Errol Flynn, Jan Myrdal, Vietnam och en svart Leica M2

Det var inte helt enkelt att växa upp på 50-talet i en liten kuststad i mellan-norrland. Min mor blev nämligen tidigt änka med två småbarn, jag och min bror. Dagis fanns inte på kartan och hennes jobb bestod i kvällsjobb i kassan på Folkan, stadens teaterbiograf.

Jag var nästan alltid med mor på kvällarna och jag såg väldigt mycket film, oftast uppe i maskinrummet hos farbror Gösta. Ibland minns jag att jag somnade i stolen bakom den lilla projektorluckan, kanske för att projektorerna sövde mig till sömns. Men farbror Gösta måste ha gillat mig för på lördagarna, när det var matiné, fick jag sitta i själva biosalongen. Jag minns filmerna som igår; främst ”Kapten Blod och Robin Hood” med Errol Flynn i huvudrollen. Enastående filmäventyr för en sjuåring. Att Errol själv i verkligheten var  en suput, en galen äventyrare och en omsusad kvinnokarl, och som snabbt skulle fallit platt inför dagens #Metoo-rörelse, hade jag naturligtvis ingen aning om då.

Ulf Davidsson, 1971

Långt senare, på Christer Strömholms fotoskola i början av 70-talet träffade jag Ulf Davidsson, vi blev snabbt dödspolare och närde samma dröm; Vi ville ut i världen, plåta krig och orättvisor och bli berömda fotografer. Idolen hette Don McCullin, den brittiske krigsfotografen. Vi var bara lite drygt 20 år gamla men vi tvekande inte en sekund. Världen stod i brand och USA:s orättfärdiga krig i Vietnam formade vår världsbild. Vi försökte föreställa oss våra framtida spännande bilder från Ho Chi Min-leden och Vietnams blöta djungler. Vi var liksom ämnade för detta, därom rådde inget tvivel!

Sagt och gjort; vi hade fått tag i skriftställaren Jan Myrdals hemtelefon och ringde upp honom en sen kväll. Han om någon borde väl kunna ge oss värdefulla kontakter inför resan tänkte vi.

-  Och ni tror att jag skulle ge er kontakter för att ni ska kunna resa till i NordVietnamn? Glöm det och väx upp!, löd hans lika korta som barska svar innan han slängde på luren.

Vi kom alltså aldrig iväg till Vietnamn och tur var väl kanske det. Även om Ulf med tider blev en duktig film- och nyhetsfotograf på SVT där han under flera år bevakade Mellanöstern tillsammans med Bosse Holmström. Både Ulf och Bosse är nu tyvärr döda.

Det är också Sean Flynn, Errol Flynns son. Han var nämligen en av alla dessa krigsfotografer i Vietnam. Hans öde är delvis oklart, men man vet att han ”försvann” i april 1970 under en reportageresa i Kambodja och att han dödförklarades några år senare.

Sean Flynn i Vietnam 1969

Härförleden dök det upp en sliten svart Leica M2 hos en japansk kamerahandlare. Den hade förvarats under drygt fyra årtionden i en låda i en liten lägenhet i Paris. En lägenhet som Sean Flynn hyrde och där han förvarade sina få tillhörigheter. Bilden på kameran väcker minnen hos mig. Remmen är tydligen tillverkad av en lina från en fallskärm och det ena fästet är av ringen från en handgranat.

Jag tänker lite stillsamt att hade det inte varit för surgubben Myrdal så hade vi nog sjutton tagit oss till Vietnam. Och dessutom hade Ulf precis en sån där sliten svart Leica M2 på den tiden vi var unga och galna och det skulle bege sig….

Nytt År

Lördag 2017-12-30

Snart börjar raket-och smällarhelvetet och hunden kryper ihop och skakar. En klassisk hänsynslös avslutning på den gångna året, ett år som skulle kunnat vara mycket bättre. Trump-helvetet i USA. Fortsatta strider, terror  och civilbefolkningen som betalar priset i Syrien och Irak. Rohyinga-folket i en flyktingkatastrof som trotsar all beskrivning.

Och här hemma tornar valrörelsen upp sig. Samma gamla tjat och innehållslösa slagord utan sakligt innehåll, men med en märkbar förskjutning åt höger. 2018 lär bli det år då ”alla” tycker att migrationsfrågan måste lösas genom att stänga gränser och kasta ut tiggare.

I och för sig var 2017 inte så mycket att yvas över heller. Själv fick jag visserligen ur mig en bok, deltog i några utställningar men jag fick också en stroke. Mödosamt kravlar jag mig nu långsamt ur den och tänker vara hyfsat återställd till sommaren. Nåja, på det privata området har det varit bra. Min dotter har flyttat ihop med en bra man som jag gillar skarpt, min hustru står fortfarande ut med mig och mina två söner har jag goda relatiomer med och de går båda från klarhet till klarhet. Dessutom har jag börjat kunna plåta igen trots stroken. I mars har jag och vännerna i ”fyra fotografer” dessutom en utställning på Galleri Korn i Stockholm. Så vad mer kan jag önska mig egentligen?

Vaknade i morse vid sextiden i min vanliga säng efter en underbar vecka på  Kanarieöarna. Beckmörkt utanför. Då förstod jag med ens vad jag saknade - ljuset, värmen och det salta havet. Och glädjen i min frus ögon i förrgår  efter ytterligare en dag i solen....

Om jag ens tänkte...

Vi var på väg mot Asmara i Eritrea i skymningen och stannade bilen utanför en by för att kissa. Plötsligt kom den unga flickan gående med sin lillebror på ryggen. Jag ryckte till mig kameran, gick fram till flickan, nickade, pekade på kameran och liksom frågade om jag fick ta några bilder.Jag förstod på hennes ansiktsuttryck att det var ok, i alla fall sa hon inte nej. Antagligen vågade hon inte. Jag lyfte kameran och tog den första bilden.

Därefter tog jag några steg närmare och tog den här bilden.

Efter att snabbt ha tagit några porträtt såg jag flugorna i lillebroderns ögon, tvekade först en sekund, tog därefter två steg till och tog den här bilden.

Därefter log jag och bockade till tack, flickan traskade raskt vidare utefter vägkanten med sin lillebror på ryggen och vi satte oss i bilen och åkte vidare till hotellet i Asmara.

Väl hemma kopierade jag bilderna och jag minns att vi hade en lång diskussion om vilka bilder som var ok. Det blev t o m en moralisk diskussion om "exploatering" när det kom till flugbilden. Slutligen enades vi om att den första bilden var ok att publicera i reportaget om barns utsatthet i Eritrea, ett av jordens fattigaste länder,

Så här långt efteråt kan jag tänka att alla tre bilderna är sanna i dokumentär mening. Så här såg det nämligen ut. Småbarn plågades av flugor runt ögon och mun. Det var dessutom livsfarligt att vika av från småvägarna med tanke på alla landminor som grävts ner i marken under det långa kriget med Etiopien. Jag såg ofta barn som stapplade fram med dåliga benproteser osv. Men jag tänker att framförallt bild två och tre kräver en förklarande text. Jag tänker också i mitt stilla sinne att när man fotograferar människor i utsatta situationer bör man ha klart för sig varför bilder tas och i vilket syfte. Jag skulle absolut inte ha tagit bilderna med teleobjektiv och utan att gett mig till känna. Då hade det varit exploatering. Det hade varit fegt. Precis som jag kan uppleva att en en hel del s k gatufotografi är feg fotografi. Bilder utan ansvar.

Men i just det där mötet, utefter en landsväg i Eritrea vet jag faktiskt inte om jag tänkte i dom banorna,  om jag ens tänkte alls...

Ett hastigt möte

Ett hastigt möte vid en vägkant på landsbygden utanför Asmara i Eritrea. Jag gillar hennes blick och det faltum att hon och den lillebror som hon bär på ryggen tillhör hälften av jordens befolkning, d v s alla miljarder människor som idag är barn och under 18 år.

Inte för att jag är katolik....

.... men jag blev glad idag över recensionen av min och Doris Dahlins bok "I väntan på besked-flyktingar berättar" i senaste numret av  Katolskt Magasin:

”Här levandegörs en mycket viktig del av det moderna svenska samhället och läsupplevelsen är stark och omtumlande. Det här är en bok som alla borde läsa”.