lite nytt, lite gammalt, men inte ett endaste blått

det här är, i mitt tycke, en av de absolut bästa, om inte DEN bästa, från dagens bildskörd.

alla bilder från dagens långpromenad med hunden. som vanligt tyckte han att jag var skittråkig som stannade stup i minuten, men han ska faktiskt inte gnälla eftersom han själv gör precis exakt samma sak fast med doftfläckar i stället.

vi gick nästan i råbyskogen idag också, fast på de gång-/cykelbanor som går kors och tvärs. hela skogen är liksom uppdelad i ett antal mindre delar, som av någon märklig anledning inte alls ser likadana ut. men i stället för att gå in i skogen tyckte jag att vi kunde gå på asfalt, så boyo fick slipa ner sina nyklippta klor en aning.

fortsatte testa och experimentera med icm idag. det fanns dock rätt många bilder som inte ville existera med just den tekniken, så dagens inlägg blir lite blandat av allt möjligt.

(och detta skriver jag just när det är två icm-bilder efter varandra 😆)

när man går de här asfaltsvägarna kommer man till ställen där vi sällan är, jag och min hund. bland annat finns en gammal skola nånstans åt det hållet vi gick idag, liksom en stor idrottsplats med fotbollsplan och annat. en av byggnaderna vi passerade hade en kul baksida - som synas ovan, och några bilder härunder. solen låg dessutom på, genom ett gäng träd, så det blev väldigt fina skuggspel på en redan intressant textur. i like it!

för övrigt tror jag att jag ska skriva ett blogginlägg till club passionista, där jag tar upp vikten av att lägga märke till detaljer. i bilden här nedanför finns en lampa som tittar fram mellan löven på vänster sida om det där metall-liknande röret, whatever det nu är för något. jag tänkte på det när jag stod där och makade in mig till rätt ställe för att den skulle hamna just där. hade lampan hamnat någon annanstans hade iaf jag stört mig på det, och tyckt att jag var klantig och slarvig som inte lade märke till det.

det var en trevlig promenad idag. vädret var fantastiskt skönt, om än något kyligt. men det var väldigt trevligt att se iaf lite annat än vi gör på våra vanliga promenadstråk. tror vi ska börja gå åt det här hållet lite oftare, faktiskt.

vi gick också igenom ett villaområde, där vi passerade det här superfina skuggspelet från ett staket. jag kunde faktiskt inte låta bli, så enkelt var det.

här är ett till skuggspel från ett annat staket. det första är dock min egen favorit av de tu.

här är vi hemma på gatan igen. där ligger höstlöven i stora drivor på trottarerna, till min stora glädje. jag har en barnslig förtjusning att gå och sparka i lövhögarna, det prasslar så fantastiskt mysigt. 

och om det är nån som undrar hur det går med kameran, så håller den uppenbarligen fortfarande ihop. den har ett helt eget liv, där den ena dagen förstör råfiler, för att nästa dag fungera som den ska. tittar man noga ser man dammprickar på några av bilderna (den ovan, t ex). jag har gjort mitt bästa för att göra rent sensorn, men jag har tappat bort min blåsbälg-pryl, som dessutom är till för negativ och inte sensorer. jag gissar att det är skillnad på de tu. 

men. jag är glad så länge jag kan använda den. så får vi se vad som händer därefter.

(och alldeles oavsett; jag har bestämt att min nya kamera är en tjej, och kommer att döpa henne till hilda.)

ordning och reda i kaoset

hyresvärden där jag bor har en tendens att åtgärda saker på utsidan av fastigheterna. förra sommaren byggdes alla lekplatser på området om (till det sämre, är min personliga åsikt, men smaken är som baken), och i år är det min sida av gatan (fem hus med tre portar i varje) som ska få nya portar. andra sidan av gatan fick det för något år sen, och nu är det vår tur.

det arbetet påbörjades för en eller ett par veckor sen. det går sakta, men faktum är att de har rivit bort nästan alla gamla portar och satt in de nya - men det dröjer nog ett tag till innan det är helt klart. det ska installeras såna där blip-grejer, det ska dit lister osv.

medan vi väntar på att allt ska bli klart, så ligger våra gamla portar och skräpar på gräsmattorna mellan husen. jag har tänkt i flera dagar att jag ska ta med mig kameran ut och fotografera lite, och idag blev det äntligen av (eftersom jag satt vaken längre i morse, bland annat för att stirra på tapetprover i dagsljus).

jag tror att de flesta hyresgäster på området tycker att det här ser förjävligt ut. och det gör det - särskilt eftersom de gamla portarna inte har något syfte med att ligga där, annat än att bara ta plats och se illa ut.

och för det otränade ögat kan jag verkligen förstå att det "bara" ser ut som skräp.

med "otränat öga" menar jag ett öga som inte är vant att tänka/se i bild. när jag går förbi såna här ställen, oavsett om det är på gräsmattan framför mitt hus eller någon annanstans, ser jag jättemånga bilder som bara ligger där och väntar. men om man inte har tränat/lärt sitt öga och sin hjärna att titta efter annat än bara vår spontana tolkning (skräp/fult), så ser man det nog inte.

jag tycker att det kan vara oerhört givande att hitta ordning och reda i kaoset. när man slänger grejer på det här viset så är ju det spontana intrycket - kaos. det bara ligger där, kors och tvärs, det finns ingen uppenbar ordning eller symmetri, utan bara - kaos.

men tittar man, och jag menar tittar sådär ordentligt, så går det faktiskt att hitta jättemycket fint mitt i oredan.

jag märker att det här är ett sätt att fotografera på, som jag verkligen uppskattar. där det inte handlar så jättemycket om ett spännande eller supertjusigt innehåll, utan mer om att hitta skönhet i det fula, det förgängliga, det förkastade. när jag tänker närmare på saken så är det ett väldigt gotiskt sätt att se det, och helt plötsligt är jag inte förvånad. :D :D :D

sen finns det ju saker jag tycker gör sig oerhört bra i bild. metall är en sådan sak. rost är en annan, om än inte just här. betong är också oerhört vackert i bild.

en sak jag gillar hos mig själv i hur jag ställer mig till mitt eget fotograferande är att jag ser ALLT jag gör, som träning. jag må ha ett bildseende och förmåga till komposition, men jag ser inte mig själv som expert eller professionell. därför, när jag ställer mig själv framför vad-det-nu-är-jag-vill-fotografera-just-idag, så tittar jag rätt mycket, tar en bild, rycker på axlarna och tänker att tja, vi får se hur det där blev, och så går jag vidare till nästa bild. jag vill gärna vara i nån slags test-mode, så att jag inte går runt och tror att jag fotograferar mästerverk när det inte alls stämmer med verkligheten.

jag lär ju inte vara ensam om att komma hem, tömma ur kameran, titta igenom materialet, förkasta en del på en gång, titta på det i igen, välja ut si och så många att göra i ordning och när det är dags att faktiskt bestämma vilka bilder som ska visas, försvinner minst ett par, tre stycken till.

och av de som faktiskt hamnar i ett blogginlägg, ett inlägg på fb, instagram eller någon annanstans, så är det fortfarande ytterst få som är sådär faktiskt, på riktigt, bra.

jag fotograferade ju t ex rätt mycket i höstas, och av allt det materialet är det runt 4 - 5 bilder eller så, som verkligen står ut och som jag vill använda på något sätt. resten - iaf delar av det, är helt ok, men inget som känns sådär super-wow.

och med det sagt kan jag säga att det är oerhört skönt att inte fotografera mot betalning. jag uppskattar oerhört att kunna ägna mig åt det jag har lust, att inte behöva tänka på att möta någon annans förväntningar, att vara kommersiell osv.

att bara vara jag, är mer än gott nog för mig.