En missad målbild fällde avgörandet
Läste Alf Johanssons blogg om ”amatör visavi proffs” och kom att tänka på en avgörande händelse då jag bestämde mig för att aldrig bli ”proffs”, d v s försörja mig på fotografi.
Jag hade gått första året på Christer Strömholms Fotoskola. Sommaren 1972 hade jag sommarjobb som fotograf på Västernorrlands Allehanda i Härnösand. En tidning som sedan länge är nedlagd.
Alltnog så skickades jag ut på uppdrag som sportfotograf.
Hemmalaget i fotboll, som var döpt till Älgarna, skulle möta ett annat lag från Kramfors. Ingen höjdarmatch i de högre divisionerna, tror det var divison fyra.
Utrustningen var en svart Leica M2, sliten inpå bara mässingen, en Visoflex-tillsats utan återgående spegel och ett Novoflex teleobjektiv med pistolgrepp. En uråldrig utrustning även för sin tid, särskilt för sportfotografering. Och naturligtvis blev resultatet därefter. Älgarna lyckades peta in ETT mål och det var också den målbilden jag missade…
Väl tillbaka på redaktionen minns jag hur redaktören suckde; ”- och jag som trodde du kunde det här… vi får dra på gruppbilden av laget istället…”
Och där och då förstod jag att jag aldrig skulle bli yrkesfotograf.
MEN till saken hör att den där svarta Leica M2:an skulle bytas ut mot modernare grejer och jag blev erbjuden att köpa den för 800:-
Med en Summicron 50:a tog jag kameran och cykeln för att ”känna mig för” innan köpet.
I kvällsljuset stod den vita hästen i hagen och såg ensam och ledsen ut. Ungefär som jag kände mig efter det misslyckde fotouppdraget när Älgarna lyckades peta in målet.
Efter en stund bestämde jag mig för att det var Leicans fel att jag missat målbilden och avstod därför köpet….




En rolig och sorglig historia - gillar den.
Det var vel inte bara en "katastrof" med det saknade fotot, utan också att du inte tackade ja till köpet av M2:an ?
Leicakameran och du lyckades jo med bilden på hästen - det tyckar jag.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
/per-erik
Det är svårt att bedöma om du gjorde rätt eller inte. Det beror på så mycket. Jag drev själv en större fotoateljé under tio år, med rätt hygglig snurr på verksamheten.
Det är naturligtvis i många fall rätt tufft. Det finns inget jobb i verksamheten per automatik. Det måste nyskapas – varje dag! Det är ju i regel villkoren för den egna företagaren.
Sedan skall du genomföra andras fotografiska intentioner och visioner – inte alls hålla dig med några favoritområden. Oerhört jobbigt, men oerhört lärorikt. Efter några år så har du blivit FOTOGRAF på riktigt.
Jag hade mycket industrifoto – och att stå och skrapa med foten framför en bistert blängande VD, som undrar att; ”...vad ända in i helsike!! När vi nu stoppade hela anläggningen för fotografens skull! Då skall man besitta ett inre lugn, och ha en god tilltro till den egna förmågan.
Men, men – på den positiva sidan finns det så mycket att det övervägde för mig. Att få syssla och förkovra sig inom sitt stora intresse – vad kan sådant vara värt?
När man lyckas inom exempelvis industrifoto ((vilket jag ändå gjorde nästan alltid) så är de fina bilder man levererar helt efter kundens intentioner, så viktiga för företaget och deras marknadsföring att dom inte vågar anlita någon annan fotograf framöver. Läge för saltade fakturor alltså... :-)
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/fotografen-sjalv-2.htm
Industrifotografi är rejäla grejer att bita i.
Kul att du lyckades.
/per-erik
Men hästbilden var härlig!
Novoflexen gick väl an, men Visoflexen var/är närmast ett skämt.
/per-erik
/Affe
Ps. Riktigt bra bild på hästen.
/per-erik
kan väl få en hästkär tonårsflicka att översvämmas
men du har valt rätt kamera
min, är så duktig
älskar minsta ljusspår andra får vänta minutvis för
så enkelt
och
tvärtom
en liten vän helt enkelt, Q2
som fattar direkt
/per-erik