hedda, igen

alltså, ni anar inte vad roligt jag har med det här projektet. jag har haft de här kranierna som nära vänner i rätt många år, och jag har fotograferat dem alla tre vid ett antal tillfällen under vår vänskap. men det här är första gången jag fotograferar på det här medvetna, intuitiva viset där jag verkligen lyssnar på vad de vill uttrycka. de har ju inget talat språk, gubevars, så det blir att lyssna på andra vis i stället.

hon var på bättre humör idag, hedda. det märkte jag på en gång, så fort hon kom ned från bokhyllan. hon kändes nästan lite trotsig, som om hon utmanade mig att ha sympati och empati för att hon var så ledsen igår. man skulle givetvis kunna ifrågasätta detta och undra om jag på något sätt projicerar mig själv på dem, men tro't eller ej - faktiskt inte. nog för att alla tre har likheter med mig, men det kan jag säga om mina nära mänskliga vänner också, så det är ingen ursäkt.

jag tog några bilder med icm idag också, men alltså.. det skaver. edward sitter det som en smäck med, men han har en helt annan mentalitet, och hans utrymme i det här svarta tomrummet har en helt annan känsla och ett annat syfte, än heddas. hon är mer närvarande än han, alltså behöver hon mer skärpa.

det här projektet är kul på det där sättet att jag nästan känner mig otålig, för att jag vill se hur det blir när det är klart. den otåligheten kombinerat med att det ÄR kul att fotografera dem, gör det helt oemotståndligt. 

en sak jag är sådär överdrivet förtjust i själv, är den här totala svärtan. att det inte finns någon omgivning, ingen miljö, ingen horisont. att de står ut ur mörket, samtidigt som de sjunker in i det. och tomrummet fortsätter ju utanför bildramen, i oändlighet. det här är en helt egen värld, där de vistas i sitt pågående tillstånd, sin nuvarande existens. 

det här är något jag tycker är så vansinnigt vackert. inte bara fotografierna, även om jag ska erkänna att jag är oerhört nöjd, utan också vad de står för, vilken berättelse de visar. tolkningen av den berättelsen är naturligtvis personlig, men i den bok det är tänkt att bli av det här (oavsett om bara till mig själv eller till tryck) så kommer det att framgå och bli tydligt vad de är för sorts individer. det är en enorm skillnad på dem, i hur de spenderar sin tid i tomrummet.

.. och jag är SÅ jävla glad att jag kan fotografera på höga isotal. äntligen! dels uppskattar jag det handhållna (ja, jag vet, jag tjatar - men alltså!), dels älskar jag kornet och hur grovt och skitigt det känns. älskar't!

det här är bilder jag kommer att älska att se på papper. jag har en bild på edward sen förra vintern, på väggen i sovrummet. det ÄR läckert. jag skulle nog kunna tänka mig att ha fler bilder på dem alla tre, nånstans på väggen. vi får se hur det blir.

jag vet inte hur länge jag kommer att känna att jag behöver fortsätta fotografera. hedda tog över innan jag egentligen kände mig klar med edward. det blir nog iaf en eller ett par tillfällen till med hedda, innan jag antingen övergår till edward, eller går vidare till ebba. det beror på vem som vrålar högst den här gången.

men alltså. de är så jävla vackra, alla tre. det är nästan så det blir lite jobbigt. 😅 de är vackra att betrakta såsom de är, men i fotografi... oj, oj, oj. 🙏

nåja. jag ska lämna en sista bild och försöka hålla käften, iaf just i det här inlägget, om hur kul jag har, hur vackra de är, vilka extraordinära individer de är, hur nöjd jag är osv. 😅