Om att fotografera hund

 Jag skrev om min hund i bloggen igår. Borde skickat med den här bilden också eftersom det är en av de få bilder av min hund jag gillar. Att fotografera hundar är nämligen svårt tycker jag. De är snabba i rörelserna och det är svårt att hitta "själen" i bilderna av hundar. Men den här gillar jag.

Min hund och jag

Det här är min hund, tillhör rasen lapsk vallhund. Hon heter Tjakki (betyder kramsnö på sydsamiska), och hon är snart 13 år gammal. Rasen har under hundratals år använts som renvallare av samerna. Två hundar, femhundra renar, tio mil om dagen är ett normalt dagsverke. I ur och skur dessutom,  d v s det är en närmast outtröttlig hundras, aktiv utomhus, signalkänslig till tusen men mycket lugn inomhus.  Numera sover Tjakki mycket om dagarna. Promenaderna är inte heller så långa längre och hon har under det senaste halvåret blivit nästan helt döv. 13 år är en aktningsvärd ålder för en hund. Då har man förtjänat sin vila.

Så har det inte alltid varit. Bara för några år sedan kunde hon höra minsta ljud bortom vägkröken och hon kunde urskilja minsta rörelse inne i skogen. Men nu närmar hon sig slutet. Inte imorgon, inte i övermorgon heller men kanske inom ett år.

Det är smärtsamt att inse detta faktum och jag beundrar hennes lugn och värdighet i åldrandet inför det oundvikliga. Bilden tog jag för några år sedan, brukar tittat på den i dessa dagar. Hon har betytt så mycket för mig, varit en sådan glädje i vardagen och vi har utvecklat en enastående nästan ordlös tillit till varandra.

Jag brukar tänka att det är ytterst få människor jag känner samma självklara gemenskap med.

Min Valborgsmässoafton 2018

Inga smällare som skrämmer hunden. Bara så otroligt vackert, tyst och stilla. Fullmånen som speglar sig i Åresjön och Renfjället som vilar i fjärran.

Kodachrome i sängen

Söndag 2018-04-21, hunden rastad, köksfönstret tvättat och vi hade ett par timmar kvar till middag. Det blev en stunds eftermiddagsbio i sängen. Filmen (finns på Netflix) heter "Kodachrome" och är en roadmovie om en cancersjuk och döende fotograf på väg till det sista fotolabb som framkallade just Kodachrome. Filmen har många bottnar, är ett starkt relationsdrama mellan far och son, och Ed Harris i huvudrollen är fantastisk. Hans sista fyra rullar blir också de sista Kodachromefilmer som framkallades i USA och markerar slutet, inte bara på hans liv, utan också på en analog epok.

Vad rullarna innehöll berättar jag inte men slutscenerna är mycket gripande. Rekommenderas varmt.

Ingen knytblus för mig igår...

Fredag 2018-04-20

Jag hade tänkt gå till Stortorget i Gamla Stan igår för att visa min solidaritet med alla dem som reagerat på Svenska Akademiens gubbvälde. Nu blev det inte så. Jag fick en avisering från posten och knallade istället iväg till utlämningsställen på Coop vid Zinkensdamm och hämtade ett paket 50x70 cm. Väl hemma öppnade jag paketet och däri låg en fantastisk tavla, inramad och signerad av min vän Moustafa Jano, konstnär och flykting från Syrien.

Moustafa har bott i Sverige sedan ett par år tillbaka, ständigt producerande bilder, fotografiska collage, som berättar om upplevelsen av flykten. Han har ställt ut bl a på Fotografiska och rönt betydande uppskattning för sitt konstnärsskap.

Jag kastade mig på Facebooks meddelandefunktion, ville tacka för den fantastiska gåvan och i iallafall få betala för frakten av bilden.

Jag fick följande svar efter några timmar;

"Hello Per-Erik.. I am very happy that you liked the picture. No pleas my friend this is a gift pleas do not sent any money .. I am now with my kids and my wife .. I just arrived today .. it was very long jurney .. my wife and my kids they are very happy .. Greetings."

Moustafa Jano har alltså lämnat Sverige. Han befinner sig nu i norra Irak tillsammans med sin fru och två barn eftersom Migrationsverket nekat honom familjeåterförening.

Jag hänger upp den fina bilden på väggen och tänker att världen är förbannat orättvis. Tänker också på Wilhelm Moberg, författaren som skrev några av 1900-talets viktigaste svenska romaner. Han satt aldrig i Svenska Akademien, han visade t o m  öppet sin avsky för det självgoda sällskapet. Tänker också på Eyvind Jonsssons "Romanen om Olof", den bok som så enastående berättade om det svenska 30-talets människor och samhälle och som filmatiserades av Jan Troell i  "Här har du ditt liv".

Det är dags, tänker jag, att någon skriver den stora litterära romanen om flyktingarna, om de som kom till Sverige på flykt undan krigets vansinne, om de som hoppades på en framtid här men som möttes av byråkratins kallsinne.

Vem skriver berättelsen om Moustafa? Någon av Svenska Akademiens nuvarande ledamöter lär inte komma i fråga....