Ett öde jag inte önskar min värsta fiende

Jag blev mycket berörd av Alf Johanssons blogbilder häromdagen av sina föräldrars sista tid i livet och kände så väl igen hans beskrivning av sin mammas demenssjukdom.

Detsamma drabbade även min mamma.

Hon blev änka när jag var 3,5 år gammal, min lillebror var bara ett år när far hastigt gick bort i en hjärnhinneinflammation. Men min mamma fick leva ett långt liv, med tiden gifte hon om sig, gjorde karriär inom förvaltningen i den norrlandskommun där hon levde. Efter pensionen var hon aktiv i miljörörelsen och även om hade en läggning åt det religiösa hållet tyckte jag alltid att hon stod för förnuft och omtanke om oss barn och våra barn.

 Tyvärr har jag få bilder av henne, vilket jag kan sakna idag.

 Men den här bilden tycker jag om. När det stod klart att hon var på väg mot demens, flyttade hon slutligen in på en vårdinrättning och då gjorde jag en liten tavla med bilder av oss bröder och våra barn.

När vi hälsade på brukade jag be henne peka och berätta om vilka hon såg på bilderna. I början gick det bra, hon var stolt och glad över sina barnbarn, men efter ett halvår tystnade hon och såg bara hjälplös ut. Hon drabbades också av ångest och blev "orolig" som personalen uttryckte det.

Efter att hon råkade ramla i en korridor gick det snabbt utför och hon somnade slutligen in.

Sista gången jag såg henne sov hon som ett litet barn i sin säng.

Hon blev 89 år.

Demenssjukdomar är ett öde man inte unnar sin värsta fiende.

alf109 2025-01-07 20:16

Mycket fin bild på mamma.
Demenssjukdomar är nog bland det värsta någon kan råka ut för. Det är också så väldigt jobbigt för de nära, att se en älskad människa försvinna inför sina ögon och inte kunna göra något, att inte tillåta sig att sörja den förlorade nära kanske under flera år innan det är slut. Som du säger, ett öde man inte önskar någon.
/Affe

Frekeman 2025-01-07 23:55

Denna historia om din mamma och din familj är, precis som Affes, också berörande. Bara ett foto men som är starkt. Tack att du delade med dig. Jag finner dessa historier intressanta.

Mvh
Fredrik