Utställningsdax

"Det är väldigt fina bilder och - som du säger - ett viktigt, aktuellt ämne. Du får gärna ställa ut hos oss."

Bibliotekschefen svarade snabbt på mitt mail och jag blev glad. 

Det blir 10 bilder från flykten. 
500 spänn per bild i A3, signerade. Pengar som oavkortat går till Läkare utan gränser.
Var: Hornstulls bibliotek i Stockholm. 
När: Vernissage 16 mars.

Dessa dagar och minnen

Dessa fasans dagar efter terrordåden i Paris…

Jag minns hur vi smet från notan på la Cupole.
Med Gitanes, papier mais, fräckt hängande i mungipan.
Och jag minns nätterna på Hotel Istria. Vi bodde i samma rum som en gång Majakovskij och Lili Brik.
Och jag kommer ihåg hur vi till slut hittade till Jim Morrisons grav på Père-Lachaise.
Och den där veckan då Christo slog in Pont Neuf i ett gigantiskt guldtäcke. Fantastique!
Festen ville aldrig ta slut.
När vi grät till Leo Ferre och spelade Johnny Halliday på högsta volym.
Och den där gången när vi gick upp på ambassaden, ljög om att vi blivit bestulna, och fick tågbiljetter hem.
All pastis och allt survin. Alla diskussioner.

Och jag minns mycket väl Charlie Hebdo, och hur alla skrattade över varje nytt nummer.
Paris i mitt hjärta. 
Under asfalten fanns en strand.

Dessa fasans dagar efter terrordåden samlades vi idag söndag 2015-01-11 på Sergels torg i Stockholm. För att hedra de döda med höjda pennor. Jag kände, konstigt nog, ett inre lugn. Bakom sorgen i mångas ögon såg jag samma lugn, en fridfull insikt om att vi alla en gång också ska dö.

Vi, men aldrig Charlie.

Fika utanför tullarna

Mitt nya och långsiktiga fotoprojekt; Fika utanför tullarna.

Ett försök att fånga de försvinnande, fula, vackra, omgjorda, fantastiska och allt färre mötesplatser som finns kvar utanför storstäderna. Inte människorna, bara miljöerna.

Innan allt är försent.

Först ut - Konditori Köpmanholmen i Västernorrland, tre mil söder om Örnsköldsvik

Varför så dystra bilder?

- Varför gör du alltid så dystra bilder? Kan du inte fota något vackert? Gärna sensuellt också.

- Ok, sa jag. Jag gör ett försök.

Mamma

Andra advent 2014.

Jag hälsar på min mamma på ett vårdhem i Örnsköldsvik. Hon är 87 år gammal. Vi dricker kaffe med lussekatt och pepparkakor.

Vi talar om hennes två äktenskap, oss tre söner och våra 10 barnbarn.

Förtvivlat går vi igenom den tavla med små bilder där vi alla finns samlade. Hon minns inte våra namn.

Hon frågar samma sak.

Om och om igen.

Mest undrar hon över mellanbrodern som avled i cancer för drygt 10 år sedan. Men hon minns honom inte. 

Ändå försöker hon förstå och i en sekund blixtrar det till. Hon blir för ett kort ögonblick den mamma jag vill minnas. Den starka, envisa och kämpande. Den morsa som fostrade tre barn och gladdes åt alla barnbarnen. Hon som varje år envisades med att skicka en kaffesked i silver till var och en av oss på våra födelsedagar.

Så går ridån ner igen.

Namnen är borta, liksom årtalen eller platserna vi bodde på.

- Jag har bestämt mig, säger hon. Jag flyttar inte hem igen. jag vill stanna här...

Hon sträcker sig försiktigt efter den sista pepparkakan.