sista kursträffen på porträttkursen

idag var äntligen sista kursträffen i porträttkursen. eller, äntligen och äntligen.. beror ju på vad man lägger i det. det är skönt, såtillvida att mängden stressfaktorer har minskat, vilket är otroligt skönt. sen är det trist, eftersom jag gillar att tillbringa mina söndagar med den här gruppen.

men. nu är kursen slut, och jag har fotograferat alla idag närvarande deltagare. två uteblev för att umgås med barnbarn, och även om det är trist för oss andra, så är det ju faktiskt viktigt, det med.

under ungefär två timmar fotograferade jag sex personer, varav två är gifta, så jag tog några bilder på dem tillsammans också.

och jag måste säga att jag är över förväntan supernöjd. igår kväll och idag på förmiddagen, innan jag och hunden tog oss iväg, var jag så vansinnigt stressad. fi fan, vad drygt det är. det kändes som att det inte alls skulle bli bra. jag hade inte alls nån känsla för hur det skulle bli. medan jag höll på kände jag mig också tom, och i största allmänhet inte alls på topp - fast bättre. iaf lite bättre.

men när jag kom hem och faktiskt började titta ordentligt, och redigera.. alltså, shit, vad nöjd jag är. och det är SÅ kul att vara så nöjd!!!

sammanlagt gjorde jag i ordning 40 bilder på deltagarna, och laddade upp i vår fb-grupp. det här inlägget skulle aldrig ta slut om jag visade alla bilderna, så ni får nöja er med ett litet urval. 

extra kul känns det, eftersom jag inte hade särskilt lång tid med varje person. jag ägnade runt 15 minuter med varje deltagare, och ändå hann jag få bilder på ALLA som jag känner mig lite sådär löjligt nöjd med. då känns det rätt bra i kroppen, faktiskt. 

nu är det bara två grejer kvar på min stress-lista, och båda de grejerna ska göras nu i veckan. jag känner mig faktiskt lite mindre stressad, men jag längtar tills ALLT ligger bakom mig. då tänker jag låta bli att ge mig ut (förutom med hunden, förstås) på ett tag, och bara låta min stress plana ut, så att jag kan fungera på vad som är "normalt" för mig.

men för tillfället tar jag mig friheten att vara skitnöjd. verkligen supernöjd. och det är SÅ kul.

min pappa, kråkan

det här är min pappa.

eller, såhär. låt mig berätta en historia om varför jag säger att det här är min pappa. bilden visar ju en fågel, så uppenbarligen kan det inte vara en människoman.

...

precis exakt idag, till och med på ett ungefär på klockslaget (ett par timmar senare), upphörde min pappa att leva. han hade, som så många andra på både hans och mammas sida, cancer. hans bortgång var väntad sen ganska läge, men det förtar ju inte sorgen. i och med hans död blev jag dessutom föräldralös.

jag och mina föräldrar har alltid haft mycket komplicerade relationer. främst jag och min mamma, som är död och begraven (tack och lov) sedan 24 år tillbaka (om jag inte räknat fel). men pappa var inte heller lätt att ha som förälder, även om vi utöver alla våra konflikter, också har stått varandra väldigt nära.

några månader senare tog jag med mig min dåvarande hund ner till kopparlunden för att fotografera lite. jag har varit där ofta och mycket genom årens lopp, men den här gången blev det lite annorlunda.

vi gick till baksidan av en rejält stor byggnad, där jag bland annat tog några bilder på min hund. när jag satte mig ner för att ta en rökpaus, dök det upp en - svartvit kråka (tror att de egentligen heter nåt annat, men för mig är det svartvita kråkor). den satte sig på taket på en bil bara några meter ifrån oss, och var väldigt nyfiken på oss. den hoppade ner på marken och cirklade runt oss på bara ett par meters avstånd. social var den också, och pratade glatt på.

min hund blev naturligtvis oerhört intresserad av den här fågeln och hade nog kunnat tänka sig att leka jaga-fågel med den, men tursamt nog fick hon inte det för mig.

...

till saken hör att min pappa alltid, så länge jag kan minnas, har målat svartvita kråkor i akvarell. alltid. ända sen jag var ganska litet barn minns jag att han pratat om sina kråkor. han har ställt ut dem en del också, mest i sala silvergruva och på galleri linné i uppsala (om jag inte minns helt fel). hans akvareller är gjorda i just akvarell och bläck, är rätt humoristiska med nån liten träffande mening skriven på. tror att han sålde en del, faktiskt.

så.

här sitter vi alltså, jag och min hund, och så dyker det upp en svartvit kråka som är överdrivet och ovanligt social.

en annan sak som också är relevant är att jag har andliga övertygelser som bland annat innebär att ingenting faktiskt dör. energi upphör aldrig, den bara ändrar form.

alltså.

låt mig introducera min pappa, kråkan.

medan han levde var han min totala motsats när det gäller liv och död. han trodde att när man dör är man helt borta. då blir det svart och inget mer händer. jag tror ju inte alls så.

så för mig var det här min pappa som kom på besök. han valde att närma sig i en form han visste att jag skulle känna igen. kråkan. han visste nog inte att jag skulle ha känt igen honom oavsett vilken form han hade. det har inte så mycket med utseendet/formen att göra, utan med känslan.

så medan de här bilderna kanske inte är några mästerverk, så kommer de alltid att ha betydelse och vara viktiga för mig. särskilt på årsdagen efter hans död. han var ingen lätt pappa att ha, men han var en fantastisk man och människa. jag saknar honom fortfarande.