Om kolgruveestetik och bakgårdsromantik

Tiden är ett förunderligt ting, Åren går, minnen försvinner och färgerna bleknar. Det är knappt jag kommer ihåg att jag tog den här bilden när det revs som mest i gamla Slussen i Stockholm, men så här såg det ut en period på Katarinavägen. Va!, såg det så hemskt ut..., kommer mina barnbarn att säga om inte alltför många år.

Häromdagen skrev Bengt Björkbom om ”kolgruveestetiken i porträttfotografi” med anledning av ett porträtt signerat Thron Ullberg. Poängen var att digital behandling lätt leder till överdriven förtjusning i att dra i spakarna så att porträtten blir närmast omänskligt skarpa och overkliga. I en kommentar skrev Peter Hennig: ”Vem kommer inte ihåg gänget av bakgårdsromantiker under 1960 och 1970-talet? Igensotade grovkorniga bakgårdsmiljöer skulle det vara!”

Det fick mig att fundera en stund… var det verkligen så mörkt och ”igensotat” egentligen? Eller är det så att vi gärna minns en avlägsen tids fotografiska uttryck genom nån sorts mentalt filter, d v s att vi gärna vill tro att det var på ett visst sätt?

Efter att ha jobbat under ett par år med boken ”Skolan som förändrade fotografin” - en bok om bilderna, människorna och verksamheten vid Christer Strömholms fotoskola – ställer jag mig lite tvekande till att 1960 – och 70-talets fotografi var särskilt belastad av vare sig  kolgruveestetik eller igensotade bakgårdsmiljöer.

Däremot rådde en tidsanda som var orienterad mot samhällets avigsidor, dåliga arbetsplatser och utanförskap. Detta speglade också av sig i en del av fotografin.

Jag tänker på några fotografer vars bilder, reportage och dokumentationer tillkom under de åren. Fotografiska verk och fotografer som inte sällan hade anknytning till just Strömholms Fotoskola.

Några bilder jag tänker på… tagna i fallande ordning av Christer Strömholm, Gunnar Smoliansky och Anders Petersen, tre namnkunniga fotografer som ofta förknippas med 60- och 70-talets fotografiska estetik

Ingen av bilderna är särskilt skarpa eller igensotade, i alla fall inte i mina ögon. Däremot är de tagna i befintligt ljus, inte medvetet förskönade och med påfallande korn i kopiorna, något som inte sågs som särskilt allvarligt på den tiden eftersom möjligheten att "pressa" filmen i framkallningen var mer angeläget. Viktigare än kornigheten var att kunna fotografera i befintligt ljus. Detta blir särskilt tydligt i Anders Petersen berömda bilder från Café Lehmitz i Hamburg från slutet av 60-talet.

Men hur var det då med kolgruvorna?

En av eleverna på Strömholms fotoskola heter Kjell-Åke Andersson och som under flera månader hade vistats i ett kolgruvesamhälle i Wales i början av 70-talet och kom hem med ett stort material som senare kom att bli en bok utgiven av Aktuell Fotografi i Helsingborg. Här är ett exempel ut boken.

 Naturligtvis skulle det gå att artificiellt ljussätta porträttet på ett annat sätt för att få det att framstå som "lättare i tonen", men det var aldrig Kjell-Åke Anderssons avsikt. Därför blev porträttet som det blev, taget i befintligt ljus. En gruvarbetare så som han såg ut i sin dagliga gärning. Bra teckning, trots de mörka partierna enligt mig, knappast igensotade i alla fall.

Ett annat verk, appropå gruvor, är boken "Gruva" där den framlidne fotografen Odd Uhrboms bilder delar sidor med texter av Sara Lidman. Jag minns att den boken kom att ha stor betydelse, både som tidstypisk fotografi och som arbetsplatsdokumentation. Den är numera en liten klenod i min samling av fotoböcker.

Sen har vi Yngve Baum. Han var en av de allra yngsta eleverna på Strömholms Fotoskola, gav tidigt ut böcker med intressanta texter av samtida skribenter. Hans storverk är utan tvekan boken och bilderna från Eriksbergs varv i Göteborg. Han besatt en sjusärdeles förmåga att fotografera i befintligt ljus med sin Leica M2 och de få gluggar han använde måste ha varit av extra hög kvalitet. Det är omöjligt att återge hans valörer och ljuskänslighet via skärm, men här är en av bilderna ur hans Eriksbergsepos som jag tycker håller extra hög klass. Klassiskt recept för tiden; Tri-X, 400 asa och framkallad i D-76.

Detta om "kolgruveestetiken", alltså några exempel på den fotografi som var vanlig på 60 - 0ch 70-talet. En fotografi som jag menar är alldeles för värdefull för den fotografiska utvecklingen och historien för att förbigås. Den fotografi som fanns långt innan filmen fick maka på sig för sensorer och den röda mörekrumslampan släckes och ersattes med skärmen.

Andra viktiga fotografer vid den här tiden var också Micke Berg med dokumentationen av Skögsnäs-kollektivet och Mullvaden, och självklart Jean Hermanssons arbeten i den tunga mekaniska industrin.. Ingen av dem var överdrivet förtjusta i att kopiera mörkt och murrigt.

Till sist ett verkligt exempel på "bakgårdsromantik". I skarven 60/70-talet bodde jag i en sedan länge riven fastighet på Södermalm i Stockholm. Jag hade precis börjat på Fotoskolan. Det var på den tiden det var lätt att hitta billiga lägenheter, visserligen utan dagens bekvämligheter och på rivningskontrakt, men någon särskilt lång väntan på tak över huvudet var det inte.. Hur som helst. I samma trappa bodde en man med två ilskna Dobermann-hundar med munkorgar. En morgon knackade han på dörren och så; "Kom ut på gården, du ska ta en bild på mig och hunden för imorgon ska han avlivas. Han lyckades få av sig munkorgen och bet ihäl en pudel i Tantolunden igår..."

Det här är resultatet. Jag glömmer aldrig bestens morrande. Men det är i alla fall äkta "bakgårdsromantik" från en annan tid...

Vinter igen

Idag kändes det så tydligt att vintern är på väg.

Kul med snö för dom som gillar skridskor, skidor och pulka.

Ett jävla tertial att ta sig igenom för oss som vandrar i tillvarons modd och halka med broddar och käpp som stöd.

Det blir till att scanna gamla neg, sortera mappar i Lightroom och stillsamt följa den "vem tar vem"-lek som kallas politik i vinter.

Och att längta till att ljuset återvänder.

Till minnet av Anders Engman

Den 21 november begravs en av Sveriges största och bästa pressfotografer under 1900-talets senare hälft.

Anders Engman fick leva ett rikt och omväxlande liv och hans bilder tillhör för alltid den svenska fotohistorien.

Han var samtidigt en ödmjuk och eftertänksam person och jag hade möjlighet att intervjua honom för fyra år sedan. Jag tänker att den intervjun har en del att lära många här på fotosidan.

Så varsågoda:

Fyra trappor utan hiss i en lägenhet i Gamla Stan i Stockholm med utsikt över taken och mot Saltsjön bor Anders Engman, legendarisk svensk reportagefotograf. Hans bilder kan knappast någon kan ha undgått under de senaste 60 åren.

Anders föddes 1933 i Stockholm och de gamla tidningskvarteren i Klara blev tidigt hans hemvist. Både hans mamma och pappa hade sin försörjning där.

Mamman som växeltelefonist och pappan som journalist, stationerad i Stockholm för den danska nyhetsbyrån Ritzau.

Sina första sommarjobb hade Anders som springpojke på Aftonbladet.

 Att samtala med Anders Engman är som att få andra halvan av det svenska 1900-talets reportagefotografi serverad på fat. Hans bilder publicerades i SE, Veckojournalen, Dagens Nyheter och Aftonbladet under en lång följd av år.

Lägg till det flera  år av frilans och att han varit bildredaktör på Dagens Nyheter.

Idag är Anders gammal men hans minne är helt intakt och hans intresse för fotografisk bild mycket levande.

 Kunskap och ödmjukhet är de två ord som osökt växer fram i ett samtal med honom.

 Hur började det hela?

 - Det var ganska självklart vad jag skulle göra tack vare min pappa, som tidigare varit präst, och hade omskolat sig till journalist. Både min mamma och pappa jobbade i de gamla tidningskvarteren i Klara. De kvarter som revs för över 60 år sedan och fick lämna plats för Sergels torg och nuvarande city.

Det vår också flera andra i min släkt som jobbade i tidningsbranschen på den tiden.

Jag gick så småningom en lärlingsutbildning till Kemograf, alltså det yrke där man gjorde klicheer för tryck av fotografernas bilder i tidningarna. Det var mycket spring och jag stötte ibland ihop med flera av de gamla Klaralegenderna, Nils Ferlin bl a. Dom satt ju ofta på krogen.

Jag tyckte att fotograf lät som ett behagligt yrke och trots att jag var Kemigraf gled jag mer och mer över till fotografjobbet på bildbyrån Reportage-bild.

På den tiden fanns inga fotoskolor i egentlig mening och det var nog mest

tillfälligheter som gjorde att jag hamnade där jag hamnade.

 Vid den här tiden, 50-talet, var fotograf ett respekterat yrke då?

 - Det var nog mest en andra klassens journalist och det har hängt i väldigt länge. Det är först i nutid, mycket tack vare utbildningar, som fotograf-yrket har seglat upp i anseende.

 Hur såg arbetssituationen ut för dig då?

 - Jag var anställd på Reportagebild som ägdes av Stockholmstidningen och Aftonbladet. Dom hade abonnemang från en massa landsortstidningar och0 på morgonen kunde man få en lapp och åka iväg och ta en bild på nån landsortspolitiker som gjorde uppvaktning av ett statsråd på regeringskansliet och försöka trycka ihop några gubbar på en bild som gick in på en spalt. Det var mycket sådana jobb.

Sen hade Reportagebild avtal med flera utländska bildbyråer och då handlade det om att välja ut bilder, göra repro och ta fram ett antal kopior som skickades ut till tidningarna ute i landet. Kom ihåg att allt detta var analogt på den tiden. Det var kopior med brevpost. Inte filer med mail.

 Vad inspirerade dig på den tiden?

 - Jag trivdes väldigt mycket med miljön och det gick förhållandevis bra för mig. Det blev alltid en bild trots allt. Så hade jag mina idoler. Lennart Nilson naturligtvis. Han var en enastående reportagefotograf långt innan han blev världsberömd för sin medicinska fotografi.

Christer Strömholm var förresten redaktionsvakt på Reportagebild i början och mitten av 50-talet. Det betydde att när vi fick in bilder från utlandet så skötte redaktionsvakten beställningarna. Men jag upplevde honom aldrig som den fotograf han senare blev.

Jag jobbade också en period i Paris och minns även Christer från den tiden. Vi umgicks ute och jag brukade följa med honom på loppmarknader och så vidare.

Än idag grämer det mig att jag aldrig tog någon bild på honom då. Det hade varit kul att ha idag.

 Med tiden blev det väl också mycket resande utomlands för din del, eller hur?

 -  Jag har rest i över hundra länder och i jämförelse med Sverige är jag väldigt glad över att ha fått leva i det här landet. Vi har det så mycket bättre än i många i andra länder. Det är verkligen något jag lärt mig.

Många resor och reportage gjorde jag också med journalisten Barbro Alving, signaturen BANG, och hon var viktig för mig. Hon lugnade ner mig när jag blev för ivrig. Hon var också en murbräcka och höll man henne i kjolen kom man fram överallt praktiskt taget.

 Det jag slås av när jag ser dina bilder från den tidens oroshärdar är att du inte första hand sökte dramatiken vid fronterna. Varför?

 - 1967 var vi i Vietnam och det kom ju enormt mycket bra rena krigsbilder från Vietnam då. Bang (Barbro Alving) pratade utmärkt franska och hon tyckte att vi mer skulle fokusera på enskilda människoöden.

Jag tog bilder av vanliga människor och det var dom bilderna som sedan gick över hela världen. Det var alltså inte bilderna av soldater jag i första hand intresserade mig för utan bilder av hur vanliga människor hade det i skuggan av kriget. Det var också det som var styrkan i bilderna.

Jag minns också särskilt upproret i Ungern 1956 och reportagen jag gjorde med journalisten Ulf Nilsson, han som senare kom att kallas ”världsreporter” på Expressen.

 Hur var det när du kom hem från dina resor, vilket inflytande hade du sedan över hur dina bilder användes?

 - Det var nog rätt mycket bildredaktörerna som styrde och ställde och fotografen i mindre utsträckning. Det är, som jag förstår det, bättre på den fronten idag. Fotografen betyder ner.

 Vad är det, menar du, som gör att en reportagefotograf ”bättre” än andra fotografer?

 - Först och främst måste man ha förberett sig, ha läst på och veta vad och var man ska på uppdraget. Förr var det ofta så att man kunde få ganska knapphändig information om vad det hela handlade om. Fotografen satt i bilen och väntade, körde sedan bilen och journalisten kunde i bästa fall berätta i korta ordalag vad det hela rörde sig om.

Att svenska fotografer idag gör så bra jobb idag tror jag handlar om att de insett vikten av att kunna sitt ämne innan de ger sig ut. Det var vi dåliga på förr.

När jag tänker på alla fotografer jag träffat så är det framförallt ödmjukheten hos de riktigt duktiga jag tänker på.

De ”stöddiga” gick det sällan bra för. Ett exempel på en ödmjuk fotograf som det ju gått bra för är Paul Hansen på Dagens Nyheter. Jag förstod tidigt att han hade både ”drive” och ödmjukhet. Sen har jag träffat många fotografer på lokalpress som också har de rätta egenskaperna och som mycket väl skulle ha passat på både Dagens Nyheter och Expressen om de fått chansen. Och det gäller även de kvinnliga fotograferna som kommit fram. En som jag alltid tyckt varit bra, och som fortfarande lever, är Ragnhild Haarstad som arbetade på Svenska Dagbladet. Men jag erkänner gärna att kvinnliga fotografer också varit motarbetade av oss manliga fotografer. Därför är de kanske inte heller så många men jag tänker på t ex Lotta Härdelin som jag minns att jag tänkte att henne kommer det att gå bra för.

Så återväxten på den fronten behöver man inte vara orolig för.

./.

Kul med uppskattning

Fotohistorikern Per Lindström skriver uppskattande om boken ”Skolan som förändrade fotografin” på www.fotografiskplattform.se

Kul med uppskattning och beröm efter den omfattande research som ligger bakom mitt och tre kamraters idoga slit med att få ihop de 224 sidorna.

Boken går att beställa på www.fotoskolan1202.se

Berlin Biermann och STASI:s negativ

Under 70-talet reste jag ett antal gånger till Berlin. En stad som då delades av MUREN. Mina bilder från de resorna återstår fortfarande till stor del att scanna in, men det ska bli av... vintern är lång...

En person jag träffade och intervjuade några gånger på öst-sidan var vissångaren, poeten och översättaren Wolf Biermann. Han var mycket kritisk till den kommunistiska regimen och han sjöng sina sånger med en tordönsstämma. Samtidigt var han förbjuden att uppträda och ge ut sina sånger i Öst. Persona Non Grata, som det heter. Trots att han i sin ungdom själv hade valt att flytta till Öst-Berlin där han arbetade som regiassistent till Berthold Brecht.

Men desto större var han i Väst. Hans inspelningar gjordes i våningen där han bodde i på Chaussestrasse 131 med en Revox-bandspelare och smugglades över till Västtyskland där de gavs ut. Slutligen beviljades han dock utresetillstånd för att besöka sin gamla mor i Hamburg.

MEN han nekades inresetillstånd tillbaka vid Öst...

Idag bor han mestadels i södra Frankrike och översätter bland annat Shakespeares sonetter. Han är 88 år gammal och vithårig, men uppträder fortfarande då och då. 

Jag minns att han tyckte mycket om Nils Ferlins diktning - "Ich habe ganz magere beine und mager sind arme und hals - och jag minns särskilt alla historier om hur STASI, den östtyska säkerhetstjänsten, på alla sätt och vis försökte få honom på fall och anklagad för "statsfientlig verksamhet". De lyckades aldrig.

Idag 2025 återstår bara några rester av MUREN, mest som turistmål i Berlin och det är nästan att jag glömt hur det en gång såg ut i Berlin.

Det händer numera att jag tittar på kameraauktioner på nätet, och ikväll hittade jag ett av STASIS:s kameraverktyg, en Praktika med ett jättemagasin. Kameran gjorde säkert tjänst som övervakningsverktyg för sisådär 50 år sedan. 

Stillsamt undrar jag var alla STASI:s negativ tog vägen. Hann STASI förstöra dem? Om inte så finns garanterat finns Wolf Biermann på en och annan ruta..