Stenen i handen

Palestina, Västbanken, februari 1995.

Jag hade hälsat på äldste sonen som då läste på det palestinska Bir-Zeit universitetet i Ramallah på den palestinska västbanken. Han studerade och jag hade därför lite tid över för egna utflykter under dagtid.

Just den här dagen åkte jag därför med några journalister och några ungdomar från en kristen biståndsorganisation för att besöka en nyanlagd israelisk bosättning som, för att bli anlagd, hade skövlat en tusenårig gammal palestinsk by.

Vi hade några palestinier som vägvisare och vi började gå nerför sluttningen mot den dalgång där bosättningen låg. Ett par hundra meter från husen blev det ett jäkla liv, rop och skrik, och helt plötsligt small det flera skott. Snabbt vände jag mig om och såg en leende äldre palestinier och hur svart rök steg mot skyn uppe från kullen. Någon hade satt eld på några bildäck, av dumdristighet eller som provokation kunde kvitta. Nere från bosättningen måste man ha uppfattat det som en signal till attack. Av någon anledning tog jag en bild av den äldre mannen och den mörka rökpelaren innan jag och de andra i gruppen slängde oss ner på marken.

Det elaka vinandet av kulorna nere från bosättningen fortsatte och jag försökte föreställa mig hur det skulle kännas att få en kula genom rektum eftersom jag idiotiskt nog hade vänt rumpan mot bosättningen. Jag kramade hårt om en liten sten och tänkte att om det går åt helvete ska mina barn i alla fall ha något minne från sin fars sista resa....

Det kändes som en evighet innan skottlossningen äntligen upphörde och jag oskadd kunde resa mig upp. Även de andra i den lilla gruppen hade klarat sig och vi begav oss krypande, ålande och springande upp  mot skyddet bakom kullen där vi möttes av en israelisk militärtrupp som krävde oss på passen. "Jag vill göra en anmälan om mordförsök!", hasplade jag ur mig till en av soldaterna som först flinade oförstående och på dålig engelska hävdade att bosättarna nog bara "ville skrämmas". Efter den tveksamma förklaringen vände han sig demonstrativt mot solen.

Tillbaka i Jerusalem med två andra ur gruppen tömde vi snabbt en hela whisky på hotellrummet för att lugna nerverna, sen gick vi på några barer och pladdrade vidare till långt in på nattkröken. 

Jag har fortfarande kvar den där stenen.

Brukar ha den i kameraväskan.

Inbillar mig att det för tur med sig....

2016-05-19 14:55   alf109

Ja, någon ljusning i den konflikten kan vi nog inte vänta oss i vår livstid.
Personligen orkar jag inte ens bry mig längre känns det som, båda sidor verkar milt sagt oresonliga.
/Affe

Svar från per-erik åström 2016-05-19 15:01

Broken promises in a promised land...... är också namnet på en bra bok, för den händelse du skulle få tillbaka orken. Eller om du föredrar bilder - Koudelkas "the wall".
Hörs.

alf109 2016-05-19 15:24

The Wall är ett starkt statement.
Jag har läst en del tidigare, gillar Saids "fred utan land" till exempel. Men konflikter där religionen är en bärande del är knepiga till sin natur: det går liksom dåligt att argumentera mot Gud. :)

Svar från per-erik åström 2016-05-19 16:18

Tvärtom. "Gud är alltid med oss", har det ju sagt av alla nationer och stridande i årtusenden. Sem må gud ha hetat Jehova, Allah eller Skrotnisse..
Personligen tror jag på Robert Lind från Kramfors....

alf109 2016-05-19 16:23

Ja han har ju funnits i alla tider säger morsan, du menar väl inte att kärringen ljuger!!?? ;)