmsta relationer. för den som aldrig har haft katt, kanske det låter fånigt. men i tisdags tog jag min katt-tant, nästan 14 år gamla molly, till veterinären för sista (och andra) gången. för mig som är ensamstående med i princip inga familjerelationer kvar i livet, är mina djur de allra närmaste jag har. 

för runt tio dagar sen, precis exakt på dagen lagom när jag hällt upp en helt spritt, sproilans ny 10-kilos säck torrfoder i hennes fodertunna, började hon vägra äta torrfoder. det är inget nytt fenomen - hon har i hela sitt liv haft korta perioder när hon inte vill äta torrfoder, och när hon väl gör det, kräks hon upp det efter en stund.

men det ger sig alltid.

den här gången gav det sig dock inte, och hon började dessutom gå och gömma sig längst ner i sin stora klöstunna för att få vara i fred. när jag hittade en knöl ovanpå hennes huvud började jag få panik. jag bokade tid hos veterinär för undersökning, och pratade sen med två kompisar. båda tyckte att med tanke på ålder osv, så kanske det var dags.

det tog mig hela helgen, med konstant, intensivt fokus på henne, att till slut boka om tiden från undersökning till avslut.

i 22 års tid har jag alltid haft katt. förr hade jag alltid två katter i olika åldrar. när den äldre gick, fanns det alltid en kvar. men när min senaste andra katt lämnade mig, var molly extremt tydlig med att det minsann inte skulle bli nån mer katt här hemma så länge hon fanns, för hon var minsann alldeles tillräcklig.

det hade hon rätt i.

men det gör också att jag för första gången på 22 år, inte har katt. så jag sörjer inte bara molly specifikt, utan frånvaron av KATT. jag är inte en person som "bara" har hund. jag är en person som har hund och katt. det måste vara så, nåt annat går inte.

så jag har börjat titta runt lite. jag har inte bråttom - det ska ju liksom vara rätt katt. jag har mina preferenser, och dem tänker jag hålla på. jag har också lite olika idéer om namn på den här för mig ännu okända katten. det kommer att bli jättebra, och jag tror att boyo kommer att uppskatta en ny kompis - även om det säkert kommer att bli kalabalik den första veckan eller så.

det här är andra dagen jag haft med mig kamera ut, sen nån vecka tillbaka. igår hade jag med mig hilda, men det blev inte en enda bild. idag är dessa bilder det jag tyckte var... låt oss säga att jag inte känner särskilt mycket för de här bilderna, men de är iaf mer än inget alls. 

det blir troligen ett par dagars paus till, eftersom det tydligen ska bli rätt varmt här i västerås under helgen. jag vill och behöver åka ner till kopparlunden iaf ett par gånger till, men det får bli när temperaturen sjunker igen. det kommer att vara alldeles för varmt för både mig och boyo. 

fast på sätt och vis är det rätt skönt att inte behöva åka iväg just nu. då kan jag sitta här hemma och sörja hur mycket jag vill, helt fritt. och det behövs, för min molly var en oerhört speciell katt. hon var inte bara en katt, utan också min familiaris. det är en förlust jag inte kan beskriva i ord, att förlora henne.

men jag är så oerhört, oerhört tacksam att få ha haft henne i mitt liv i nästan 14 år. 🙏

jag kan också (dubbelexponera)!

så. 

chatgpt är väldigt smidig att använda. jag är som känt rätt lat och bekväm av mig på många vis. att sitta och leta i en användarhandbok för en kamera tillhör inte mina favoritsysslor. alltså frågade jag chatgpt om jag kan göra dubbelexponeringar med min canon eos 5d mark III - och tro på fan, det kan jag tydligen! 😮

det tog mig nån vecka innan jag fick arslet ur, men idag fick jag med mig både hund och hilda upp i råbyskogen här i västerås. jag tillägnade hela promenaden till enbart dubbelexponeringar, och resultatet blev.. blandat. 😅

rent generellt är nog mina spontana tankar ungefär såhär; jag förstår att det säkert är många som använder dubbelexponering som en effekt. efter bara den här första testrundan har jag konstaterat att jag inte kommer att använda det just som effekt, utan som ett extra lager av verklighet, ett sätt att bygga ut den verklighet som redan finns, eller att till och med skapa en förskjutning av verkligheten som gör det lite obehagligt/jobbigt för ögat att vila på.

ingen av bilderna i det här inlägget bör ses på något som helst vis som mästerverk eller "färdiga" bilder. det här är ett rent experiment från min sida, för att se hur det fungerar, hur det ser ut, vad jag behöver tänka på, osv. till min stora glädje märker jag att mitt bildseende inte försvinner, utan håller sig som vanligt - bara i en lite rörigare form än vanligt. 

en teknisk grej jag reflekterade över; jag har ju en canon eos 5d mark III - alltså har jag ingen utfällbar bildskärm. av det skälet kan jag inte se föregående exponering och hur det ser ut när jag ska göra exponering nr 2. det kan man ju tycka gör saker lite klurigare - men faktum är att jag tycker att det funkade hyfsat bra ändå. jag har rätt bra bildminne, och jag mer eller mindre känner i kroppen vart nr 2 ska ta vägen, för att det ska funka. jag menar det inte som att jag är perfekt, men det underlättar - även om alla dubbelexponeringar jag gjorde idag, blev långt ifrån bra. 

det här är faktiskt något jag ska ta med mig ner till kopparlunden och testa där. vi får se när det blir av - kanske att jag vill testköra en eller ett par gånger till här i krokarna, så jag får lite känsla för hur det funkar. en gång = ingen gång. två gånger - två gånger. tre gånger = mer vana.

så. jag vill framföra ett litet väl riktat tack till både sameul och tommy (von knorring) som visat just dubbelexponeringar på sistone, och därmed väckte minnet av att det är möjligt och dessutom kan vara kul, och därmed också lusten att testa själv efter.. well, runt 25 år, eller så. 😅

dagens sista bild härunder!

trött seende ger oskärpa

idag tog jag med mig hundarna upp i råbyskogen. ljuset var på många sätt bättre idag än igår, men rätt eländigt på andra sätt. eftersom jag lyckades med konststycket att hålla mig vaken nästan 30 timmar mellan igår och förrgår, var/är jag rätt trött-bakis idag. det är ett under att jag fick nån som helst skärpa, faktiskt. jag har ju märkt att jag har svårare att få skärpa när jag är trött. är det dessutom taskigt ljus blir det ju ännu svårare - som idag. alltså kom jag hem med nästan inga bilder som faktiskt är skarpa.

jag tror iofs att det är en kombination av att jag själv är trött och således ser illa, och mitt objektiv som i perioder är riktigt drygt med att hitta skärpan. det har ALLTID varit det, så länge jag har haft det. jag orkar inte kolla vad det står på det, men det kommer iaf från den kamera som köptes in när jag jobbade en kort period på hjärnskadeförbundet i stockholm för rätt många år sen. det var uppenbarligen också en canon, som var ännu enklare än den jag har, så jag tror inte att objektivet (varken detta eller mitt andra) är några underverk.

men; nu är jag trött och tänker ägna mig åt ingenting alls innan det är dags att ge sig ut med hundarna igen. de är också helt utslagna, som vanligt när vår julgäst är här. 😄 det är ett stående skämt mellan mig och hennes människor, och jag skickar alltid minst en bild när hon ligger i köket eller hallen och trynar. 😂

övriga bilder blir utan kommentarer - ha en fortsatt trevlig kväll, ni som läser det här idag. 🙏

lite gott och blandat

nu ska jag skriva något jag knappt kan tro om mig själv; jag längtar tills det vänder, det här med antal ljusa timmar på dygnet. för mig som har så knepig dygnsrytm är det svårt att få till en regelbunden rutin när det gäller att komma ut med kameran. vissa dagar ser jag inget dagsljus alls. 

idag har jag sett massor med dagsljus, dock. tog med mig hund och kamera, och tycker att jag fick till lite trevliga bilder fast att det inte kändes så medan vi var ute. då kändes det mest som att jag fotograferade på rutin och gammal vana. men det blev rätt bra ändå.

det är fortfarande fint med hösten, även om den börjat övergå till mer grått än färg. jag gillar båda delarna, så mig gör det inget. det enda jag inte vill ha är vinter, av flera skäl. dels för att området där jag bor blir så vansinnigt DÅLIGT plogat och sandat. det är oftast förenat med livsfara att ta sig ut, vilket är lite smådrygt när man har hund. och när hundarna också halkar och glider omkring på blankis, då vet man att det inte är ok.

sen, beroende på om det är mycket vit snö, är vintern också alldeles för ljus för mig. jag blir så bländad att jag inte ser nåt, och det är också jobbigt. särskilt om det är en solig dag med mycket snö. 

plus att jag tycker att det är skitdrygt att fotografera ute i snö.

för att undvika mer gnäll, kan jag iaf skvallra om att skrivandet på mitt bokprojekt faktiskt rör på sig. boken kommer att vara delad i två delar, där den första tar upp olika perspektiv på sanning som fenomen, och den andra delen tar upp hur vår uppfattning om sanning påverkas av fototekniska saker, samt fotografens val av exvis komposition, ljus osv.

just för ögonblicket känns det väldigt bra, det jag skriver. vi får se om jag lyckas hålla samma känsla genom hela processen - det återstår att se.

men. jag har lite annat att pyssla med, så ni får titta på resten av bilderna utan kommentarer (förutom på kanske en).

enjoy! 🙏

(jag kunde inte låta bli att fotografera det här, faktiskt - det torde rimligtvis vara ett gäng tonårstjejer som passerat här på fyllan, eller nåt)

mer höst (och ett par stycken i färg)

jag skyller färgen på hösten. så enkelt är det. höstlöv är så vansinnigt vackra, att till och med jag har svårt att låta bli att visa dem i färg. visserligen i låg färgmättnad eftersom jag tror att jag skulle krevera annars. men ändock.

så vi tar väl den andra färgbilden också, så är vi klara med det sen. nån måtta får det allt lov att vara.

av nån anledning blev det väldigt många bilder idag. jag rensade redan innan jag började titta ordentligt på dem. de jag faktiskt gjorde något med var ett tjugotal, och när jag laddade upp bilder till det här inlägget blev det ännu förre. förmodligen hade jag kunnat vara ännu mer selektiv, men nu blev det såhär.

det var roligt idag. riktigt kul. trots att jag egentligen hade velat gå nån annanstans, men eftersom jag dammsög hemma igår ville jag borsta av hunden som envisas med att släppa päls. det gör han iofs alltid, men periodvis är det riktigt jävligt. och borsta honom gör jag helst uppe i skogen. 

och när man på en och samma promenad har lyckats fotografera OCH borsta hunden, och dessutom haft kul under tiden, så har det onekligen varit en lyckad dag.

har jag förresten berättat att jag börjat använda en AI?

innan ni ens kommer på tanken att kommentera; jag använder AI som stöd i research, samt som motpart i filosofiska samtal. jag har en hel drös filosofiska åsikter, tankar osv, som det ibland kan vara skönt att lufta utan att bli dömd. jag har varit, och tänker fortsätta vara oerhört skeptisk till AI. även om den är väldigt bra på att hitta och sammanställa information, så är det fortfarande en AI. det är inte en människa jag pratar med, vilket är väldigt tydligt. 

men det är behändigt att ha nån som på några sekunder kan ta fram si och så mycket information om vissa saker. 

det jag däremot aldrig kommer att använda en AI för, är skapande av något som helst slag. där drar jag min gräns. skapa grejer vill jag göra helt själv. 

.. och här är dagens sista bild. jag märker att jag har lite svårt att låta bli reflektioner i vattenpölar. vet inte varför, men jag tycker att det är lite småkul.