Doglas en stor hund i en liten kropp

 En liten varning det kommer att bli många bilder på en älskad hund

  DON´T MISS ME....

När jag dör är jag alls inte borta, fast min kropp blivit aska min vän.
Ty med alltting som susar och sjunger
ska jag komma tillbaka igen.

Genom fåglarnas kvitter i träden,
genom fjärilars fladdrande slag,
genom flingornas dans på din ruta,
ska jag ge dig en hälsning var dag.

Och när björklöven spricker om våren
och du känner en varmare vind,
ska du ana min själs odödlighet
När jag dunlätt kysser din kind.

Och då vet du jag är inte borta,
nej, mer nära än du kan förstå.
Genom allting som susar och sjunger
ska min hälsning med kärlek dig nå...

                                                         //okänd 

För tio år och tio månader sedan,  föddes Doglas på Kenneln Griffiaden i Borlänge hos Britta och Sven Strandberg och Johanna Gustavsen, och den 26 januari 2004 kom han till mig och Lena, och då började ett nytt liv med allt vad det innbär att uppfostra en liten valp och det var förstås ett stort äventyr för Doglas att komma till en ny miljö.

Lena och Doglas den 26 januari 2004

Snömannen Doglas i februari, nu har Doglas testat snön i Täby och det var roligt.

Snart var det dags för Doglas, matte och husse att börja i skolan det vill säga vi anmälde oss till en valpkurs, och den var säkert mycket nyttig speciellt för matte och husse. 

Lena och Doglas på Valpkursen våren 2004

Doglas blev ett trevligt sällskap för mig som hade gått i pension, för matte jobbade fortfarande och skulle göra det i ytterligare något år, och vi fick ta korta promenader för det var kallt på vintern, men Doglas var så liten att jag kunde stoppa in honom under min jacka.

Doglas var en liten hund av rasen Griffon Bruxellois och vikten på en vuxen hund ligger på 4 - 6 kg. Veckorna gick och det blev vår och vi kunde vara ute på gräsmattan, det blev en ny upplevelse för Doglas, där kunde man ha mycket skoj och vi lekte apport med ett litet gosedjur som husse kastade och Doglas sprang och hämtade, det kunde vi hålla på med länge.

Här är det full fart på Doglas. 

När det blev sommar då vistades vi mycket på gräsmattan och här pratar Lena och Doglas om något.

I bland fick vi besök av Lenas syster Ulla och hon var matte till taxen Max som Doglas brottas med.

På sommaren hölls en valpträff i Borlänge hos Britta och Sven Strandberg som kallades för Griffiaden 2004. Där fick Doglas träffa många kompisar och sina bröder från samma kull.

Här brottas Doglas med brorsan Troy

Här sitter bröderna Doglas, Elvis och Troy här är de ungefär 7 månader

Det första året var naturligtvis roligt och spännande för både Doglas, som utvecklades från valp till vuxenhund, och för matte och husse, som var nyblivna hundägare. Men jag tycker att vi klarade av detta bra. Hösten kom och i november fyllde Doglas ett år

Doglas på 1 årsdagen

Sedan har åren gått och Doglas har varit en glädjekälla som vi har glatt oss åt och han har genom sin person väckt uppmärksamhet med sina stora klara ögon och det lilla skägget.

Nu kommer det ett axplock av alla bilder jag tagit under de gångna åren.

På våren 2005 var vi på besök hos min son Peter och hans sambo Jacqueline på deras sommarställe i Dannemora, och de hade en Rottweiler, som hette Kasper och här leker Doglas och Kasper.  Kasper gick bort våren 2014 och blev 9 år.

Vi besökte Britta och Sven i Borlänge ett par gånger om året för att trimma Doglas och här träffar Doglas släkten i Borlänge-29-30-april-2006. Vem som är Doglas syns säkert, det är i alla fall han som sitter på nedre trappsteget.  

Senare på våren  åkte vi på en semesterresa till Gullholmen som ligger på en ö som heter Herrmanö och ligger straxt utanför Orust.

Här promenerar Lena och Doglas på klipporna vid Gullholmen, där fanns inte några bilar så Doglas kunde springa lös, och det var ju en frihet som Doglas uppskattade.

Doglas hade en liten flickvän som hette Signe i Täby, och här träffades de på gräsmattan på sommaren , Signe var en liten tik av rasen Petit Branbacon, som är en släthårig variant av Griffon Bruxellois.

Doglas hade också en annan flickvän, som heter Julia och här är de hemma hos oss på gräsmattan, Julia är Lenas barnbarn och hon var nog något av Doglas favorit och han blev överlycklig när hon kom på besök, de lekte ofta något som Julia döpte till buskleken vilket betydde att Julia kastade en pinne in bland buskarna och Doglas försökte hitta pinnen. Det var en lek som alla utom Doglas tröttnade på.

Vi gick dagligen ut på promenader bland annat i skogen alldeles i närheten där vi bodde, och där kunde Doglas springa lös, här är vi på en sommarpromenad i Hagbyskogen.

Doglas var som synes mycket livlig och här är han  på språng. Här hade vi bytt ut pinnen mot kopplet som matte kastade iväg och Doglas sprang och hämtade, och det var lika roligt.

Men promenader och mycket lek tog förstås på krafterna, så efter leken vilar sig Doglas på soffan.

Doglas på promenad i februari 2008, det var för tillfället snöfritt men ändå lite kyligt, Doglas matte Lena hade stickat pullovern och han hade många stickade tröjor med både två och fyra ben, så Doglas var en välklädd liten herre.

På sommaren 2008 blev vi bjudna till Henrik och Eva, som har ett sommarställe i Bråviken, och här  badar Lena och Doglas , men Doglas gjorde det inte frivilligt fast det var nog lite skönt ändå.

Det finns inget dåligt väder sägs det, bara dåliga kläder, och Doglas hade som synes en varm tröja med bakben på sig. Här är Lena och Doglas på vinterpromenad den 12  mars 2009 

Hemma i den goa värmen så försökte jag att ta ett porträtt på Doglas efter ett skönt bad.

Britt, en väninna till Lena har en liten hund som heter Kaj, och är en blandras med mycket Shitso i sig och han var jämnstor med Doglas. Här leker de på vår gräsmatta på sommaren. 

Matte var förstås en betydelsefull person för Doglas och han var mycket fäst vid Lena som synes.

På sensommaren 2009 hittade vi ett blåbärsställe i skogen där Lena plockar bär och Doglas tittar på. 

Att hoppa upp på stenar under promenaderna blev lite av en sport för Doglas , och här är ett sådant tillfälle och då bjuder Matte på godis, som belöning efter att Doglas hoppat upp på en hög sten.

Lena var utbildad att sköta naglar på människor, men här klipper hon klorna på Doglas och han tyckte inte illa om det, men han var kittlig när det var mycket päls mellan trampdynorna så då kunde det bli lite ryckigt.

 På sommaren 2009 skaffade vi en hund till, en Petit Branbacon som fick namnet Vanja, men det var inte utan protester både av Doglas och av mig. Jag tyckte att det var tillräckligt med en hund, men Lena och hennes dotter Christin övertalade mig att det var bra för Doglas att få lite sällskap.

Hur som helst så for vi iväg till Borlänge och hämtade lilla Vanja som inte blev vår hund på riktigt, vi skulle få ha henne på "foder" vilket innebar att först efter fem år skulle hon bli vår hund, jag tyckte att det var ett dåligt avtal, för jag ville köpa hunden, men det fick vi inte så jag lät mig övertalas igen.

 Första mötet mellan Doglas och Vanja i Borlänge sommaren 2009 och Doglas tyckte nog att det var en bråkig valp som senare kom att dominera hans hem, hon tog över hans liggplatser och leksaker, men Doglas var snäll och lät henne hållas för hon var ju bara en valp.

Vintern 2010 var en snörik vinter och vår lilla tomt hade nog ett snödjup på en halvmeter men det hindrade inte Doglas att leka i snön i Vallatorp 2010.

En kort tid efter att den här bilden togs så avled Doglas matte. Lena blev sjuk under hösten 2008 och under 2009 behandlades hon med cellgifter som tyvärr inte hjälpte. Det var ju en stor förlust för mig, men jag vet inte hur Doglas upplevde förlusten och saknaden efter sin matte, så Doglas och jag hade nu bara varandra, och det blev en innerlig vänskap mellan oss. 

Doglas och Vanja i Täby 2010

Vanja stannade hos oss i knappt ett år. Efter att Vanja blivit sjuk av att hon troligen grävt upp och tuggat i sig en tulpanlök, så för säkerhets skull sökte jag veterinär för att veta om det var farligt. Men de  ville göra en mer omfattande undersökning av henne,  jag tog då kontakt med Britta Strandberg som var Vanjas ägare, för att få bekräftat om det var ok. med en större undersökning, men hon tyckte att vi skulle upphäva fodervärdsavtalet, och då tog de hem Vanja, och det var nog ett beslut som jag och Doglas inte hade något emot.

Vid ett senare veterinärbesök så hörde man att Doglas hade ett blåsljud på hjärtat, och vi remiterades till en hjärtspecialist, som med ultraljud upptäckte ett litet hål på en hjärtklaff. Men det var då ganska litet men vi borde kolla det om ett par år igen.

Efter att Vanja flyttat så tog vi promenader med Britt (Lenas väninna) och Kaj, och här är Doglas och Kaj på en ridväg i området hösten 2010.

Lenas bortgång innebar stora  förändringar i min och Doglas tillvaro, jag blev tvungen att sälja vårt hus  på grund av att Lenas barn ville ha ut sin arvedel efter sin mor. Efter lite sökande hittade jag en ny bostad i Lindesberg. Dit flyttade vi i början av november 2010, och det blev Doglas och mitt hem under de närmaste åren. Visst var det lite ovant med ett nytt hem och nya miljöer, men för Doglas blev det spännande med nya dofter och nya hundkompisar. 

På vår första promenad i Lindesberg hälsade Doglas på en ny kompis och det blev en trevlig början.

Samma dag träffar Doglas Saga, som var en Bichon frisé, men hon har också lämnat detta jordelivet, och det hände för ett år sedan.

Vintern kom tidigt bara en vecka efter vi flyttat in och med sträng kyla så i början blev det korta promenader, trots Doglas fina tröjor, för det blev kallt om hans fötter. Men i början av februari 2011 så blev temperaturen så dräglig att vi kunde ta lite längre vinterpromenader ofta på vägen efter Lindesjön.

Men efter den långa vintern så kom äntligen våren, och vi vågade oss ut i trädgården och där satte sig Doglas bland vårblommorna. Det var en mycket större trädgård än den vi hade i Täby, det fanns mycket att upptäcka många buskar och träd att markera, så här kunde vi ha mycket skoj. Buskleken kunde vi leka för här fanns det stora ytor att springa på. Husse fick kasta en pinne så fick Doglas apportera och då var allt som vanligt igen, nästan.

Här visar Doglas sina vårkänslor med hopp och språng.

Efter våren kom sommaren och det kom en inbjudan från Britt (Lenas väninna) att åka till Hedemora där Britt har ett sommarställe. Det tackade vi naturligtvis ja till, och det är inte långt mellan Lindesberg och Hedemora så det avverkade vi på en och en halv timme.Här är Britt, Kaj och Doglas vid badplatsen i närheten av hennes sommarhus, det blev inte så mycket bad men det släckte i alla fall törsten. Efter ett par trevliga dagar hos Britt och Kaj så var det dags för Doglas och mig att  återvända till Lindesberg igen.

Ett självporträtt av mig och Doglas sommaren 2011, jag började märka att Doglas hade problem med synen, för han började gå emot saker och ting. Efter ett besök hos veterinären så konstaterade de att Doglas hade en kraftigt utvecklad gråstarr, och han var praktiskt taget blind. Det var ju inte så roligt men Doglas klarade sig ganska bra ändå trots sitt handicap. Han lärde sig snart var han skulle gå för att inte stöta emot. Han hade ändå luktsinne och hörsel och med det så klarade han sig fint.

  Efter sommaren så blev det höst och till en början snöfattig vinter. Doglas och jag tar en promenad på Nyårsafton 2011. Vintern kom så småningom men det blev inte lika mycket snö som föregående år.

Men här fanns det i alla fall så mycket snö att Doglas kunde leka i snön vintern 2012  Efter vintern så väntade vi på våren och vi gick ibland promenader i skogen där det finns en liten skogsdamm.

På våra promenader så märkte jag att Doglas ibland blev trött, så jag tog kontakt med en veterinär som remitterade oss till Djursjukhuset Analysen i Örebro. Där undersöktes Doglas grundligt också med röntgen, och hans hjärta hade blivit förstorat så vi fick börja med en hjärtmedicin och en vätskedrivande tablett. Med de tabletterna så blev Doglas lite piggare, men promenaderna gick i ett lugnare tempo. Vi gick våra vanliga promenadvägar och i bland tog vi vägen genom skogen.

På våra skogspromenader så passerade vi en liten damm och där brukade vi stanna till och vila en stund. Här är Doglas vid den lilla skogsdammen, tyvärr så syns inte dammen så tydligt men den finns bakom björkstammen.

Här visar Doglas entrén till vårt hus på Villagatan. 

En minnesbild av Doglas året 2012 12 12 12 12 som ju var ett speciellt datum.

Doglas den 1 jan 2013 Nytt år och nya förhoppningar.

Under våra första år Lindesberg lärde vi känna några nya hundkompisar, och här är Doglas med kompisen Ville på vår altan, Ville var ungefär lika gammal som Doglas, men han har också lämnat det jordiska livet.

 Doglas och husse tar en liten solpaus på altantrappan i augusti.

Doglas fyllde 10 år den 14 november och det firades med en smaskig oxbiff som var till belåtenhet.

 God morgon Doglas det är 12 grader kallt ute så det blir kanske en kort promenad i dag. Nytt år det är den 14 januari 2014.

Efter den korta promenaden var det definitivt skönare att sola på husses säng.

 Våren kommer tillbaka och Doglas njuter av vårsolen på altanen.

Vi sitter i skuggan av ett äppelträd under den varma tiden i juli och det var den svalaste platsen.

I början av juli så tog jag kontakt med Doglas veterinär för han hade fått hosta och veterinären förslog att jag skulle öka dosen av vätskedrivande tabletter för det samlades antagligen vätska i Doglas lungor därav hostan. Det blev kanske något bättre men den försvann inte helt.

 Sommaren 2014 var mycket jobbig för Doglas och jag började ana att det kanske var hans sista sommar, men jag hoppades att bara det blev lite drägligare temperatur så skulle han nog repa sig. Men det var ett önsketänkande som tyvärr inte infriades. Det blev en period av svalare väder och vi kunde gå lite kortare promenader och det gick bra.

Det här är den sista bilden jag tog på Doglas den 9 september på gräsmattan vid Hemsjön. 

Som ni förstår så blev det inte så bra som jag hoppades, månaden augusti gick, och vi tog det ganska lugnt med promenaderna. Vi hade under sommaren träffat en trevlig dam som heter Margaret och hon har en liten hund som heter Nelly och är en Tibetansk Spaniel, och Doglas tyckte mycket om Nelly och Margaret, och med dem gjorde vi kortare eller lägre promenader.  

Vi har träffats ganska mycket under en tid och en dag så åkte vi till Margarets f.d. sommarställe som numera tillhör hennes dotter. Platsen där sommarstället ligger på heter Hemsjön och Doglas följde med fast han hade säkert tyckt att det var lika skönt hemma.

På natten mellan söndag och måndag den 15 september, vaknade jag av att Doglas hade svårt att andas och vid halv åtta så ringde jag till Djursjukhuset Analysen i Örebro och vi fick tid halv tolv. Men Doglas orkade inte vänta så länge utan hans hjärta stannade halv elva.

Han lade sig sakta ned på köksgolvet och hans husse kunde ingenting göra annat än att stryka handen över hans mjuka päls. Det gick så lugnt och fint och jag tror och hoppas att det var en smärtfri död. Kanske tyckte Doglas att det var skönt att få sluta sina dagar här hemma det hoppas jag i alla fall.  

Doglas träd en Rosenapel

Nu är det slut på berättelsen om Doglas, som nu bara är stoft och jag har beställt separat kremering av hans lilla kropp, nu skall han få en viloplats här på den gräsmatta, som han tyckte så mycket om att vara på, jag har planterat ett litet träd där jag skall gräva ned urnan.

 Dikten i början av berättelsen har jag lånat av Heléne Alklid med hennes medgivande.

Ha det gott

Stig

2014-10-02 00:11   tomazon

Det var en mycket vacker och sorglig historia, Ingenting är beständigt tyvärr,

Besvara

Svar från Stican 2014-10-03 14:45

Tack Tommy för dina vänliga ord
Ha det gott/Stig

Svara

2014-10-02 00:17   Dubbelolle

Mycket vacker o fin o rörande berättelse, med härliga bilder! Må gott, LO

Besvara

Svar från Stican 2014-10-03 14:47

Tack så mycket LO.
Ha det gott/Stig

Svara

2014-10-02 05:09   Agneta Viklund

Så fina bilder och fin berättelse. Den har du jobbat mycket med och det var nog ett fint sätt att bearbeta sorgen efter din goa vovve. Vilket fin tid han hade och jag håller med dig om att Douglas nog var nöjd att få dö hemma.
Så fint med Apel där hans urna ska vara.
Dikten är så stark och fin.
Ha det bra.
Hälsar Agneta.

Besvara

Svar från Stican 2014-10-03 14:54

Tack Agneta för dina vänliga ord och tankar,
jag hoppas som du att han kände sig trygg att få dö hemma.
Det blir en fin plats för honom att vila på.
Ha det gott/Stig

Svara

2014-10-02 06:03   EGW

En fin berättelse, och många trevliga bilder! Har du funderat på en ny vovve?

Besvara

Svar från Stican 2017-05-07 15:46

Tack så mycket Ernst-Göran för dina vänliga ord.
Nej jag tror inte att det blir någon ny hund ännu.
Men man vet aldrig.
Ha det gott/Stig

Svara

2014-10-02 06:17   yka

Härlig bildkavalkad av din lilla följeslagare! Tillika en vacker berättelse och med en dikt som jag skall spara i mitt inre! Så trösterik! Alltid tufft när en nära kompis går bort och man får försöka tänka på den tid man fick tillsammans och alla goda stunder, precis som du visar i det här inlägget! Ha en bra dag! Yvonne

Besvara

Svar från Stican 2014-10-03 15:05

Tack så mycket Yvonne för dina värmande ord,
det är som du skriver att jag får tänka på den tid vi hade tillsammans.
Men han finns med här hemma dagligen, för jag har inte städat undan alla spår efter honom ännu.
Ha det gott/Stig

Svara

2014-10-02 08:03   imse 59

Kan inte hålla tårarna tillbaka när jag läser din fina men även sorgliga berättelse. Mycket p.g.av att jag själv har en Cavalier med hjärtpropblem. Hon blev akut dålig för några veckor sedan, vi trodde nästan att det var dags att säga adjö. Men efter snabb behandlng så repade hon sig. Nu går hon på olika mediciner och är piggare än hon varit på hela sommaren. Men vi är medvetna om att det snabbt kan ta en vändning så varje dag är en bonus för oss.
Tycker du skall skaffa dig en ny kamrat !
ing-marie

Besvara

Svar från Stican 2014-10-03 15:14

Tack snälla Ing-Marie för dina vänliga och värmande ord, jag förstår din oro för det är så ovist när ens lilla kamrat mår dåligt, och innan någon sakkunnig kan tala om vad som är fel och om det finns någon bot mot det.
Men det känns bra att hon nu mår bra igen.
Ha det gott/Stig

Svara

2014-10-02 09:52   alf109

En vän i vått och tort, man har inte turen att träffa så många sådana genom livet. Jag vet ju också att han varit ett stöd under svåra perioder. Tycker du hedrar honom fint här, och ett bra liv tillsammans med både dig och tidigare Lena fick han.

Jag tänker fortfarande på min Kajsa varje dag, det var drygt tre år sedan hon gick bort. Det känns inte lika tomt längre men hon kommer alltid att finnas där.

Ha det fint.
-affe

Besvara

Svar från Stican 2014-10-03 15:22

Tack Affe för dina vänliga ord i en svår tid. Det är mycket tungt att min lilla kamrat är borta nu, för han blev liksom ett litet bollplank som jag kunde tala med om allt. Det är nog svårt för de som aldrig haft en hund eller katt att förstå, vilket stöd man har när man blir ensam. Så har det i alla fall varit för mig.
Ha det gott/Stig

Svara

2014-10-02 12:38   Heléne Alklid

Underbart inlägg som värmer i hjärtat!
Ha det så bra Stig!

Besvara

Svar från Stican 2014-10-03 15:28

Tack så mycket Heléne för dina värmande ord.
Ha det Gott/Stig

Svara

2014-10-02 12:57   Otten

Vilket fint inlägg, om en mycket älskad hund...

Besvara

Svar från Stican 2014-10-03 15:30

Tack så mycket Per för dina snälla ord det värmer.
Ha det gott/Stig

Svara