En liten berättelse om en annons.

- Kolla här!, sa hon. Jag är fotomodell. Det trodde ni inte va!!

En jättekasse med smink hade hon med sig också. Det mesta gav hon bort och modellkarriären i Paris och Milano fick också vackert vänta.

Hon valde istället att jobba med syriska flyktingar i Grekland, afghanska flyktingbarn i Stockholm och i ett varghägn i New Mexico. Och att bli mamma till Noor, mitt barnbarn.

“Beauty comes from within”, heter det som bekant. Det mesta annat är ju ändå bara yta….

Photoshop, frisörer och smink i all äre, men jag tycker nog att min dotter såg finare ut i verkligheten vid tiden för denna berättelse. Mer verklig i alla fall i min bild.

Undran en söndagmorgon

Söndag förmiddag.

 Jag plöjer DN och nätet för att försöka förstå omfattningen av det s k Tidöavtalet mellan de fyra partier som av allt att döma ska bilda regering imorgon efter riksdagens statsministeromröstning.

 Två områden utmärker sig; migrations  och  kriminalpolitiken. Sammanfattningsvis väntar betydligt tuffare tag.

 Telefonen ringer och det är min kompis Moustafa Jano, flykting och bildkonstnär från Aleppo i Syrien som har ställt ut sina bilder både på GnestaPlanket och på Fotografiska.

Vad betyder ”vandel”, undrar han. Behöver jag vara orolig? Och kommer mitt uppehållstillstånd att dras in nu?

Jag svävar på svaren, eftersom jag inte riktigt vet, men försöker lugna. Han är uppenbart orolig.

Häller därefter upp en ytterligare kopp kaffe och minns bilden jag tog för några år sedan.

Den lilla flickans ögon speglar samma undran.

Såväl Moustafas som min.

Ett unikt glas

Den kallas allmänt för ”Kyssen”, en av fotografen Christer Strömholms mer kända bilder. En underbar svartvit bild, skarp som ett rakblad och en närgången studie av mänsklig intimitet.

Christer Strömholm (1918-2002) har en framskjuten plats i den svenska fotohistorien, både som fotograf och som rektor för den fotoskola han drev under mellan 1962 och 1974. Den skolan fostrade några av samtidens främsta fotografer, Yngve Baum och Anders Petersen för att nämna två i en lång rad andra.

Christer Strömholm tyckte inte om mörkrumsarbete, Jag vet, eftersom jag satt i hans lilla mörkrum på Borgmästargatan i Stockholm vintern 1973/74 och kopierade hans transvestit-bilder för en bok och en utställning i Paris.

Det som slog mig då var att hans negativmaterial var stringent och att varje ruta  var noga genomtänkt. Hans sätt att fotografera var disciplinerat och han slösade inte på exponeringarna. Skärpan var det sällan något fel på även om exponeringarna ibland åkt hiss upp och ner.

Jag lärde mig mycket om kopiering under de där nätterna vid en liten Leitz Valoy under den röda mörkrumslampan. Inte minst om sättet att fotografera, hur man närmar sig människor och att ”säkra negativet”.

Detta är nu snart femtio år sedan och med förvåning ser jag den pågående fotoauktionen på Skånes Auktionsverk där ”Kyssen” nu är till salu. Dessutom signerad med Christers karaktäristiska tumavtryck.Priset är när som jag skriver detta 18.500:-.

Och inte nog med det. På auktionen säljs även hans Sumicron M 50 mm f 2 för 6.500:-

Auktionen avslutas om lite drygt 24 timmar och vart priserna slutar vet ingen.

Men trots att jag inte plåtar med Leica så rycker det i köptarmen.

Christer Strömholms Summicron-glugg har sett en hel del och har tagit unika bilder.

Att äga den är fullt jämförbart med att äga Eric Claptons gamla och väl inspelade svarta Fender Stratocaster.

I gränslandet mellan stillbild och musik

Mats Björke är tidigare musiker i gruppen Mando Diao. 

Doris Dahlin är författare. 

Tillsammans utgör dom text&musikgruppen DOM.

Jag fick frågan om jag kunde göra något utifrån mina bilder, lite som en visuell kommentar till en av deras låtar.

”Men stillbild och musik är inte samma som en musikvideo”, invände jag.

”Du kan väl göra ett försök”, sa DOM.

Nog för att jag arbetat som filmklippare på SVT för hundra år sedan, men modern videoredigering har jag noll koll på. Att klippa 16mm-film och mixa ljudband var ett annat arbetssätt, närmast ett hantverk med mekaniska klippbord och tejp som arbetsredskap. 

Därför ringde jag polaren Per, som arbetar professionellt med digital ljudläggning av spelfilm, och frågade hur man gör nuförtiden.

”Allt du behöver finns redan i datorn”, sa han och nämnde nåt om ”Ken Burns-effekten”, att man kan panorera och zooma i stillbilder för att få dem mer "rörliga".

När jag först hörde musiken såg jag för mitt inre öga en rad bilder av ansikten och människor i olika åldrar. Jag tänkte att sådana bilder möjligen skulle  kunna fungera som ett visuellt tilltal till låtens text och musikaliska karaktär.

Bilderna jag tänkte på visste jag fanns sedan länge i mitt digitaliserade arkiv.

Efter några kvällars pyssel framför skärmen  rann så slutligen den färdiga videon ur datorn och kunde överlämnas till DOM via en molntjänst. 

Det var lite av en Aha!-upplevelse att knåpa ihop det hela. Videon är alltså tillverkad i ett gratisprogram (iMovie) som redan låg på hårddisken. Fotografisk stillbild är per definition stillastående, medan musik och video är kontinuerlig rörelse vilket låter som en motsättning. Att överkomma detta blev ledstjärnan i arbetet

Döm själva - Fyra minuter och 53 sekunder nånstans i gränslandet mellan fotografi och musik.

OBS! Kopiera länken nedan och öppna i ett nytt fönster.

https://www.youtube.com/watch?v=Y5Xms1oRvSw

Järn och rågummi

Året var 1964.

Jag hade burit ut tidningar under sommarlovet.

I augusti köpte jag en sovjetisk kamera, en Zenit 3M, som verkligen inte var en bra kamera. Men jag bläddrade ivrigt i den gröna manualen och undersökte noga kameran som saknade återgående spegel och lät som nyss kommen som en biprodukt från en sovjetisk traktorfabrik.

Samtidigt var det en upptäckarglädje och jag minns att jag cyklade ut på landsbygden där uppe i det norrländska kustlandskapet där jag växte upp för att ta mina bilder. Tri-X hette filmen. ”Den är den som proffsen använder”, sa man på fotoaffären.

En klasskompis lånade mig framkallningsdosa och han invigde mig i mörkrummets hemligheter.

En ny värld öppnade sig med hjälp av Rodinal, fix och en Opemus förstoringsapparat. Agfa stod för det magiska pappret på vilket bilderna växte fram.

De här två bilderna måste ha varit några av de första jag tog med kameran som luktade järn och rågummi.

Då, för snart 60 år sedan…