Om att fotografera porträtt... och inte

Alf Johansson skrev häromdagen i sin blogg här på Fotosidan om detta med att ta porträtt, vilket föranledde mig mig att titta i mitt digitala arkiv och reflektera över konsten att ta porträtt och delge en del av mina erfarenheter därav.

Bilden här ovan är att exempel på ett av de få beställningsjobb jag gjort. En kompis, tillika själv fotograf, ville ha sitt porträtt taget i svartvitt. Jag utnyttjade det naturliga ljuset vid ett fönster och tyckte jag fick till det hyfsat. När jag lämnade över bilden som fil och utskrift blev den första reaktions; "Men man ser ju solfläckarna i pannen!".

Det kändes så lagom kul att höra... 

Det här är ett annat beställningsjobb. Journalisten och författaren Thomas Kanger ville ha ett porträtt att ge till sin fru som fyllde jämnt. Han ville själv också finnas med på bilden. Samma sak här, naturligt ljus från ett fönster. Han blev stormförtjust över resultatet! Själv hade jag föredragit bilden i svartvitt, men tydligen ska det vara färg...

Nå, vad är då ett porträtt för mig?

Jag tänker att det i någon mån ska vara en "tolkning", gestaltning menar vissa, av en människa, en karaktär.

Ett sådant porträtt - för mig - är bilden jag tog av fotografen Christer Strömholm i slutet av 80-talet. Han hade precis hämtat sig efter en stroke och jag ville fånga honom som han var just där och då. Jag tog fyra-fem exponeringar då han visade upp sig som han ofta ville se ut, lite lagom barsak i uppsynen.

Vi pausade och han sa till en kvinna i rummet; "Kom och lägg din hand på min axel, det känns mindre ensamt då...". Och där satt helt plötsligt bilden. Porträttet är ett exempel på at små förändringar lägger till ytterligare en dimension i ett porträtt.

Det här porträttet är ett annat exempel på detta. Den unge mannen heter Daniel, han är son till mannen på bilden som hette Ulf och som var min bästa vän fram till att han avled i slutet av 90-talet i Madrid i Spanien.

En bild i bilden och en resa över tid.

Hon hette Berit, bodde i Oslo och det här är en bild tagen en tidig morgon i sängen. Det kanske inte är en märkvärdig bild i sig men för mig är den av de få bilder jag har kvar av en människa jag älskade djupt och innerligt under en period i mitt liv.

Allvaret i hennes ögon förebådade också en kommande katastrof. Berit blev nämligen mördad några år senare. Bilden är alltså ett minne och en påminnelse om att vi bara har varandra en kort stund här på jorden. 

Det här är en annan bild och ett dubbelporträtt av min nyfödda dotter dotter och hennes mamma, tagen för 35 år sedan. Siri, min dotter, lever idag i högönsklig välmåga men hennes biologiska mamma drunknade sex år efter att jag tog tog bilden. Medvetet har jag manipulerat skärpedjupet för att tona ner kroppsskärpan och istället valt att lyfta fram barnet på magen och mammans fridfulla ansikte. Det är nog en av de vackraste bilder/porträtt jag lyckats åstadkomma.

Om inte för dig så för mig.

Den här bilden tog jag, för omväxlings skull, i färg. I princip är den omanipulerad. Jag gillar närheten mellan den lilla flickan och hennes mamma, Jag gillar ljuset och den lilla mobilkameran (iFåån, fråga mig inte vilken modell...) funkade utmärkt enligt mitt förmenande. Skärpa är, för mig, ett relativt begrep... ibland faktiskt till en nackdel.

Det här porträttet tog jag i förra veckan. Jag var på begravningen av en gammal ungdomsvän och vi var flera gamla kompisar som samlats och hade anledning av samtala om livets förgänglighet och hur mycket vi HATADE cancer. Efter själva begravningsakten tog jag bilden. Det hade mörknat på kyrkogården och "Gittan" på bilden var djupt tagen. Jag frågade om jag fick ta bilden och hon nickade. En exponering. Punkt. Kanske inte det mest insmickrande porträttet, men likväl en bild av det känsloläge som rådde. 

Och så är det för mig med porträtt. Det handlar om att våga ta vara på det känsloläge som uppstår. Samtidigt ha respekt för allvaret i stunden. Och att lämna något efter sig, ett handslag, en kram eller en blick av samförstånd. Inte bara vända på klacken som om ingenting har hänt.

Men allt behöver inte vara dystert för att bli bra. Det samförstånd som rådde mellan mig och modellen på bilden nedan var av ett helt annat slag.... Lite som när Anders Zorn var i farten bland de kurviga kullorna nere i byn... ;.)

morgondotter 2025-10-28 12:15

om Gittan skriver du
" Kanske inte det mest insmickrande porträttet, men likväl en bild av det känsloläge som rådde."

problemet med porträtt är just du skriver om Gittan, insmickrande
fotografens problem, den avbildades problem
men inte Gittans, och det känns och syns

just, insmickrande dödar ofta porträtt
jag tycker Gittan känns som det mest levande av det du visar här

/inger

Svar från per-erik åström 2025-10-28 12:34

Du har en poäng Inger!
/per-erik

pic-tor 2025-10-28 13:19

Så fint, så naturligt och så mänskligt. Varför ser vi inte mer av sånt här på Fotosidan?

Svar från per-erik åström 2025-10-28 18:23

Tack Torbjörn, din kommentar gladde mig.
/per-erik

syntax 2025-10-28 13:31

Bra porträtt allihop - och vi är helt överens om vilket som är bäst. För mig kommer Christer på andar plats.

Svar från per-erik åström 2025-10-28 18:24

Skulle tro det ;-)
/per-erik

Erik Madsen 2025-10-28 13:50

Hej per-erik.
Det är tydligt att du har stor erfarenhet av att porträttera människor.
Och att du kan använda din erfarenhet för att få fram olika uttryck hos dem – en fin samling.
Med många vänliga hälsningar från Erik.

Svar från per-erik åström 2025-10-28 18:25

Tack Erik. Jag tror också att det krävs en viss erfarenhet, inte bara fototekniskt, för att ta bra människorbilder.
Med vänlig hälsning/per-erik

ronny vervaart 2025-10-28 16:12

Väldigt fina porträtt, du har förmågan att lyfta fram det i redigeringen med 🙏

Svar från per-erik åström 2025-10-28 18:26

Tack Ronny!
Ses/per-erik

mombasa 2025-10-28 16:42

Mycket fina porträtt och roligt att se bilder som inte helt och hållet är rätt ut ur kameran. För visst är ögonblicket, den tysta överenskommelsen mellan fotograf och subjekt hela grejen, men ett "mörkrumsarbete" ovanpå det adderar något.
/Gunnar S

Svar från per-erik åström 2025-10-28 18:27

Digitalt "mörkrumsarbete" får man vara lite försiktig med. Det är lätt att sticker iväg.
Tack för din uppskattning!
Hörs/per-erik

alf109 2025-10-28 16:49

Din paradgren detta Per-Erik, fantastiskt fina bilder.
Bilden på Christer är speciell, känner bara till en bild till av honom som är fångad där han är "avklädd sin image" och det är den som Micke Berg tog när han ligger i sängen (jag har en kopia som jag skall rama och hänga upp).
/Affe

Svar från per-erik åström 2025-10-28 18:32

Tack Affe. Alla plåtar olika, men jag fastnar oftast för människor, blickar och miljön de befinner sig i.
Det finns en bild till av CHR som är jäkligt bra. Tuija Lindström tog en bild av honom naken. Snett bakifrån med ett bandage runt ena armen.
https://www.tuijalindstrom.org/nyheter/landskrona-foto

Allt Gott/per-erik

alf109 2025-10-28 18:59

Jo det är en fin bild, men jag tycker att han även där har lite av det där macho-Krister uttrycket.
/Affe

sodeto 2025-10-28 19:00

Jag har inte mycket mer att säga än i de tidigare kommentarerna, bara att skriva under superlativen. Väldigt fina porträtt!

Tommy S.

Svar från per-erik åström 2025-10-28 21:58

Tack ska du ha Tommy!
/per-erik

Göran Olofsson 2025-10-29 09:03

Fantastiskt fina porträtt med känsla och stor närhet!
Göran

Svar från per-erik åström 2025-10-29 09:28

Tack ska du ha Göran!
/per-erik

Svar från per-erik åström 2025-10-29 09:28

Tack ska du ha Göran!
/per-erik