Porträtt i studio krävde vid denna tid flera sekunders exponeringstid - trots stark belysning. Fotografen använde objektivlocket som slutare, och kunden fick sitta orörlig (det är därför dom ser så bistra eller besvärade ut). På gatan var det omöjligt - se ovan.

Tack Peter, medveten om att det inte är gatufoto, men de studiofoto jag sett, speciellt av kvinnliga fotografer från England, de har tilltalat mig mycket, hög kvalité på de bilderna och inte så illa stela som annars. Många gånger porträtt av vanligt folk, det är ovanligt. Minns inte de kvinnliga fotografernas namn här och nu. I efterhand har jag tänkt, att bilden här mycket väl kunde gjorts i de redigeringsprogram många använder, om man är skicklig nog och finner en något tärd modell. Men å andra sidan- bara mina funderingar.

Ja, inte tror jag många i "iPhone-generationen" har några som helst begrepp om vad som var tekniskt möjligt på 1860-talet. Vi andra (Obs! termen ironiskt vald!) får helt enkelt tänka efter på ett källkritiskt sätt när vi ser en bild som utger sig för att vara dokumentär (och det har vi fått göra länge redan).

Men just denna bild: om man ser den som ett konstnärligt uttryck och inte som ett tidsdokument, så blir det något annat. Det är ju en helt fantastiskt bra BILD: komposition, ljus, stämning, ansiktsuttryck... Man får se den så, en Daumier eller något åt det hållet. Själv har jag ju reagerat ytterst negativt på detta med AI-färgläggning av svartvita bilder, och gör så än. Men här kan uppenbarligen resultatet bli riktigt bra!

Men, som sagt: En bild som sanningsvittne, glöm det!

Jag håller med. Det är en mycket bra bild - det är sug i den blicken! Det är därför den är farlig och behöver avslöjas. Den utger sig för att säga något om historien, men det gör den inte.
Själv är jag historiker och geograf i botten. Och jag vet vilka fallgropar ämnet historia har. Den mest uppenbara, och kanske mest förbisedda, är att vi inte kan dra de döda upp ur gravarna för att fråga hur det egentligen var. Fejkade bilder lär ju inte göra oss klokare.

Jag noterar i första hand det Per-Erik skriver om hur den här typen av bilder kommer att påverka vårt visuella medvetande. Är inte ett av problemen att vi i "Dialog-generationen" fortfarande har en tendens att betrakta fotografier som en äkta avbildning av verkligheten? I själva verket så bör man vara lika källkritisk till det en bild avbildar som ett påstående i en text. Båda delar kan som bekant vara helt utan anknytning till verkligheten.


För tydlighets skull: https://sv.wikipedia.org/wiki/Dialog_(telefon)

Bra exempel! När ska vi ge bildskapare med kamera samma frihet som målare eller författare haft sen grottmålningarnas tid: att vara subjektiva och att fabulera? Titta exempelvis på Inger Morgondotters (https://morgondotter.fotosidan.se ) fantastiska bilder här; hon är en som tar sig den friheten med stor framgång - och utan att lura någon. Det innebär förstås att man måste överge fotot som just sanningsgaranti, men det har ju alltid varit så med skriven text eller målade/tecknade bilder. Och med dagens möjligheter att manipulera bilder, så borde vi gjort det ändå....

Nu haltar ju jämförelsen, eftersom tydligen inte denna bild har någon "upphovsperson" som kunnat "vara subjektiv och fabulera". Den är troligen en "lyckträff" för den här mjukvaran; kommer det fler, så genomskådar man nog tomheten bakom... Jag måste erkänna att när jag såg bilden just i Per-Eriks blogg, så trodde jag ett ögonblick att det var en av hans egna bilder; där finns likheter på många sätt. Men bara ett ögonblick; P-E:s förmåga till empati och kontakt finns inte här. Så, förlåt, Per-Erik!