Det lilla ljuset

Jag hade så gärna velat tala med dig idag, min bror Bengt-Olof, om traktorer, god whisky, musik och om livets allvar. Men sedan december 2004 går det inte. Du blev bara 51 år och stod mitt i livet när cancern slog till i bukspottskörteln.

Jag skulle också velat glädjas med dig Ingrid över vår dotter och vilken fin människa hon blev trots att du drunknade sommaren 1998 och vi blev ensamma kvar.

Den jävla döden la krokben när vi minst av allt anade det. 

Med åren blev sorgen visserligen uthärdlig, även om den aldrig riktigt går över.

Det lilla ljuset på minneslunden vid Maria kyrkogård i Stockholm är därför en klen tröst en dag som denna. 
Jag saknar er så mycket.

Så oändligt mycket.

Soweto

Jag skrev igår i bloggen om de negativark jag hittade i en kartong i källaren igår. Bilder från en resa i Sydafrika 1988, tagna med en halvdålig halvformatskamera. Negativen har legat obearbetade i 28 år och det är jättekul att nu gå igenom det nyfunna materialet även om det tekniskt är rätt kasst.

Den här bilden minns jag väl. Den är tagen i Soweto, ett gigantiskt bostadsområde för svarta och färgade söder om Johannesburg hemma hos min kompis Eric som arbetade hos NUM - National Union of Mineworkers, fackföreningen för gruvarbetarna i Sydafrika. Det är hans fru och deras gemensamma barn på bilden.

När bilden togs var det fortfarande två år kvar innan Nelson Mandela släpptes fri, men det fanns en hoppfullhet i luften och alla var övertygade om att förändringen var bara en tidsfråga.

Hittade negativen idag!

Idag städade jag i källarförrådet och hittade ett antal negativark som jag hittills trott varit för evigt förlorade i någon flytt.

Det är bilder jag tog med en halvformatskamera (Canon Dial) under en längre resa jag gjorde i Sydafrika 1988. Jag arbetade på LO vid den tiden och uppdraget var inte att fotografera utan att skriva om de strejker som vid den tiden var den svarta och och färgade befolkningens främsta vapen i kampen mot Apartheidsystemet. 1988 var det  fortfarande två år innan Nelson Mandela släpptes fri och systemet började avskaffas. Resan var omtumlande och har betytt mycket för hur jag ser på världen och mänskliga rättigheter.

Jag har nu börjat scanna igenom rullarna och upptäcker att det finns en hel del bilder att jobba med och sammanställa, trots att det är bilder som är tekniskt svaga, stort korn osv. För mig spelar det mindre roll eftersom det handlar om ett starkt minne och delvis ett unikt material. Här nedan är t ex tre bilder från pendeltågsstationen i Johannesburg på den perrong som svarta och färgade var hänvisade till. Det var trångt, mörkt och jag exponerade filmen efter 1600 asa. Jag var garanterat den enda vita på den perrongen för sådant var apartheidsystem i praktiken. Total åtskillnad mellan människor baserat på hudfärg.

En skandal

Innan jag gick i pension arbetade jag under sex år i den statliga utredningen om barn som vanvårdats i den sociala barnavården under 1900-talet. Utredningen blev en av de mest omfattande utredningarna någonsin och vi djupintervjuade närmare 1000 människor om den vanvård de upplevt i fosterhem och på institutioner. Vi kartlade varenda händelse då stat och kommun trädde in som förälder, vi förde statistik på detaljnivå, skrev referat, läste tiotusentals gamla journaler och lyssnade till människor vars barndom präglats av hugg och slag, säck och aska, rutten mat och sexuella övergrepp.

Alla vittnesmål, texter och ljudintervjuer är sekretessbelagda i drygt 60 år. men den dag de blir offentlig handling kommer det att vara ett tungt historiskt dokument om en mörk del av 1900-talets folkhem.

När arbetet slutligen redovisades för regeringen och dåvarande minister Maria Larsson (Kristdemokraterna) minns jag hur hon fick tårar i ögonen, lade huvudet på sned och lovade att ta resultatet på största allvar. En upprättelse skulle ske och en ekonomisk ersättning utlovades till de drabbade. Men sen skedde en del märkliga turer, en ersättningsnämnd inrättades dit människor kunde vända sig och få sin historia bedömd för att därefter komma i fråga för ekonomisk ersättning. Endast en mindre del av alla vi intervjuade befanns berättigade till denna ersättning. Men märkligast av allt var att man införde en gräns år 1980, efter vilken det inte var möjligt att ansöka om ersättning. Som om vanvården i forterhem och på institutioner på något magiskt sätt skulle ha upphört just detta år.

En som trotsade detta är författarinnan Sofia Rapp Johansson (född 1980) som varit placerad i flera fosterhem och som varit utsatt för vanvård, bl a sexuella övergrepp. Sofia har har beskrivit sin uppväxt i böcker och intervjuer.  Hon valde att stämma staten och efter diverse turer är nu fallet avslutat i Högsta Domstolen. Sofia Rapp Johansson får ingen ersättning för sitt lidande och hon skall nu dessutom betala ca 300.000:- för rättegångskostnaderna.

Sofia är en ung människa märkt av den barndom där det samhälle som skulle ansvara för hennes trygghet och uppväxt svek henne och hennes syster. När hon nu kämpat och krävt upprättelse slår istället systemet tillbaka med full kraft. 300.000 kronor är inget man snyter ur näsan och pengarna skall vara betalda inom kort, annars väntar införsel, kronofogde och Gud vet vad.

Var f d minister Maria Larsson tagit vägen vet jag inte, är inte ens intresserad, men det lär knappast gå någon nöd på henne. Jag kommer dock aldrig någonsin att glömma hennes glansiga ögon. Det som idag framstår som krokodilglans, en välvilja till intet förpliktigande.

En svensk skandal är vad det handlar om. Hur man tystar den som vågar ifrågasätta orättfärdiga beslut.

Du som vill läsa mer om Sofia Rapp Johanssons kamp kan göra detta på https://sofiarappjohansson.com

För tydlighetens skull: Bilderna i det här blogginlägget är tagna på barnhem i Rumänien under 90-talet.

Mardröm

Det är sällan att jag vaknar av starka drömmar numera. Förr brukade jag ha papper och penna bredvid sängen för att snabbt kunna skriva ner några ord eller meningar. Ibland blev det t o m en liten berättelse. Men för en kvart sedan vaknade jag efter en hemsk mardröm. Elaka ögon, Donald Trump som väste och pekade med sitt finger, gulaktiga färger. Klockan är nu 02.45, natt mot lördag 22 oktober, jag dricker ett glas vatten, sätter jag mig vid köksbordet, tar fram kameran och en liten ask där jag förvarar ett gammalt  porlinsöga. Exponerar och vrider till i en app.....