Fråga får svar

Trötthet och beundran

Det infinner sig en viss trötthet så fort jag läser om alla nya kameror och all fantastisk mjukvara som ständigt uppdateras.

Jag tänker på den kvällen min fru kom hem från Prag med en stor bok med bilderna från Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968.

Bilder tagna av den då unge fotografen Josef Koudelka.

Boken är makalös, så enastående och närgången. Inte minst är den en uppvisning i teknisk briljant svartvit fotografi.

Och vad hade då Koudelka att tillgå?

Jo, en hopplöst gammal  Exakta-kamera, en 28 mm optik och svartvit långfilmsfilm som han laddade i kassetter. En utrustning som mätt i dagens mått är som att jämföra en Grålle-traktor med en Tesla om du förstår liknelsen.

Jag drabbas inte av analog-nostalgi när jag ser Koudelkas bilder men av en djup beundran inför stor fotografi.

Stilla ser jag på mina två moderna digital-kameror med superoptik och undrar:

VAD VILL JAG egentligen med er? 

Förutom ett och annat knäpp, som här innanför Damaskusporten i Al-Quds/Jerusalem.

./.

Vi skulle bara stanna och tanka

Jobb - för ovanlighetens skull

Fotografi på uppdrag är jag jättekass på.

De jobb jag gjort genom åren är därför lätt räknade på ena handens fingrar.

Men idag gjorde jag ett undantag.

En gammal vän och författare, Doris Dahlin, har skrivit texter till musikern Mats Björke, känd från bl a Mando Diao, och de behövde pressreleasebilder till ett kommande skivsläpp. De arbetar under namnet DOM.

Så jag gjorde ett försök och hoppas att resultatet blir till belåtenhet.

Om inte annat att för att jag också fick tillfälle att testa nya porträttgluggen (Fujinon 56/1,2) men kanske mest för att jag tycker så mycket om låten.

Varsågoda, ni kanske också gillar den:

https://www.youtube.com/watch?v=BoECQSjPBGk

./.

När jag slutade knarka

För tre veckor sedan genomgick jag en stor ryggoperation för att få bukt med Spinal Stenos, en åkomma som innebär att nerverna från ryggraden ut i benen hamnat i kläm med en jävla smärta som följd.

Under lång tid gick jag som en plågad ostbåge innan det blev dax för ingrepp i ländryggen.

Operationen gick bra, kirurgen beskrev verktygen som ”hammare, tång och stämjärn”. Ett rejält ingrepp alltså, men den jävulska smärtan i benen var plötsligt puts väck. Dock, ingreppet i ryggen kändes som om sju elefanter dansat hambo med min rygg som dansgolv.

Jag vaknade mörbultad helt enkelt. Rejält mörbultad.

Alltnog ordinerades jag två veckors smärtlindring med en liten blå tablett morgon och kväll. Hur bra som helst.

Inte ont någonstans. Lite dimmig i pallet bara.

MEN, när jag la av med de små blå för en knapp vecka sedan hände det grejer. Smärtgenombrott heter det. Ont utav helvete och tydliga tecken på rejäl abstinens.

Eftersom min enda erfarenhet av abstinens var när jag slutade röka cigaretter för länge sedan så blev blev det två icke helt angenäma dygn innan kroppen och knoppen nöjde sig med vanlig Alvedon igen

Jag förstod vad John Lennon hade gått igenom när han tvärslutade med heroin och skrev låten ”Cold Turkey”.

Sen läste jag på nätet om de små blå, en medicin med namnet OxyContin, en opioidersättning som i stora doser riskerar att bli rena rävgiftet

Narkotikaklassat.

Grymt obehagligt var det att ”tända av” på.

För övrigt går det en bra streamingserie om just detta preparat och det elände det ställde till det i USA när det lanserandes som undermedicinen mot smärta. Det skapade en knarkvåg som inte är över än. Serien heter ”Dopesick”, går på Disney+ och skildrar hur epidemin uppkom. Serien är mycket sevärd.

Den begåvade fotografen Hanna Modigh skildrar också människorna och miljöerna det handlar om i den starka boken med namnet ”Hillbilly Heroin, Honey” som utkom härom året.

Min blygsamma bild tog jag på uppviket efter operationen. Oskarp och suddig som jag mådde då.

Den lilla bilden tog jag med hjälp av en spegel när jag lyckades pilla loss sårkompressen från ryggen för snart en vecka sedan.

Samma dag som jag slutade med OxyContin.

./.