Hundfotograf blir jag aldrig

För några årtionden sedan köpte jag en Volvo Duett av en känd hundfotograf vid namn Åke Wintzell. Han  ansågs då närmast som "hovfotograf" på landets hundutställningar och i tidningen Hundsport. Anledningen till att jag minns hans namn är att jag nästan alltid haft hund och vid några tillfällen ställt ut hundar, alltifrån schäfer, schnauzer, labrador och till den hund jag har nu, en lapsk vallhund. Och fanns alltid på plats fanns Åke Wintzell. Jag kommer ihåg hans mobila studio, några lampor, blixt och en Hasselbladare och jag minns hur han hade en medhjälpare som lockade hundarna med godis så att dom sträckte på sig i de där tjusiga poserna som jag själv aldrig lyckats få till på mina hundbilder. Främst därför att hundars uttryck växlar blixtsnabbt, de gör ett kast med kroppen och bilden är borta.

  Men nu var det Duetten det gällde. Och Åke Wintzell hade en sådan, i originalfärg och allt. Jag slog till eftersom avsikten med bilen var en kärlekssemester till Frankrike. Bara hon och jag och en Volvo Duett, som var perfekt på det sättet att om man tog bort baksätet så rymde den en 200x120 madrass och med lite gardiner blev den ett riktigt mysigt krypin. Det började jättefint. Vi riktigt flög fram utefter E4;an mot Helsingborg och övernattade där med allt vad det innebar i vårt mobila krypin. Dag två på morgonen skrek det betänkligt i motorn när jag vred om startnyckeln och rudis som jag var tänkte jag inte mer på det. Fort genom Danmark och vidare ut på tyska Autobahn utan en tanke på ett bilskrällets oledade rattstång var direkt dödande vid en krock. Nånstans i södra Tyskland steg så temperaturen betänkligt och vi rullade in på en mack. "Aha - der Wassergerät ist kaputt", sa mannen på macken efter en snabb inspektion. Det lät som att han kunde sin sak. Vattenpumpen var åt helvete helt enkelt. Vi övernattade på ett enkelt motell i närheten och nästa dag byttes vattenpumpen på en liten verkstad. "Aber gut", sa reparatören och vi betalade vackert med ungefär halva reskassan. Jag minns att jag förbannade den där hundfotografen....

Vi kom till Alsace i norra Frankrike när vi blev omkörda av en tysk som viftade in oss till vägkanten. "Etwas ist fehl mit ihrem wagen. Er stinkt!" Och det hade han rätt i. En av cylindrarna hade gett upp och vi bestämde helt sonika att göra en 180-gradare och med Lützens dimma efter oss vände vi kosan mot Sverige igen. Mycket tutande blev det av irriterade tyskar bakom oss... men väl i Malmö lyckades vi snabbt kränga av bilen så det räckte till tågbiljetterna hem och en hotellövernattning. Jag dubbelsvor åt hundfotografen....

Och kanske är det därför jag har svårt att fotografera jyckar trots att jag verkligen älskar hundar. När jag försökt blir det inte bra helt enkelt. Här är två relativt ok bilder, dels på vår nuvarande hund, dels på dotterns. Relativt ok som familjebilder, men inte särskilt bra som hundbilder. 

En som också tycker mycket om hund är Alf Johansson, en av fotokompisarna i fyra fotografer (www.fyrafotografer.se). I sin blogg har han har berättat om sina tidigare hundar på ett vackert sätt, om glädjen att leva med hund och om sorgen när de blev för gamla och lämnade jordelivet. Men nu har Affe sörjt klart och skaffat sig ett yrväder, en collie-grabb på 12 veckor som lystrar till namnet Tobbe. Jag träffade Tobbe och hans husse som hastigast idag. Och försökte ta en vettig bild med iFåånen. Naturligtvis rörde sig Tobbe som en hal ål hela tiden, jag försökte hänga med i rörelsen och klippte halva Alfs pannan av bara farten. Återigen konstaterade jag att någon hundfotograf blir jag aldrig.

Och aldrig mer att jag köper en gammal bil av någon hundfotograf heller...

Att fototävla i Förenade Arabemiraten

Jag har aldrig deltagit i fototävlingar. 

Men jag fick ett tips från en vän, född och uppvuxen i Syrien, om en stor internationell fototävling i Dubai, ett av de sju emiraten i Förenade Arabemiraten, och allmänt sett som ett av de öppnaste gentemot vår del av världen vad gäller syn på alkohol, kvinnans ställning osv. Detta beroende på att landet är ett populärt turistmål för västerlänningar. Dock är det sharia-lagar som gäller. En poet med underförstådd religiös kritik riskerar piskstraff och att få naglarna utdragna. Även om dödsstraff relativ sällan utverkas så är det likafullt ett land vars rättsprinciper är diametralt motsatta våra. 

Alltnog, jag läser igenom tävlingsreglerna och de teman som tävligen går ut på. Jag fastnar för temat "Happiness" där man kan maila in såväl svartvitt som färg och jag tänker på två av mina bilder. Den ena är från när min dotter var nyfödd och vi var uppfyllda av den särskilda lycka som det alltid innebär att få ett välskapt barn. Några år senare avled min dotters mamma, men det är en annan hjistoria.

Den andra bilden, i färg, är också en bild av lycka för mig. En tidig midsommardagsmorgon för inte så länge sedan då dimman låg trolsk över dalen och vi var lite tokiga och alldeles särdeles lyckliga.

Nå, varför skriver jag om denna fototävling? Och varför funderar jag på att skicka in dessa bilder. Skälet är enkelt; Det handlar om fullständigt hialösa prispengar, typ 10-15 tusen US-dollar. Money talks liksom... 

Vi får se hur jag gör. Om inte annat vore det kul att visa herrarna i juryn (några kvinnor är inte med...) att man kan fotografera kvinnor och hud på ett annat sätt än med händerna på täcket om man säger så. 

Bild i tryck

Jag har en åsikt om att att visning av fotografisk bild kan indelas i tre nivåer.

Den första är bild på skärm. Det tilltalar mig sällan. Särskilt inte i mobiler.  Selfies på Facebook blir oftast bara en historia för de närmast inbladade. Instagram likaså.

Det andra är är fotografisk bild på papper. Och kanske främst  i utställningssammanhang. Det är bättre, ger bilden mer rättvisa. Bakom glas och ram kan det o m riktigt elegant. 

Det tredje är bild i tryck. som kan vara hur bra som helst. Om det är bra vill säga. Men när det är bra så är det bäst. I bok eller i tidning är god fotografi en enastående upplevelse, särskilt när text, rubrik, bild och layout korresponderar med varandra. Kanske beror det på den taktila känslan, att man nästan kan ta på bilden och att kunna bläddra genom sidorna i sin egen takt.

Därför var det en extra kick idag att hämta det 28-sidiga trycket från Blurb idag, ett tryck tänkt som en presentation av mitt och en författaren Doris Dahlins projekt - "I väntan", om flyktingar i den lilla staden Härnösand. Bilderna nedan är hastigt fotograferade och ger ingen rättvis åt det superba färgtrycket, men fint som snus blev det.

Made my day, kan man säga.

Om skärpa förr och nu - slutord

Oj, vilka reaktioner det blev på mitt blogginlägg "Om skärpa förr och nu" som jag skrev igår!

Jag skrev mest utifrån att jag under ett 50-årigt umgänge med kameror och optik upplevt fler tekniska skiften där den stora förändringen naturligtvis varit övergången till att plåta digitalt. För mig var övergången dramatisk för att inte säga smärtsam. I alla fall för plånboken eftersom jag letade som en blind höna och bytte kameror och gluggar flera gånger innan jag kom fram till en vettig utrustning som passar mig och mitt sätt att plåta.

Det som under årtionden hade bestått av en Nikon F (från 1968), en 28:a, en 35:a och en 85:a, en Lunasix exponeringsmätare och ett mörkrum med en Leitz Focomat byttes ut till en Canon 5D mark II, en Nikon Df och Photoshop, Lightroom och Silver efx.  Slutligen landade jag i den nuvarande utrustningen; Fujifilm XT-1 med 18 mm, 23 mm, 35 mm och 60 mm optik. Samt en X100T som i princip är samma kamera som XT-1, men med "mätsökare" och en fast 23 mm. Mörkrum har jag inte längre, men en bra Epson-skrivare. 

Hur som helst, när jag skrev om skärpa förr och nu igår så verkade de flesta hålla med mig om att det faktiskt är bättre digitala kameror idag jämfört med gårdagens analoga. Det handlar om snabbhet, autofokus osv. Dock ansåg många att "gammal" optik mycket väl går att använda med framgång på digitala kamerahus.

I morse, efter att ha varit ute med jyckarna, gjorde jag därför följande lilla test. På kameran (fujifilm XT-1) apterade jag mig bästa gamla Nikonglugg. Bästa i meningen skarpaste. Det är en 28:a tillverkad på 80-talet, en 28(2,8 AI-s) som ser ut så här;

Jag valde att jämföra den med en splitterny Fuji 23/2 som ser ut så här:

Båda objektiven får anses som mycket bra, rejäla grejer, glas och metall, inget fusk helt enkelt.

Jag tog därefter två bilder utan något som helst fixande i Photoshop. Jpeg rakt ur kameran. Så här blev resultatet:

Detta kanske inte är världens mest seriösa objektivtest, men jag kan faktiskt inte se någon som helst skillnad mellan bilderna vad gäller skärpa. Den övre bilden (Nikonobjektivet) har visserligen ett något större skärpedjup vilken beror på att det är ett objektiv anpassat för fullformat, men annars ingen skillnad. 

Man kan därför nog påstå att det går alldeles utmärkt att använda äldre välgjorda objektiv, avsedda för analoga kameror, även på moderna digitala kameror, vilket jag alltså härmed kan hålla med om. Och jag lyfter naturligtvis på hatten för dem som hävdade att så också är fallet.

MEN då missar man naturligtvis autofokus och möjligheten till bländarautomatik. En automatik jag lärt mig uppskatta för att nå fram till det enda viktiga - att på någon hundradels sekund kunna fånga bilden. Oavsett om det handlar om att fästa den på film eller på en sensor.

F ö är den nya Fujinon 23 mm f2 rasande snabb och exakt, faktiskt det snabbaste objektiv jag prövat eller ägt. Vädertätat dessutom. Den gluggen kommer jag att ha stor nytta av eftersom jag alltid haft "35:an" som standardobjektiv.

Detta om detta. Ha en bra dag!

Om skärpa förr och nu

Titta på de två bilderna här ovan. Det är närmare 50 år mellan dem. Bilden på tjejen i sängen tog jag med en Nikon F och en 35:a, full glugg 1/30-dels sekund i vackert sidoljus och framkallade filmen (Tri-X) efter 800 ASA i en framkallade som hette High Sensitive. Kopian gjordes på  Agfa-papper. Det blev en hyfsad bild för sin tid, vacker gråskala om inte annat.

Den andra bilden, ett porträtt av en syrisk flykting på en flyktingförläggning i Härnösand, tog jag för 14 dagar sedan under liknande förhållanden. Sidoljus vid ett fönster, full glugg på ett 23mm-objektiv med min Fuji X100T, en brännvidd som motsvarar en 35:a på fullformat. 800 ISO. Bilden är "framkallad" i Lightroom och körd genom det moderna digitala mörkrummet Silver EFX. Det blev också ett hyfsat porträtt tycker jag, vacker gråskala om inte annat.

Titta nu på delförstoringarna här. Det är ungefär samma utsnitt från bilderna.

Skärpeskillnaden är betydande, eller hur?

Då, för snart 50 år sedan var det i princip omöjligt att få till bättre skärpa om man inte hade minst en Hasselblad och mycket finkornig film. Idag fixar en kamera med en asp-c sensor detta lätt. Min poäng är denna: Dagens kameror och digitala fototeknik är vida överlägsna gårdagens. Likafullt finns det dem som hävdar att den analoga tekniken, objektiv från 30-talet osv skulle vara av en särskilt magisk karaktär. Jag menar att så är det inte. Sanningen är att det var TROTS dåtidens kameror, objektiv, film etc som vissa fotografer lyckades ta unika bilder, såväl tekniskt som bildmässigt. 

I vår tid, då några fotografer t o m menar att en iFåån är lika bra som en KAMERA, blir jag närmast förtvivlad. Det är den nämligen inte, kan aldrig bli. Samma sak med dem som tror att objektiven var bättre förr och envisas med att skruva på gamla manuella objektiv på moderna digitala kamerhus. Sanningen är att kameror och digital efterbearbetning är så otroligt mycket bättre än förr. Det digitala mörkrummet (lightroom, Photoshop, Silver efx osv) ger så mycket mer möjligheter än under den analoga tiden.

Jag vet att det är så. Efter att ha stått i ett analogt mörkrum en hel vinter och kopierat Christer Strömholms mycket svåra negativ, efter att ha lyckats pressa Tri-X till 1600 asa (och ändå inte bli nöjd) och efter att ha svurit många gånger över att ha missat skärpan med min gamla Nikon F, så är jag numera hellycklig med en snabb, lätt och superskarp Fuji-kamera. Vilket inte har ett dugg med Fuji att göra eftersom det säkert finns ännu bättre kameror.

Jag tror f ö inte heller att bilder egentligen handlar om skärpa. Det handlar om att kunna översätta ljus till bild, skarpt eller inte är sekundärt. Därför bläddrar jag alltid förbi alla objektivtester och försjunker hellre i de stora mästarnas fotografier, försöker förstå hur de gjorde och fantiserar över hur de tänkte. Koudelka och Don McCullin är två exempel på fotografer som jag alltid återvänder till i den meningen. Mina tre fotokompisar - Alf Johansson, Krister Kleréus och Göran Tonström, i vår lilla grupp fyra fotografer (www.fyrafotografer.se) är några andra som också inspirerar och ständigt överraskar mig. Ibland med bländande teknisk, men oftast för att de tar intressanta BILDER

Slutligen: Ljus - och konsten att översätta ljus till fotografisk bild, är vad det handlar om. Och förmågan att "vara där".  Att för någon hundradels sekund fatta att nu eller aldrig kommer bilden, för att i nästa hundradel för alltid vara försvunnen. Om man i den hundradelen fotograferar med en modern kamera tror jag att chansen till en bättre bild är större än för 50 år sedan.

Jag inte bara tror. Jag vet.