MOT NYA BILDER!, trots allt

Flyktingpojke på en flyktingmottagning 2016

Jag läser Bengans blogg med titeln ”Varför har bilddokumentationen tappat sin plats idag?”.

Enligt honom handlar det om det stora teknikskifte som digital fotografi, mobilkameror etc, inneburit för hur människor fotograferar idag.

” Idag tas många bilder för att fördriva tiden, testa en ny funktion, skicka något snabbt, fylla ett flöde, roa sig själv eller visa vad man är och just nu äter!”

Alltså att det på något sätt tas för mycket bilder idag, jämfört med förr på ”den analoga tiden”.

Må så vara tänker jag, men det finns en allvarligare aspekt på detta.

Den dokumentära fotografin lever idag på sparlåga. Den seriösa dokumentära fotografin saknar en hemvist i en djupare mening. Ingen institution har idag ansvaret, med några få undantag (Länsmuseet i Umeå t ex.)

T ex så ligger Yngve Baums hela livsverk, kopior och negativ i några flyttkartonger i en möglig källare i Haga i Göteborg idag. Yngve saknade familj och barn, avled hastigt och det är hans 80+-kompis som har kartongerna…

Anders Engmans fotografiska kvarlåtenskap hanteras just nu av hans änka som försöker bringa ordning i alla hans negativ och påsiktskopior. Vart materialet slutligen ska hamna är skriver i stjärnorna.

Lars Tunbjörk hade tur. Han dog mitt i steget men där har ett gäng kompisar tagit hand om hans material, digitaliserat osv och det finns numera på Kungliga Biblioteket i Stockholm.

Christer Strömholms två söner sköter också hans efterlämnade material på ett bra sätt.

Det är bara fyra exempel på hur den kan gå, alltså att det är rena tillfälligheter som avgör hur vårt dokumentära fotografiska kulturarv hanteras och vart det tar vägen.

Den dokumentära svenska fotografin blev känd långt utanför Sveriges gränser under senare halvan av 1900-talet. Fotograferna var  många värda att nämnas.

Har vi ett fotografiskt museum där deras livsverk finns samlat?

På samma sätt som i t ex Frankrike?

Svaret är nej.

Fotografiska i Stockholm, eller de andra fotogallerierna, är inga museer, snarare bara aktörer på en ”bildmarknad” utan andra ambitioner än att bereda en kommersiell plats för fotografi, få så många besökare som möjligt osv.

Den dokumentära svenska fotografin lever på sparlåga och knappt ens det. 

Utan att på något sätt förhäva mig själv har jag också en del dåliga erfarenheter av att söka stöd och bidrag från kulturråd, konstnärsnämnd och stiftelser.

Jag sökte t ex stöd för att fortsätta den dokumentation jag gjorde runt 2016 av människor i några flyktingförläggningar i Norrland. Jag ville följa upp hur det hade gått för några av flyktingfamiljerna 10 år efter att de kom till Sverige.

Avslag.

Jag sitter också på ett omfattande fotografiskt material från Cirkus Brazil Jack som jag följde och plåtade under en hel sommar. Under en hel vinter satt jag också och handkolorerade  materialet.

Sökte bidrag för att göra en bok om cirkusen som en utdöende konstform.

Avslag även där.

Något har också skett på 2000-talet. Från förr (läs 60-70-80-90-talet) har tonvikten glidit över från dokumentär fotografi till mer ”konstnärlig” fotografisk gestaltning. Det märks också i vilken fotografi som fick stöd och visas idag.

Det är en tråkig utveckling i ett samhälle när den dokumentära bilden förpassas till skuggorna. Vår historia faller i glömska. Det visuella minnet fördunklas och kvar bli flyktiga kort av vår vardag, Bilder som ständigt riskerar att försvinna när mobiler datorer är förbrukade eller en hårddisk kraschar.

Men va faan… skam den som ger sig. Har man aldrig fått en spänn för sina bilder förr finns ändå bara en väg framåt;

Att aldrig ge upp, bara att traska vidare!

Mot nya bilder!, som kompisen och den lysande gatufotografen Bengt Hansson brukar uttrycka saken.

Cirkus Brazil Jack. Handkolorerad bild från svartvitt original

mombasa 2026-05-21 19:59

Mycket bra och tänkvärt skrivet. En diskussion som gärna får hållas levande. Med en dåres envishet.
/Gunnar S

Svar från per-erik åström 2026-05-21 20:12

Ja, men det är en sorglig uppgift. Så många som har lämnat in. Och naturligtvis är det en stor kulturpolitisk uppgift… men Parisa Liljestrand tar inte i frågan med tång.
Kanske nästa regering?
Jag menar, hoppas kan man ju…
/per-erik