kopparlunden, inför utställning

för ett tag sen hade vi ett litet möte om vår första, kommande utställning, i club passionista. jag hade tänkt att jag skulle vara schysst och ge plats så att de medlemmar som vill, kan ställa ut - men där fick jag minsann på moppo. tydligen ska jag också vara med och ställa ut, och därmed basta. 😄

så jag är väl det, dåh. 

och det är rätt många år sen jag ställde ut, så det blir kul.

för den som känner till västerås - vi ska ställa ut i culturen, på den långa väggen. som alla andra har jag såklart funderat på vad jag ska ställa ut för något - men så kom jag på att.. för tusan, culturen ligger ju i kopparlunden, där jag fotograferat HUR mycket som helst under ganska precis exakt 25 års tid. 

men.

alla bilder jag har därifrån är mer eller mindre gamla. alltså kunde det kanske vara kul att ta lite nya bilder. och det TROTS att jag egentligen känner mig proppmätt på just kopparlunden. det är ett av de vackraste industriområden jag vet, med sitt gamla brukstegel, järngrindar osv. men just eftersom jag fotograferat så mycket där, känns det något uttjatat.

dock. 

jag har förändrats väldigt mycket som person under de senaste tio, femton åren eller så. och när jag säger väldigt mycket, så menar jag väldigt mycket. och bara därför, för att både mitt seende och fotograferande har följt med i mina personliga förändringar, så tänkte jag att det kan vara kul att se om det märks i hur jag fotograferar just kopparlunden.

nu är det här jag gjorde idag, tidigt i morse när tvättmaskinerna gick, det första mer seriösa jag fotograferat därnere på rätt många år. men jag tycker nog att det ser iaf lite annorlunda ut än det gjorde förr. 

förr fotograferade jag mer motiv, än jag gör numer. nu är jag mer intresserad av form än av motiv. och jag tror att det är den största skillnaden mellan då och nu. 

såsom jag ser kopparlunden just nu, är som besjälad. det finns en själ i området som är ensam i sitt stillastående - på ungefär samma sätt som träd i en skog, där de är stående i många, många år - ser allt, men har ingen att prata med om det. ungefär så upplever jag kopparlunden; industribyggnader som sett mycket, men där ingen levande människa lyssnar på deras viskande.

just idag har jag hittat tre olika spår i bildskörden. dels det som är typiskt när jag fotograferar i kopparlunden - tegelfasaderna, järngrindarna osv, sedan bilder som de ovan - trasiga grejer på moderniserade fasader, spår av människor som nyttjat och använt en byggnad, och så sist men inte minst, icm (fast jag valde att inte ta med några såna i det här inlägget).

jag har inte bestämt om jag ska fokusera på ett av dessa spår, eller om jag ska blanda hejvilt. varje person som ställer ut, ska visa sex fotografier. det är inte jättemånga, vilket gör att iaf jag vill vara noga med VAD jag visar. det är också superviktigt att de bilder jag visar, hör ihop och har nån slags berättelse.

min plan just nu är att vänta ett tag tills jag och hunden åker ner dit igen. vildvinsrankorna som ockuperar de flesta byggnaderna får gärna knoppa sig och få lite löv och bli lite fina igen. ljuset idag var dessutom fullständigt vidrigt - det där hårda, skarpa ljuset som bara är skitdrygt. usch!

jag tänker inte ha någon som helst plan på vad jag kommer att fokusera på. när jag är där tänker jag fotografera de bilder jag hittar. eventuellt ta om någon som jag kanske inte gillade jättemycket från idag (eller iaf gången innan). och jag tror dessutom att oavsett vad som händer, så kommer jag att hitta sex bilder jag är ok med att visa. bara från idag finns det ett flertal bilder jag är väldigt nöjd med.

däremot är det inte säkert att bilderna jag är nöjd med från idag, automatiskt funkar ihop. det är därför jag vill ner dit igen, så att jag kan fylla på förrådet med råmaterial, så att jag förhoppningsvis hittar sex bilder att inte bara vara ok med, utan faktiskt kunna stå för helt och fullt,och dessutom vara riktigt nöjd med.

.. och nu när jag tittar på bilderna samtidigt som jag stoppar in dem i inlägget, så märker jag att - fan, alltså.. det ÄR otroligt vackert därnere.

nackdelen med det är ett fenomen jag ofta noterar när jag tittar på fotografi; hur vanligt det är att fotografera häftiga miljöer och förvänta sig att själva fotografiet ska vara bra enbart på grund av motivet. det är ju delvis därför jag fotograferar som jag gör; jag försöker undvika såna miljöer för att inte ansluta mig till den klubben som fotograferar på just det viset. 😅

förhoppningsvis fotograferar jag kopparlunden på ett sätt som är lite roligare än så. framför allt VET jag att jag fotograferar på ett annat sätt än man vanligtvis gör härnere. tittar man t ex på marknadsföringsmaterial av kopparlunden, så är det rent dokumentärt i stilen; prydliga bilder på hur byggnaderna ser ut, men that's it.

jag vill ju mer än så. för mig är kopparlunden besjälad och förtjänar att bli fotograferad på ett sätt som speglar det.

men som sagt var.. vi får se vad det blir i slutänden. just nu är jag mest bara glad att jag (och hunden) kom iväg på ett litet äventyr i morse. jag har varit trög i starten med att fotografera ute, eftersom jag dessutom är PROPPMÄTT på att fotografera här runtom där vi bor. jag är så trött på att fotografera samma grejer hela tiden att jag för tillfället helst tar mig iväg på fotoäventyr det finns en poäng med.

därför är det ju himla behändigt att kopparlunden finns, så att jag kan ta med mig min knäpphund och fotografera där, när jag har tröttnat på allt på hemmaplan.

lite nytt, lite gammalt, men inte ett endaste blått

det här är, i mitt tycke, en av de absolut bästa, om inte DEN bästa, från dagens bildskörd.

alla bilder från dagens långpromenad med hunden. som vanligt tyckte han att jag var skittråkig som stannade stup i minuten, men han ska faktiskt inte gnälla eftersom han själv gör precis exakt samma sak fast med doftfläckar i stället.

vi gick nästan i råbyskogen idag också, fast på de gång-/cykelbanor som går kors och tvärs. hela skogen är liksom uppdelad i ett antal mindre delar, som av någon märklig anledning inte alls ser likadana ut. men i stället för att gå in i skogen tyckte jag att vi kunde gå på asfalt, så boyo fick slipa ner sina nyklippta klor en aning.

fortsatte testa och experimentera med icm idag. det fanns dock rätt många bilder som inte ville existera med just den tekniken, så dagens inlägg blir lite blandat av allt möjligt.

(och detta skriver jag just när det är två icm-bilder efter varandra 😆)

när man går de här asfaltsvägarna kommer man till ställen där vi sällan är, jag och min hund. bland annat finns en gammal skola nånstans åt det hållet vi gick idag, liksom en stor idrottsplats med fotbollsplan och annat. en av byggnaderna vi passerade hade en kul baksida - som synas ovan, och några bilder härunder. solen låg dessutom på, genom ett gäng träd, så det blev väldigt fina skuggspel på en redan intressant textur. i like it!

för övrigt tror jag att jag ska skriva ett blogginlägg till club passionista, där jag tar upp vikten av att lägga märke till detaljer. i bilden här nedanför finns en lampa som tittar fram mellan löven på vänster sida om det där metall-liknande röret, whatever det nu är för något. jag tänkte på det när jag stod där och makade in mig till rätt ställe för att den skulle hamna just där. hade lampan hamnat någon annanstans hade iaf jag stört mig på det, och tyckt att jag var klantig och slarvig som inte lade märke till det.

det var en trevlig promenad idag. vädret var fantastiskt skönt, om än något kyligt. men det var väldigt trevligt att se iaf lite annat än vi gör på våra vanliga promenadstråk. tror vi ska börja gå åt det här hållet lite oftare, faktiskt.

vi gick också igenom ett villaområde, där vi passerade det här superfina skuggspelet från ett staket. jag kunde faktiskt inte låta bli, så enkelt var det.

här är ett till skuggspel från ett annat staket. det första är dock min egen favorit av de tu.

här är vi hemma på gatan igen. där ligger höstlöven i stora drivor på trottarerna, till min stora glädje. jag har en barnslig förtjusning att gå och sparka i lövhögarna, det prasslar så fantastiskt mysigt. 

och om det är nån som undrar hur det går med kameran, så håller den uppenbarligen fortfarande ihop. den har ett helt eget liv, där den ena dagen förstör råfiler, för att nästa dag fungera som den ska. tittar man noga ser man dammprickar på några av bilderna (den ovan, t ex). jag har gjort mitt bästa för att göra rent sensorn, men jag har tappat bort min blåsbälg-pryl, som dessutom är till för negativ och inte sensorer. jag gissar att det är skillnad på de tu. 

men. jag är glad så länge jag kan använda den. så får vi se vad som händer därefter.

(och alldeles oavsett; jag har bestämt att min nya kamera är en tjej, och kommer att döpa henne till hilda.)

ordning och reda i kaoset

hyresvärden där jag bor har en tendens att åtgärda saker på utsidan av fastigheterna. förra sommaren byggdes alla lekplatser på området om (till det sämre, är min personliga åsikt, men smaken är som baken), och i år är det min sida av gatan (fem hus med tre portar i varje) som ska få nya portar. andra sidan av gatan fick det för något år sen, och nu är det vår tur.

det arbetet påbörjades för en eller ett par veckor sen. det går sakta, men faktum är att de har rivit bort nästan alla gamla portar och satt in de nya - men det dröjer nog ett tag till innan det är helt klart. det ska installeras såna där blip-grejer, det ska dit lister osv.

medan vi väntar på att allt ska bli klart, så ligger våra gamla portar och skräpar på gräsmattorna mellan husen. jag har tänkt i flera dagar att jag ska ta med mig kameran ut och fotografera lite, och idag blev det äntligen av (eftersom jag satt vaken längre i morse, bland annat för att stirra på tapetprover i dagsljus).

jag tror att de flesta hyresgäster på området tycker att det här ser förjävligt ut. och det gör det - särskilt eftersom de gamla portarna inte har något syfte med att ligga där, annat än att bara ta plats och se illa ut.

och för det otränade ögat kan jag verkligen förstå att det "bara" ser ut som skräp.

med "otränat öga" menar jag ett öga som inte är vant att tänka/se i bild. när jag går förbi såna här ställen, oavsett om det är på gräsmattan framför mitt hus eller någon annanstans, ser jag jättemånga bilder som bara ligger där och väntar. men om man inte har tränat/lärt sitt öga och sin hjärna att titta efter annat än bara vår spontana tolkning (skräp/fult), så ser man det nog inte.

jag tycker att det kan vara oerhört givande att hitta ordning och reda i kaoset. när man slänger grejer på det här viset så är ju det spontana intrycket - kaos. det bara ligger där, kors och tvärs, det finns ingen uppenbar ordning eller symmetri, utan bara - kaos.

men tittar man, och jag menar tittar sådär ordentligt, så går det faktiskt att hitta jättemycket fint mitt i oredan.

jag märker att det här är ett sätt att fotografera på, som jag verkligen uppskattar. där det inte handlar så jättemycket om ett spännande eller supertjusigt innehåll, utan mer om att hitta skönhet i det fula, det förgängliga, det förkastade. när jag tänker närmare på saken så är det ett väldigt gotiskt sätt att se det, och helt plötsligt är jag inte förvånad. :D :D :D

sen finns det ju saker jag tycker gör sig oerhört bra i bild. metall är en sådan sak. rost är en annan, om än inte just här. betong är också oerhört vackert i bild.

en sak jag gillar hos mig själv i hur jag ställer mig till mitt eget fotograferande är att jag ser ALLT jag gör, som träning. jag må ha ett bildseende och förmåga till komposition, men jag ser inte mig själv som expert eller professionell. därför, när jag ställer mig själv framför vad-det-nu-är-jag-vill-fotografera-just-idag, så tittar jag rätt mycket, tar en bild, rycker på axlarna och tänker att tja, vi får se hur det där blev, och så går jag vidare till nästa bild. jag vill gärna vara i nån slags test-mode, så att jag inte går runt och tror att jag fotograferar mästerverk när det inte alls stämmer med verkligheten.

jag lär ju inte vara ensam om att komma hem, tömma ur kameran, titta igenom materialet, förkasta en del på en gång, titta på det i igen, välja ut si och så många att göra i ordning och när det är dags att faktiskt bestämma vilka bilder som ska visas, försvinner minst ett par, tre stycken till.

och av de som faktiskt hamnar i ett blogginlägg, ett inlägg på fb, instagram eller någon annanstans, så är det fortfarande ytterst få som är sådär faktiskt, på riktigt, bra.

jag fotograferade ju t ex rätt mycket i höstas, och av allt det materialet är det runt 4 - 5 bilder eller så, som verkligen står ut och som jag vill använda på något sätt. resten - iaf delar av det, är helt ok, men inget som känns sådär super-wow.

och med det sagt kan jag säga att det är oerhört skönt att inte fotografera mot betalning. jag uppskattar oerhört att kunna ägna mig åt det jag har lust, att inte behöva tänka på att möta någon annans förväntningar, att vara kommersiell osv.

att bara vara jag, är mer än gott nog för mig.