Vad minns man?

Vad minns man? 

Jag minns framförallt människor som påverkat mig, kanske inspirerat, som jag älskat eller avskytt. Det har blivit några stycken genom livet. Dom som jag avskytt har främst varit flyktiga bekantskaper, en dålig chef kanske, eller en kompis som svek när det gällde. Några - allt fler ju längre tiden går, är döda men betydde mycket.

Som Ronnie Busk, författaren.

I min idealistiska ungdom och uppväxt däruppe i mellannorrland hade vi startat en KRUM-avdelning. KRUM var ett av de så kallade R-förbunden och arbetade för en humanisering av kriminalvården. Jag tror jag var 18-19 år och radikal på det sätt man var i slutet av 60-talet. Ronnie var några år äldre och satt fängslad på gamla Centralanstalten i Härnösand (som numera är flyktingförläggning...). Vi ordnade bl a permissionsstöd för de intagna, gick och fikade, handlade kläder osv.

Det var så jag träffade Ronnie. Han var en udda fågel, skygg men mycket kunnig i litteraturhistoria. Han hade inte haft det lätt i livet, en ensamstående mamma, en äldre bror som avlidit av en överdos, jobbig uppväxt, strul i skolan osv. Han satt han inne för förfalskning och ringa nakotikabrott. Dessutom var han homosexuell vilket var något helt annat då än nu. För att tjäna en slant skrev han regelbundet porrnoveller som han sålde till H-son, ett företag som var stort på den tiden och gav ut porrtidningar som idag skulle betecknas som vintage.

Men han hade större ambitioner än så. Han hade skrivit en roman - "Änglaskuggor", som vann Bonniers debutantpris 1969. Och naturligtvis blev han snabbt hyllad som ett litterärt fynd, fick gå på förlagsfester. träffade berömmande människor mycket långt från de narkomaner han berättar om i sin roman. Boken håller f ö fortfarande och tål att läsas än idag om den dyker upp på nåt antikvariat. Naturligtvis blev det för mycket för honom och han återgick så småningom till gamla vanor med undantag för ett filmmanus i slutet av 70-talet till en förbisedd långfilm som heter "Stortjuven".

Ronnie Busk avled 2005. Han blev 61 år.

Jag skriver om honom för att jag särskilt minns de nattliga promenader vi gjorde tillsammans på 70-talet. När han försökte tända av och vi satt på stans nattöppna taxi-fik, rökte cigaretter och talade om författare vi gillade. Han kände många av de människor som på den tiden strök omkring i skydd av natten, langare och prostituerade främst. Jag minns jag att jag försökte få in honom på behandlingshem när det var som värst, men det gick aldrig. Det blev heller aldrig någon ny roman. Men han lärde mig mycket om hur olika vi ser på världen och samhället och det är nog därför jag återvänder i tankarna till honom då och då. 

Bilden tog jag under en av de många nattvandringar vi gjorde för länge sedan. Ronnie sa att den bilden ville han ha på omslaget till sin nya roman.

Det blev aldrig så.

TILLBAKA TILL MÖRKRUMMET!

Och se! Därinne i källarmörkret stod den gröne jätten lutad mot väggen. Jag fick den gamla adesiv- och monteringspressen för hundra år sedan av en porträttfotograf i samband med att han slog igen butiken för alltid. Minns att den var blytung redan då och att den väckte en viss uppmärksamhet i tunnelbanan.

Den har därför också blivit kvar i gömmorna p g a sin tyngd. Den väger nämligen bly. Om den varit 25 kilo lättare hade den åkt på tippen för länge sedan.

Därinne i källaren hittade jag också en orange ask Agfa Brovira 18x24 cm, som visade sig innehålla några av de bilder jag fick av Christer Strömholm som tack för att jag kopierade en av hans utställningar i Frankrike vintern -72/73. Strömholm var en enastående fotograf och pedagog men han gillade inte själv att slita i mörkrum. 

Idag blev därför en dag i ett provisoriskt mörkrum, badkaret som skölj, några ugnsformar för fix och HCA. Först försiktig blötläggning, därefter omfixering, skölj och HCA och till sist slutskölj i en timme. Efter några timmars lufttorkning på köksbordet med hjälp av en hårtork åkte bilderna in, en efter en, i den rengjorda gröne jätten. Sakta spred sig värmen och bild efter bild planades ut i värmen och tyngden från pressen, bilderna som brukligt lagda mellan syrafri kartong. Nu ska några av favoritbilderna ramas och hängas upp på avsedd plats i hemmet. Tekniskt lär de överleva mig med råge utan att slöjas eller gulna.

Detta var rutinarbete i mörkrum förr i världen. Tid var mer relativt då. Dagarna och nätterna i mörkrummet flöt samman på ett sätt som unga digitalfotografer nog aldrig upplevt. Det fanns något meditativt över processen fram till färdig bild. Urvalet av bilder att kopiera och färdigställa likaså.

Idag blev en sådan dag.

Jag kom på att jag saknat doften av fix väldigt länge....

FYRA FOTOGRAFER ställer ut

Krister Kleréus, Alf Johansson, Göran Tonström och jag ställer ut gemensamt på Galleri Korn, Hornsgatan 147 i Stockholm (T-bana Hornstull) mellan 19-25 februari

Vernissage är fredag 19 februari kl 16.00-20.00, Kom gärna förbi och titta på våra bilder!

Vi bjuder på ett glas vin.

Välja bilder

Ibland blir det bild när man minst anar det.

Jag satt på en bänk en disig morgon vid en av Amsterdams många cykelbroar. Jag såg de mötande cyklisterna, hunden i cykelkorgen och måsen komma farande en sekund innan de möttes. Jag lyfte kameran och gjorde en "sportbild" på bråkdelen av en sekund. En intuitiv reaktion och rörelse, en icke planerad bild då allt tycktes stämma utan några särskilda avsikter.

Längtar ikväll efter just den där sekunden då bilden enkelt kommer farande just nu. Jag  sitter nämligen och väljer och vrakar bland gamla negativ och nya digitalfiler för att välja ut sju enstaka bilder till en grupputställning i februari.

Det är betydligt enklare att plocka ut enskilda bilder ur ett sammanhållet reportage, men betydligt svårare att välja bilder som s a s ska stämma inbördes trots att de är tagna vid olika tillfällen och med vitt skilda motiv. Bilder som ska bilda ett oväntat ackord.

Jag har alltid känt lätt ångest inför sådana övningar. Det som för en betraktare på en utställning ska upplevas som självklart är helt enkelt ett jäkla jobb. I alla fall för mig.

Vi får se hur det går...

Hur som helst. Den 19 februari har jag, Göran Tonström, Krister Klereús och Alf Johansson en gemensam vernissage på ett litet galleri (Galleri Korn) vid Hornstull i Stockholm. Mest för nöjet att få  ställa ut tillsammans. 

Mer info kommer. Tills dess pågår mitt urval.

Det lär inte bli klart ikväll...

New York, annandag jul 2015