Idag söndag kände jag att det är höst.

Ute på gården hade blåsvädret Amy skapat högar med de löv som var färdiga för vintern.

Hösten har alltid varit den tid på året då eftertanken kommer, då det känns att den långa kämpiga och mörka vintern snart rullar in.

Då brukar jag söka de kloka tankarna och reflektionerna i vår stormiga samtid.

Idag läste jag Björn Wiman i DN. En av landets bästa pennor, alltid läsvärd, alltid reflekterande.

Han skrev:

"Jag är medveten om att det i dag framstår som patetiskt att upprepa det, men jag gör det ändå eftersom det är sant: Konflikten mellan Israel och Palestina har alltid gällt två saker samtidigt. Å ena sidan det palestinska folkets legitima kamp mot en brottslig ockupation och ett folkrättsvidrigt krig och för rätten till en egen nation. Å den andra Israels lika legitima kamp mot de omgivande nationer och terrororganisationer som vill förgöra landet och för den judiska befolkningens rätt att leva utan hotet om utplåning.

Men framför allt handlar det i dag om dessa två folks kamp mot de fanatiker och extremister som styr dem. Israel och Palestina kan aldrig uppnå fred i fortsatt fiendskap mot varandra, bara genom att göra upp med fredsfienderna hos sig själva."