En ung människa på väg

Det här är Hanna, den äldsta av mina tre barnbarn.

Hon är min äldsta sons enda barn och uppvuxen på så vitt skilda platser som Thailand, Jordanien och Kongo-Kinshasa beroende på var hennes föräldrar har varit stationerade i den svenska utrikesförvaltningen.

De två senaste åren har hon dock gått i svensk skola, i hennes fall Kungsholmens gymnasium i Stockholm.

Precis innan vårterminen tog slut kom hon hem och meddelade sina föräldrar att hon avsåg att inte börja sista året i gymnasiet.

 - Va!?, klart du måste gå klart gymnasiet, var föräldrarnas naturliga reaktion.

- Och du har ju fixat sommarjobb och allt… Hur tänker du!?

- Naturligtvis ska jag sommarjobba, svarade Hanna, men i slutet av augusti flyttar jag för gott.

- Va?

- Ja, jag flyttar till Mostar i Bosnien. Har sökt och kommit in på UWC (United World College), fått stipendium som täcker avgifter och boende osv. Jag blir där i två år. Sen vet jag inte vart jag tar vägen… kanske New York…

 Hanna är 17 år. På något sätt följer hon en tradition i vår familj, att tidigt klara sig själv,

Jag jobbade på en kibbutz i Israel sommaren 1968, 17,5 år gammal. Väl hemkommen valde jag att bo själv, hyrde rum på stan och finansierade mitt leverne med att jobba extra på lokaltidningens redaktion som fotograf och journalist.

Min äldste son gjorde likadant. Han flyttade till eget boende också 17 år gammal, finansierade sina juridikstudier i Lund genom att jobba på nätterna som ”plit” på kriminalvårdsanstalten i Malmö.

Och nu är Hanna på väg.

Till saken hör att hon – till min glädje – har ett intresse och en fallenhet för fotografi.

Det var därför helt naturligt att ge henne en av mina kameror, en Fuji X-Pro 3 med en 23 mm-optik. En bra kamera och brännvidd att ha med sig ut i världen.

- Kan du inte ta ett porträtt av mig, bad hon, och förklara vad bländarringen gör.

Jag förklarade detta med skärpedjup och vikten av att hålla koll på hur ljuset faller innan man exponerar.

- Jag tror jag fattar, sa hon.

Hur som helst.

Ett porträtt av en ung människa, mitt barnbarn, på väg ut i sitt eget liv.

Det kommer att bli bra.

Det syns i hennes ögon.

Vi enades om att hon ska skicka mig bilder minst en gång i månaden…

morgondotter 2026-06-15 12:37

fint
hon hittar sin väg
samma här, hoppade av 2 ring för att börja på konstskola, sommarjobbat alla lov på uni - växt upp i olika miljöer och är blandras
det är hur bra som helst att vara globetrotter
/inger

Svar från per-erik åström 2026-06-15 12:51

Tack Inger. Det kommer att bli bra. Bosnien är ett spännande land och skolan har elever från hela världen,
/per-erik

syntax 2026-06-15 12:41

Så kul att läsa om Hanna. Så tillfredsställande att läsa om unga människor som har planer och initiativ – inte flyter runt som amöbor, förlitande sig på mamma och pappas plånböcker.
Jag känner mig befryndad med dig och ditt barnbarn. Jag stack till sjöss första gången när jag var 14 år gammal – ut på dom riktigt stora haven. Hade hamnroder i New Yorks inlopp exempelvis (en 14-åring alltså). Visserligen med lots på bryggan, men det var stora bestar man skulle glida förbi.
Att se Manhattan dyka upp i diset en solig morgon från sjösidan – ja det trotsar all beskrivning. Sådant fick jag uppleva för att jag hade haft lite kurage, och lättat från hemmasoffan.

Svar från per-erik åström 2026-06-15 12:54

Tack Peter. WOW!, att som 14-åring få angöra New York!
Ett minne för livet.
/per-erik