Födelsedag

Idag fyller min fru Ulrika 53 år. Jag måste ha tagit tusentals bilder av henne, i tid och otid, i glädje och sorg eller bara som här, vid en stunds eftertanke en vardagkväll under kökslampan. Vi har levt tillsammans sedan början av 90-talet, fått barn och kunnat följa de två genom uppväxten och till egna självständiga liv. Kvar i hemmet finns numera bara Ulrika, vår hund och jag.

- Så snabbt det ändå gått, sa jag i morse.

- Vet du, svarade hon eftertänksamt. Du och jag har levt tillsammans i mer än halva mitt liv...

Dokumentärfotosalongen 2018

Måndag 2018-05-21

Jag har precis skickat in några bilder till Dokumentärfotosalongen 2018 på Arbetets Museum i Norrköping. Vanligtvis har jag ett visst motstånd mot denna typ av "tävlingar" i fotografi. Men det som avgjorde var själva temat - "I väntan på".

Alltså skickade jag in fem bilder av de flyktingar på  flyktingförläggningarna i Härnösand som ingår i min och författaren Doris Dahlins bok "I väntan på besked - flyktingar berättar".

Temat stämmer i alla fall. Vår dokumentation handlar verkligen om människor som väntar, på uppehållstillstånd eller utvisningsbeslut. I många fall en väntan på livsavgörande beslut.

Men säker på om mina bilder kommer med kan jag naturligtvis inte vara... hur som helst så öppnar utställningen på Arbetets Museum i Norrköping den 8 september. 

Leendet

Söndag 2018-05-20

Det dagliga underläget

Vi hade lämnat de bedjande vid Klagomuren, de sammanbitna ansiktena i myllret efter fredagsbönen vid Damakusporten, mattförsäljarna utefter via Dolorosa och grabben som bar sin sovande lillebror på ryggen bakom oss.  Det hade tagit en bra stund i spärrarna men slutligen kom vi fram till Gaza City. Intifadan hade avtagit i styrka men säkerhetskontrollerna var fortfarande rigorösa.

Idag, långt senare, läser jag om de palestinska protesterna mot Israels 70-årsfirande. Jag ser DN:sPaul Hansens dramatiska, gripande och enastående bilder och jag läser siffrorna över döda och skadade. Minst 60 dödsoffer, över tusen skadade. Överfyllda sjukhus och oidentifierade lik. Israeliska prickskyttar och Hamas-dirigerade stenkastande däckbrännare. Nedstigningen i helvetet.

- Det är bara det dagliga underläget vi ser minns jag att läkaren vid al- Aqsasjukhuset uppgivet sa. För så var det då och så är det nu Det våldsvansinne - från båda hålla, vi tvingas se i Gaza måste förstås utifrån några enkla fakta som varken Hamas eller det officiella Israel kan bortse ifrån. På en 40 kilometer och 18 kilometer remsa mot Medelhavet tvingas 2 miljoner palestinier leva med 45% arbetslöshet och där hälften av barnen har psykiska skador, vattenbristen är akut och elektriciteten oftast inskränker sig till ett par timmar per dag. Man kan tycka och tänka vad man vill om den permanentade Israel-Palestiana-konflikten, debattera tvåstatslösningen till förbannelse, skylla på den ena eller andra parten, demonstrera, skriva petitioner i FN osv. Men ingenting har egentligen förbättrats för de människor som lever där.

- Varför kommer ni - omvärlden, alltid hit när det är upplopp och våldsamheter men aldrig i vardagen?, fortsatte läkaren innan han blev akut tillkallad och tackade för sig.

Senare på eftermiddagen irrade jag mig vilse i gränderna i Gaza City tills jag stötte på den 14-årige pojken. Han bjöd in mig till sin farfar och vi satt på golvet och drack thé, vi talade på knapphändig  engelska. På hemväg från skolan hade han kommit i vägen för en gummikula som träffat honom i högra tinningen. Ständiga epileptiska anfall blev konsekvensen och skolan var därför inte längre att tänka på. Dagarna brukade han tillbringa hos sin farfar, han kände sig mest trygg där.

Jag tänker på honom i dessa dagar, undrar om han fortfarande lever och hur han har det.

Där i Gaza. I det dagliga underläget.

50 år sedan

37 döda och hundratals uppges idag - 18-04- 14, skadade i samband med de palestinska protesterna mot att USA öppnar sin ambassad i Jerusalem/Al Quds. Sällan har väl uttrycket "Broken promises in a promised land" känts mer relevant än just idag.

För mycket länge sedan - sommaren 1968, satt en ung man på ett skitigt hotellrum nära Damaskusporten i samma stad och försökte sortera intrycken av den delade staden. 
Det kom att bli en omtumlande sommar för den vilsne pojken från det norrländska kustlandet.

Det hände för 50 år sedan. 
Mycket är förändrat men inte konflikten. Snarare är den värre nu än då.
17 år tror jag visst jag var...

PS. Bilden togs av en kompis med min förskräckliga ryska Zenit 3M.   En i alla avseenden usel kamera. DS