Att exponera digitalt

Exponering är en svår konst och metoderna många.

På ”den analoga tiden” var det oftast en kompromiss.

Hänsyn till filmens egenskaper och vad som var möjligt att åstadkomma i mörkrummet med hjälp av papprets hårdhetsgrad, blodlutsalt och allehanda ”pjattar” styrde resultatet.

Framförallt handlade det, för mig, om att försöka förstå ljusets egenskaper. Direkt eller indirekt ljus, skillnaden mellan mjukt skymningsljus och  hård neonbelysning, olika egenskaper mellan diafilm och negativ färg, svartvitt, kontrast och tonövergångar.

Inga enkla saker att bemöstra men övning gav som alltid viss färdighet.

I den digitala världen råder lite annorlunda förutsättningar. Och mycket talar till sensorns fördel, inte minst när det kommer till exponering. Sensorn besitter en egenskap - och särskilt om man fotograferar i raw-format - där teckningen i skuggorna är riktigt bra. Där film lätt ”sotar igen” i skuggpartierna är sensorn mer ”djuptecknande”.

Exempel på detta är denna enkla bild ovan, tagen i direkt motljus och där jag satte exponeringen med hänsyn till himlen och bakgrunden. Alltså blev huvudmotivet grymt underexponerat.

Men genom att lyfta skuggpartierna i ett enkelt och gratis redigeringsprogram för mobiltelefonen dök en hyfsad exponering upp omgående.

Fusk? Ja, om jag betänker att exponeringen hade varit i stort sett omöjlig att fixa till analogt och om man anser att analog fotografi är ”mer äkta fotografi” så är det fusk.

Om man däremot i första hand bryr sig om själva bilden, att slutresultatet blit som man tänkt sig, så visar detta lilla exempel på att sensorbaserad bild har fördelar, t o m om bara en liten iPhone och pekfingret används som mörkrum.

Min slutsats; Exponera alltid efter högdagrarna. Teckningen i de mörka partierna finns där och är relativt enkelt att lyfta fram.

Teknisk information: Leica Q2. Snapspeed gratisapp och iPhone. Raw.