Ett hastigt möte

Jag har tillbringat veckan tillsammans med författaren Doris Dahlin i Härnösand med att fotografera flyktingar på de olika flyktingförläggningarna i staden.

Det handlar om människor som överlevde båtresor över Medelhavet, om människor som flytt från förtryck och terror. Det handlar om familjer som desperat kämpar för en framtid utanför de länder där det inte längre går satt bo. Som i Jemen, Syrien och Afghanistan.

Nu sitter dom i väntan på förläggningarna. Det är starka berättelser vi får ta del av och det är ett stort fotografiskt material som ska vaskas fram till en bok och utställning vad det lider. 

Samtidigt var förra veckan absurd. Media översvämmades av den nye amerikanske presidenten och turerna kring hans installation samtidigt som vi lyssnade till berättelser så långt från Donald Trumps aggressiva installationstal det bara går att komma.

Bilden ovan var f ö den sista jag tog innan jag packade ihop kameraväskan för den här gången. En liten flicka från Kabul, i en korridor på ett flyktingboende i en liten kuststad i Norrland. Måtte hon få ett bra liv.....

Sakta rullar 2017 in

Stockholm 2017-01-04

Så sakteliga börjar 2017 rulla in. Om några veckor ska jag och min kollega - författaren Doris Dahlin, upp till Härnösand för att träffa asylsökande i vårt pågående projekt om hur det är att vänta på avslag eller tillstånd för att få uppehållstillstånd i Sverige. Det är i mångt och mycket en ny värld som öppnat sig för mig. Så många berättelser från en värld som handlar om förtvivlan, längtan, trauman, förvinnanden och en skopa kärlek. Jag försöker att vara så lyhörd som bara möjligt är. Några bilder och historier har jag redan visat i tidigare blogginlägg. Det kommer garanterat mer vad det lider.

Annars har helgerna förflutit i välbehövlig lugn och ro. Min dotter kom hem från Grekland dan före julafton där hon jobbat sedan i höstas i ett läger för syriska och afghanska flyktingar. Mycket av det hon upplevt har jag lyssnat till och hon överraskade mig på julafton med en fin present - en hälsning från några syriska flyktingtjejer. Det var en teckning med några blommor runt de arabiska orden för familj och fred. Två ord omgivna av små blommor, varsamt tecknade. Dottern hade nämligen berättat att jag länge funderat på att tatuera mig och tjejerna tyckte att jag skulle låta tatuera deras bild på min högra överarm. Det blir nog så och jag kommer att visa resultatet vad det lider.

I bakhuvudet, under lugna helgdagar, har också funnits tanken en möjlig bok, nån sorts samling av det jag plåtat under alla år. Jag gick därför igenom min blogg för att se om något var användbart och upptäckte att jag i första hand alltid plåtar i svartvitt. Varför det blivit så vet jag nog inte, kanske mest för att det är det enda jag kan.

Dock, under de lugna mellandagarna gick jag och hustrun en kväll till ett nytt favoritställe på Hornsgatan nära Mariatorget. "Gamla Amsterdam" heter stället, egentligen en ostaffär men som också serverar vin och har öppet till sent. Dessutom är ägaren, precis som jag,  förtjust i jazz som han sprider på lagom nivå i högtalarna. Vi slog oss alltså ner med en delikat ostbricka och ett par glas god Riesling och kände en viss förtröstan inför det år som nu precis har börjat. Vi har ju varandra...

Till tonerna av Miles Davis tog jag därefter en bild av min livskamrat. I färg, för ovanlighetens skull.

Ett nytt år

Den lille pojken, flykting från helvetet i Syrien, lutade sig tryggt mot pappans ben. Vi tittade på varandra, pappan nickade och jag tog bilden i lugn och ro. Det hände sig under fredagsbönen i moskén i det gamla lagerhuset vid hamnen i  Härnösand för ett par månader sedan. Efteråt drack vi tea inne på imamens kontor och talade om sedvänjor, om likheterna och olikheterna mellan våra sätt att leva. Det blev ett samtal som pendlade mellan skratt och allvar, om allt från synen på kläder, matvanor till hur vi begraver våra döda. 

Jag gick därifrån med en stark känsla av ödmjukhet. Hur lika vi människor ändå är, trots våra olikheter. Bilden av pojkens öppna blick har jag tittat ofta på sedan dess. Den ger mig hopp och jag tänker att jag nog ska börja den där kvällskursen i arabiska under det kommande året. Jag tror nämligen att man skrattar bättre tillsammans om man också kan tala med varandra.

I en annan del av världen, i New York, reser sig Trump Tower mot himlen i ett av hörnen vid Central Park. På de tre översta våningarna bor Donald Trump, den nyvalde amerikanske presidenten.  Däruppe sitter han och twittrar det ena meddelandet efter det andra, märkliga signaler till en häpnande omvärld. Efter den 20 januari är det upp till bevis. Han är tydlig, murar skall byggas, alla sorters murar. Folk ska hållas åtskilda och särskilt gäller det muslimer. Jag tog bilden under julhelgen 2015 och minns hur kall jag tyckte byggnaden var.

Jag tänker också att om 2016 var ett riktigt skitår så finns det lite som tyder på att det nya året kommer att bli bättre.

Det är därför till pojken i moskén jag idag viskar "Gott Nytt År".

Till er andra också, ni som vet att vi behöver varandra så väl.

Nyårstankar lite i skymundan

Jag minns min gamla Zenit 3M, en rysk kamera med skruvfattning, en spegel som hängde sig efter varje exponering och hur den hade en speciell ”industrilukt” av järn och gummi. Det var med den kameran allting började. Men en amerikansk jude i Israel 1968 – jag jobbade på en kibbutz den sommaren, betalade en smärre förmögenhet för kameran. Han tyckte den var den coolaste kamera han sett och eftersom sovjetiska prylar inte fanns att köpa i Chicago betalade han, utan att tveka, orimligt mycket för den.

Jag minns hur jag åkte in till Tel Aviv och köpte en gammal Leica med trådrulleglugg för pengarna. Det var med den kameran bilderna så sakteliga började komma. Det var knepigt i början med framkallning, exponering och mörkrum. Men jag gav mig inte. Efter att ha köpt, tittat i och läst "Poste Restante" med bilder av Christer Strömholm och texter av Tor-Ivan Odulf fanns det inte längre någon tvekan. Det var det här jag skulle ägna mig åt och påsken 1972 åkte jag till Nordirland, till Derry, där det mer eller mindre rådde inbördeskrig. Bara en bild finns kvar från den resan, resten av filmrullarna tog brittisk polis när jag blev haffad på vägen, liftandes mot Dublin. Den gamle mannen träffade jag på gatan i Belfast och med ett nickande samförstånd fick jag ta bilden. Med den enda bilden sökte jag till Strömholms fotoskola och kom in hösten 1972. 

Belfast 1972

Jag har haft tur i livet, arbetat på ställen där jag haft möjlighet att resa till många av jordens alla hörn. Jag har tagit mina bilder, inte som huvuduppgift, men kameran har alltid varit med. Så här inför det nya året undrar jag stillsamt; Vilka bilder har betytt något, vad blir egentligen kvar efter att, utan att ha försörjt mig på fotografi, levt ett långt liv med fotografisk bild som huvudintresse? Jag vet uppriktigt inte. Jag vet bara att det varit en nödvändighet att fotografera och när jag ser på några av mina bilder så kan jag idag se ett sammanhållet stråk, möjligen en känsla som jag genomgående sökt efter. Detta tror jag gäller för alla som tar fotografisk bild på allvar. Man försöker hitta sitt spår, lär av andra och i urvalet skapar man bilder som på något sätt hänger ihop. Antingen som enskilda bilder eller som ett sammahållet berättande reportage. Kanske är det därför jag aldrig har kunnat fotografera på beställning. Jag minns med fasa hur rent usel jag var för länge sedan då jag hoppade in som sommarvikarierande fotograf på en norrlandstidning. Minns hur redaktionschefen skakade på huvudet när jag återvände med några tafatta exponeringar efter att ha försökt fotografera en fotbollsmatch i gärdsgårdsserien med en Leica och en 35:a. ”Det blev ju för faan 3-7 och du missade varje mål…”

Stockholms Central

Det var nog då jag bestämde mig för att aldrig fotografera på beställning och på den vägen har det fortsatt. Fotografi i skymundan, kanske är en bra beskrivning. I skymundan får jag nämligen vara mig själv, med mig själv och mina bilder…

Gaza City

Jereusalem

Flyktingläger i Bosnien

Amsterdam

Hemsön

Rinkeby

Johannesburg

Nåväl, mina bilder vill jag gärna visa upp, men då på egna villkor.  Ibland här på bloggen, ibland på vägg.Tillsammans med Krister Kleréus, Göran Tonström och Alf Johansson ingår jag i ett löst sammanhang och vi kallar oss "fyra fotografer" (www.fyrafotografer.se). Förra året i februari hyrde vi ett litet galleri vid Hornstull i Stockholm och ställde ut tillsammans. Det kom mycket folk på vernissagen och vi gör därför om evenemanget den 17-23 februari i år. Galleri Korn, Hornsgatan 147 i Stockholm. Jag kommer att visa två saker; dels äldre bilder från Sydafrika från 1988 innan avskaffandet av apartheid, dels bilder från ett pågående projekt om asylsökande i en liten svensk kommun. Hoppas vi ses där och då.

Gott Nytt år!

Ett minne inför det nya året

Julhelgen är över. Och visserligen går vi nu mot ljusare tider men det är med bävan jag nu väntar på Nyårsafton med alla raketer och smällare. Min hund avskyr eländet. Det blir - som tidigare nyårsaftnar, att ge henne ett starkt lugnande piller.

Att sedan 2017 är blir ett år som inger bävan överhuvudtaget är en annan sak. Trump, krigen och fasorna i Mellanöstern. Behöver jag skriva mer.....? 

1972 togs den den här bilden på krogen KB i Stockholm. Det är jag som flinar så där fånigt och halvberusad i mitten. På min högra sida, bakom Pentax-kameran, sitter Anette Åberg, numera fotograf och researrangör och bosatt nere på Österlen. Mittemot henne och mig, sitter en ung man i svart väst. Det är f ö hans kamera Anette tittar i. Han hette Göran Assbring och det är fotografen Staffan Jofjell som tog bilden och som han skickade den till mig härom dagen. Jag blev mycket berörd av den bilden. Vi gick alla på Christer Strömholms Fotoskola.

Vi var ett ganska häftigt gäng då, däruppe på Klippgatan 19 i Stockholm där Fotoskolan låg. Jag tror, om jag inte minns fel att vi var ett tiotal olika nationaliteter som på olika sätt ägnade tid och energi till fotografisk bild. Alla blev inte fotografer men flera kom att bli det, som anställda, eller som frilans. Ytterligare några började måla. Vi var besatta av bild, lätt övermodiga och för några gick det riktigt bra i livet. För andra gick det åt helvete.

Vi skaffade och delade på labb, bodde ofta i kollektiv, jobbade extra på SL och gnetade ihop våra Tri-X-rullar och Agfa Brovira kopieringspapper. Här är ytterligare en av Staffans bilder från den tiden; Ett källarlabb på Alströmergatan i Stockholm. Staffan själv är killen i det ljusa håret, bredvid honom sitter Göran Assbring och stämmer en gitarr. Tjejen i det häftiga håret heter Kay Cuthbert och bor numera tillsammans med Staffan i Värmland.

Göran Assbring var en av dem som jag gillade skarpt. Vi blev snabbt vänner. Han kom från Göteborg, hade bestämda åsikter och visade tidigt upp bilder som jag än idag kommer ihåg. Jag minns särskilt ett lysande reportage från när han hade åkt med Pugh Rogefeldt på turné. Inga idolbilder, snarare ett arbetsmiljöreportage. Dessutom var Göran en disciplinerad person, möjligen beroende på att han var den enda av oss som hade småbarn att ta hand om. 

Jag kom att flytta till Göteborg 1974 tillsammans med tre andra från Fotoskolan, men Göran blev kvar i Stockholm. Från Göteborg flyttade jag till Sydfrankrike och vår kontakt blev sporadisk. Sista gången jag träffade Göran var på Friedrichstrasse Bahnhof i Berlin, den station som låg på gränsen mellan Väst- och ÖstBerlin och var en av gränsövergångarna i den delade staden. Vi möttes på perrongen som av en slump. Jag var på väg hem till Sverige. Han var på väg mot Moskva för att ta ett Aeroflot-flyg till Afrika. Vi hann med en snabb fika, sen ett "lycka till och vi ses!"

Det måste ha varit runt 1976 och det var sista gången jag träffade Göran Assbring. Han kom att resa fem gånger till Eritrea för att skildra eritreanernas befrielsekrig från Etiopien. Jag såg hans bilder i tidningar då och då och tänkte att jag borde kontakta honom, men så blev det aldrig. Göran blev nämligen skjuten i hjärtat 1983 i en konflikt mellan två rivaliserande rebellgrupper.

När jag nu ser bilderna från början av 70-talet kommer alla minnen tillbaka. Hur lätt galna vi var, men samtidigt så fulla av ambitioner.

Jag saknar Göran Assbring idag och tröstar mig med att hans son - Kalle Assbring, också blev fotograf. Kalle har gjort en mycket fin bok om sin pappa Göran. Den heter "Fadern, sonen och Göran" och är värd vartenda öre även för dem som inte kände, eller har känt till, Göran Assbrings öde.

Gott Nytt År förresten. Vi får se hur det blir....