Den vandrande vålnaden eller konsten att fira 400:a

Vi har haft besök av både vildsvin, kaniner, rådjur och grannbarnens fotboll i trädgården. Ja, till och med blåhake och sälgskimmerfjäril. Både havsörn och kungsörn samt ägretthäger har passerat över tomten. Det här var dock första gången som en strandskata tog sig en närmare titt på hur vi hade det.

#2

Det slår mig att när sitter och joggar runt på tangentbordet att det här är mitt 400:e blogginlägg här på fotosidan, vilket får mig att osökt att tänka på Den vandrande vålnaden - Fantomen. Han lär ju var 400 år gammal. Ja, eller 400+. När jag var en flitig Fantomenläsare vid mitten av 70-talet var han redan då 400 år. Således borde han väl var runt 450 någonting idag 2026. Rent av ännu äldre, för redan när han dök upp i slutet av 30-talet var han 400 år gammal. Och det är nästan 90 år sedan. Han är kanske därför närmare 500 år än 400. Diana är ingen ungdom hon heller. De har trots allt varit ett par i minst 85 år. Fast med tanke på hans ålder är hon väl betrakta som rena lammköttet. Hästen Hero har även han en aktningsvärd ålder. En ålder som ytterst få hästar ens kan drömma om att uppnå; om nu hästar drömmer om sådant. Det är endast uppstoppade hästar på historiska muséer som kan stoltserade med aktningsvärdare ålder. 

"Ack och ve! Vår Konung, Vårt Majestät. Vår Kung finns inte längre bland de levandes skara. Hvad sko hvi hans folk, hans populace ta oss till i dessa dystra tidender? Slit mitt hår åt mig, mina händer bär alltför stor sorg för att mäkta med."

"Hvi kan ta och stoppa upp..."

"... stoppa upp Hans Majestät!? Är det brukligt..?"

"Hvi kan framlägga spörsmålet för Hennes Nåd Drottningen, Vårt Lands Ömma Moder."

"Om Hennes Nåd Drottningen, Vårt Lands Ömma Moders ord blifva ett nein så...

"...hästen, hvi stoppar upp hästen!"

"Den haesten...Brunte!? Ja, varföre icke."

"En god och vacker tanke. Det gör hvi."

"Fram med linnebindor, honung och balsameringsvätska och den där lite roliga tången man har för att dra ut hjärnan genom näsborren... 

"...ja, det lustige lille liudet som uppkomma då är mig förnöjsamt."

Hvi behövfa ock den bäste taxidermolog det finnes i Konungariket."

"Till De Kungliga Stallarna!"

"Brunte är icke närvarande i De Kungliga Stallarna!?"

"Han är på väg till arkebuseringsplatsen!"

"Varföre detta!?"

"Den sista gång Vårt Majestät nyttjande hans fortskaffningsegenskaper blev Brunte stunget av ett bi och Vårt Majestät kom att likt svalorna att ta sig genom luftmassorna. Icke så långt, men ändock. Hans Majestäts mångahanda blessyrer, skador etc från alla Hans Majestäts tapperhet vid slagfältet har ledsamt nock puncturerat Hans Majestäts spänstighet. Således. Hans Majestäts Kungliga Anlete och likaledes lockade peruk samt därtill hörande Kungliga hufvud, axlar, bröstkorg och större delen av den Kungliga Torson landade icke med full grace i la grande masse de la odour och kom till större delen att begravas av densamma"

"I la grande masse de la odour!!"

"Oui! Ja just så! I la grande masse de la odour mötte Hans Majestät Vår Frälsare när Hans Kungliga Näsborrar fylldes med particulares härhörande från la grande masse de la odour. Hans Majestäts Kungliga Näsborrar kom att under ett mycket kort sekundum att geschniffa en variete af odourer från getter, nötkreatur, svin, hästar, kringresande cirkussällskap, hönsfåglar, hundar och kattor, ett vänskapligt sinnat menageri, får, ankor, två bävrar och en papegoja samt Hans Majestäts Hov. Detta geschniffliga sekundum fick Hans Majestäts Kungliga Näsborrar att göra la révolution  och vägrade verka för sin functione som luftförare till Hans Majestäts Kungliga Lungor. Vårt Majestät mötte Vår Frälsare därmed med sin Kungliga baksida vänd emot de himmelska skyarna. Allenast en svag hvissling härhörande ifrån trakterna av Hans Majestäts Kungliga Skinkor skvallrade om hur Hans Majestäts Kungliga Själ så sakteliga förenande sig med sina förfäders själar i det himmelska riket. Brunte arresterades således för majestätsbrott och inväntar nu skarprättarens stadiga hugg."

"Det hvar ett Bi! Brunte är oskyldig! Mot arkebuseringsplasten så att hvi kan låta rädda Bruntes lifv för att kunna stoppa upp honom!"

"JA, HURRA! BRUNTE ÄR RÄDDAD!"

"Det bi är den skyldige till Vårt Majestäts, Vår Konungs, Vår Kungs otimliga frånfälle!"

"Sänd ut en patrull för arrestera det bi och slänga det i det mörkaste faengelsehåla för att sedan låta det vid nästa nymåne möta sin skapare genom hängning."

* * *

"Rikets skickligaste taxidermolog bor på sjunde våning i detta hus utan trappor. Hvi må spörja med portvakten om behjälplighet med skötseln av hissen."

"Hvarföre ha den haesten herrarna önska låta stoppa upp icke någre bein?"

"Haestens fysonomie och hissens visade sig icke äga en samstämmig kompatibilitet."

"Portvakten löste dilemmat medelst ett flinkt anvaendande  av en såg."

"Portvakten utverkade våra personers löfte om få välja den belöning inom rimlige graenser som var oss nådiga att kunna bifalla honom om han kunde ta oss ur vårt dilemma och verka för att hvi kunna uppsöka er person för att be er stoppa upp detta ädla djur. Vår Konungs, Vårt Majestäts, Vår Kungs trofasta Brunte."

"Ach so, den portvakten besitter alltså beinen?"

"Icke längre är vi rädda, ity han plägande skaenka dem till en kvartett enbenta fastrar som inget hellre ville än kunna göra rätt för sitt uppehälle och därföre i en hast kastade sig ombord på diligensen till Paris för att ta upp anställning i baletten på Moulin Rouge."

"Med endast tvenne framben!?"

"Det gjorde inget. Fastrarna som erhöll bakbenen var fullt nöjda med att stå i det bakre ledet på baletten."

"Nåväl! Vi löser det. Jag är icke för icke rikets främste taxidermolog. Hvi skulle kunna ersätta de förlorade extremiteterna med hjul."

"Kommer de icke att föda diverse ohjud såsom gnissel och annan olåt?"

"Jag smoerjer in hjulaxlarna rikligt med konsistensfett. För en billig penning kan jag även låta montera in en lättare hjälpmotor. Kan vara behändig att ha när man emellanåt tar ut och rastar heasten en smula i friska luften. Det skadar aldrig att låta en uppstoppade animalie känna friska luften någon gång emellanåt. Det är bra för polityren."

* * *

"Så Brunte är alltjämt försvunnen och inga spår finns?"

"Dessvärre ser läget ut så, ja."

"Inte bra, inte bra. Vi får givetvis låta sökande fortlöpa ehuru bör han ersättas med något substitut. Folket i riket undrar."

"Hvi skola kunna låta använda dessa som substitut tills dess Brunte är återfunnen"

"Tvenne hönsfåglar!?"

"Vi ber taxidermologen foga samma dem, blåsa upp dem och låta måla i dem i haesttrogna färger."

"Hmm... det skulle kunna gå. Låt sätta igång Operation Brunte II."

Jämngammal med Hero är väl Devil. Sicket hundliv eller bergsvargsliv den stackarn har. Ränna runt på skumma hamnkrogar med en husse i blottarmundering för att betygsätta mjölken på dessa etablissemang. 

#3

Strandskatan kastar en blick uppåt för att strax ta till väders. Mot nya höjder, mot nya äventyr...

TheInvisibleJackal

En vårtur

När det blir allt ljusare ute och vårvärmen har börjat begynna så sakteliga i april väcks också min lust att börja ge mig ut på min lilla runda för att se om det möjligen skulle kunna vara lite djur ute på fälten. Och det är det. Jag antar att den här späda vårgrönskan är oemotståndlig.

Det gröna gräset bilder skvallrar om att det här inlägget handlar om händelser som tog plats förra året i april månad. Jag fortsätter således mitt arbete med förra årets bilder. Nu börjar den i mitt tycke bästa tiden på året - våren. En del säger säkert hösten. Hösten är fin också med sin färger, men våren ligger ändå för mig snäppet före. För under våren vaknar allt till liv igen och även om jag upplevt det mesta som sker ute i naturen den här tiden på året tidigare både en och två gånger, kan jag fortfarande känna förundran inför det som håller på att ske. 

#2

Jag har kört här många gånger och vid det här laget vet jag ungefär på vilka ställen jag kan förvänta mig att se lite djur. Rådjur är nog de säkraste att få syn på. Jag kör sakta med nedvevad ruta för att försiktigt kunna stanna. Ibland går det bra och ibland inte. Har emellanåt funderat på att skaffa mig något slags transportabelt gömsle och höra med markägaren om det är ok att sätta upp det på hans mark. Fast då blir det ytterligare en sak att släpa på och sedan är ju frågan hur mycket jag skulle använda det. 

#3

Ibland går det att stanna förhållandevis nära och få några bilder.

#4

Slutarljudet väcker rådjurens uppmärksamhet.

#5

Att fly eller stanna är frågan.

#6

Oftast tar nyfikenhet över och de undrar vad det är som hörs. 

#7

Jag använder mig som sagt inte av kamerornas seriebildstagning utan tar en bild emellanåt när det känns bra.

#8

Jag kan inte säga att de platser jag besöker på min lilla runda är älgsäkra. Det finns älg, det gör det. En annan femma är att få syn på dem. Oftast håller de sig närmare skogsbrynet. Lämnar dessutom den skyddande skogen senare på kvällen.

#9

Det är två älgar fältet. Ser ut att vara fjolårskalvar.

#10

Tre älgar.

#11

Jag har stängt av motorn och suttit en stund och bara tittat på dem beta i vårgräset. Jag har med mig ett mindre camouflagenät, som jag har fäst upp i handtaget ovanför dörrutan. Försiktigt sticker jag ut objektivet utan att jag själv syns. Framförallt inte ansiktet. 

#12

En bit åt höger till kommer en råbock fram. Han tittar åt mitt håll utan riktigt förstå vad det är.

#13

Älgarna fortsätter beta intill skogsbrynet.

#14

Ett rådjur har vågat sig ut på fältet också.

#15

Älgarna börjar känna av att jag är i närheten.

#16

De tittar intensivt åt mitt håll. Ska de ta några kliv in bland träden och försvinna?

#17

Nej, de fortsätter att beta, intresserat betraktade av rådjuret. I varje fall två av dem. Hur är det med den tredje?

#18

Den är kvar på fälten den också, bakom den, precis i skogskanten står det en dovhjort. Jag har sett dovhjort förr här. 

#19

Jag har skiftat till aps-c kameran. På den har jag min 100 -400: a samt en  1.4x telekonverter. Allt som allt motsvarar det 896mm i fullformat. Det kräver dock relativt bra ljusförhållanden. Det är det inte nu när skymmer alltmer. Skruvar upp ISO:t så mycket som jag vet fungerar.

#20

De tre älgarna tillsammans igen. De blickar in i skogen. I skogen ser jag nu också att det är dovhjortar. Även om det är svårt att slita sig bestämmer jag mig för att köra hemåt. Det är vanlig vardag imorgon med allt vad det innebär. Dessutom ser älgarna ut att fundera på att klivet in i bland träden.

#21

På vägen passerar jag ett fält inte långt ifrån fältet med tre älgarna. Det är en älgko. Hon har mig sträng uppsikt.

#22

Hennes kalv studerar intensivt något i gräset.

#23

Det är synnerligen intressant.

#24

Kalven måste få så mycket vetskap om vad det är som den bara kan och förmår.

#25

Älgkon uppvisar ett stort tålamod. Fast det börjar bli sent.

#26

"Måste vi gå alla redan."

#27

"Ja, det är läggdags sedan länge för små älgar."

#28

Varpå den ömma älgmodern flyter iväg över fältet mot den skyddande skogen. På andra sidan ligger fältet med de andra älgarna. Jag bestämmer mig för att återvända för att se om kon och kalven har begivit sig dit.

#29

Nä, där är bara två att de tidigare älgarna. De betar alltjämt. Det börjar bli riktigt mörkt nu och jag kör den här gången definitivt hemåt.

TheInvisibleJackal

Rådjur

Vissa gånger känns det som man lust att gå i ide. På något sätt gjorde jag kanske det under perioden september -24 till mars -25.  I varje fall rent fotografiskt. I mitt fortsatt arbeta med att arbeta med mina bilder hittar jag nämligen inga bilder under perioden. Och tro mig när jag säger att jag har bra koll mina bilder. Både RAW-filerna och de färdiga bilderna.

#2

Jag kommer inte riktigt varför jag åkt ut det här marskvällen. Förmodligen började fotolusten att vakna till liv igen. Det sker något med ljuset under den tidiga våren. Plötsligt är det ett ljus som får en att vilja stiga upp ur soffan och det ullfiltsbehagliga livet och ge sig iväg ut. Vart spelar ingen roll, men ut i friska luften, ut i naturen. Ja, satt jag visserligen mestadels i bilen, men rutan var nedvevad.

#3

När jag svänger in på en mindre grusväg. Hoppar han över vägen och stannar brynet för att se vad det var som kom farande. Ögonblicket varar inte länge, men något sätt får jag ner rutan och får fram telet och trycker av en bild. Även om min snart tio år gamla kamera kan smattra iväg en försvarlig mängd bilder i sekunden använder jag sällan seriebildstagning. Nu är kameran så pass högljudd ändå; även i det tysta läget, att jag oftast påkallar djurens uppmärksamhet i vilka fall som helst. Jag behöver dock inte skrämma dem mer än nödvändigt känner jag.

#4

Snabbt tar bocken några kliv längre in brynet. Hade jag kommit körande nu hade jag säkert missat att han stod där han stod.

#5

#6

#7

Efter ha fotat några råbockar kommer jag till en plats där två rågetter står betar av det späda gräset. Det var inte mycket ute på fälten den marskvällen, men det var skönt att vara ute och fota lite igen.

TheInvisibleJackal

Ute på en liten tur

Tiden går och försvinner snabbare än vad man inser. Förra sommaren blev det några månaders ofrivilligt uppehåll i mitt fotograferande och ett än längre uppehåll i mitt bildredigeringsarbete. Det är först nu den här hösten som jag återigen har förmått att sätta mig vid datorn och jobba med mina bildfiler. Fotograferat har jag gjort tämligen regelbundet ändå sedan september förra året.

#2

Lusten att sätta mig vid datorn har dock bara inte funnits där. Så här över året efter att jag tog de här bilderna sitter jag och tittar på dem och letar i minnet efter intryck eller det som jag tror kan vara mina intryck från den här fototuren till det här området där jag fotograferat vilda djur förut vid flertalet tillfällen. Andra tankar dyker också upp när sitter och tittar på dem igen.

#3

Jag lämnade i början av det här året fotoklubben jag varit medlem i nästan sedan jag började fotografera. Ett beslut som växte fram under hösten, då det blev allt tydligare att intresset för bilden och fotograferandet försvunnit ur i klubben för att ge företräde åt ett intensivt och tämligen omfattande tävlande. I programmet för våren framkom det tydligt att det numera enbart är tävlandet som gäller i klubben. 

Det har funnits en önskan bland medlemmarna om klubben skulle få igång en tävlingsverksamhet, men var det verkligen på bekostnad av allting annat? Jag vill inte tro det.

Det finns säkert fotoklubbar där tävlingsverksamheten är rik och omfattande och där medlemmarna också utvecklas i sitt fotograferande genom tävlingsverksamheten, men då vill det till att det också finns en tanke bakom det hela. 

Men när det inte gör det? Vad blir det då? Vad lär man sig då? Vad blir behållning då?

#4

Jag deltog i en av de här tävlingarna förra hösten. Utan större entusiasm får jag säga. Mest av nyfikenhet och för att kunna bilda mig en egen uppfattning. För mig har de gånger det givets möjlighet att visa bilder och få se andras bilder i fotoklubbssamanhang varit ett tillfälle att prata om och diskutera bilderna. Nu under den här tävlingen skulle deltagarna rösta på de tre "kort" de tyckte bäst om. Jag säger "kort" eftersom det är vad tävlingsledaren och sedermera klubbens ordförande säger - "kort".

För mig heter det bild och inget annat. Ett kort är något som man tar när man helt oreflekterande slänger upp mobilen och trycker av utan bry sig om vare sig komposition eller teknik utan det enda man är ute efter är att skapa ett slags digitalt minne av något man just för stunden råkar se. En bild däremot är ett medvetet skapande, allt ifrån att man väljer hur man komponerar sitt tilltänkta motiv, till dess att man har gjort den bildbehandling man väljer att göra. Att skapa en bild är en kreativ process. Att "ta ett kort" är reagera på en retning. Jag känner mig törstig och dricker således lite vatten. Detsamma är det med att "ta ett kort" för mig. 

Under den här sagda tävlingen skulle vi således rösta fram de tre "kort" vi gillade mest. Varje "kort" var numrerat. Vi fick totalt ca 30 sekunder på oss att se varje "kort", snabbgenomgången inräknad. Själva visandet av "korten" är också en historia för sig. Ibland gick det inte att se hela "kortet" eftersom bitar av det projicerades på väggen ovanför duken eller under densamma. Några fotografer fick inte ens sina "kort" förevisade trots att de skickat in i tid och till rätt adress.

Nu kanske någon undrar vad det är för "kort" som man röstar på. Jo, det är "kort" som medlemmarna i fotoklubben själva har tagit och skickat in till sagda tävling. Under tävlingen sitter man med andra ord och röstar på varandras "kort". Det är således inte någon utomstående klubbs bildbedömning  som avgör tävlingsresultatet utan det är de därstädes närvarande vid tillfället. 

I ett idealt scenario ska varje bild få lika stor exponering för den tilltänkta gruppen röstande. Och det är väl därför varje bild visas för publiken i totalt ca 30 sekunder, men eftersom man inte lyckades projicera varje bild lika faller det redan där. Lägg därtill att om en eller flera av de tävlande är så att säga "vän" med flertalet ur den röstande publiken på sociala medier och är själv flitigt med att lägga ut sina bilder där. Samma bilder som sedan även används i tävlingssammanhanget där flertalet av "vännerna" från sociala medier ingår som röstande. Är inte det då att jämställa med yttre påverkan på röstresultatet? Är inte risken överhängande att man röstar på en bild som man redan har gillat på sociala medier? Det kanske till och med är så att man egentligen inte gillar bilden för kompositionen är helt åt skogen, bildbehandlingen så överdriven att man inte vet vad man ska tro, färgerna så grälla och uppskruvade att det mer påminner om färg-tv:ns barndom - "Är det färg, ska det minsann synas också" -,men man gillar bilden eftersom det gör andra och man vill vara som de andra, man vill vara en i gänget, man vill tillhöra gänget. Man vill inte sticka ut. 

Får då verkligen alla de tävlande bilderna samma exponering för de som ska rösta? Svaret blir självklart nej. Lägg därtill att anonymiteten hos bildernas upphovsman har flugit ut genom fönstret. Att en fotoklubb skickar de tävlandes bilder till en annan fotoklubb för bedömning är just för att anonymiteten ska vara en form av garant för en likvärdig bedömning. 

I en klubb är det dessutom alltid ett begränsat antal som är aktiva och efterhand lär de känna varandras bildstilar, vilket med tiden troligen ökar förekomsten av ett strategiskt röstningsförfarande - man röstar inte nödvändigtvis på de bilder som är bäst sett till komposition, bildbehandling, motivbehandling o s v, man röstar på de bilder som man tror utgör minst hot i tävlingssammanhanget mot en själv i slutändan. Samtidigt sker en förändring av ens egen bildstil till något mer publikfriande för locka till sig så många likes/röster som möjligt. I slutändan blir det bilder vars enda avsikt är att de ska konsumeras inte väcka frågor eller funderingar. Inte få en att stanna upp. Titta. Verkligen titta.

#5

Den gången jag var med har för mig att man skulle skicka in tre stycken "kort". Jag minns inte det totala antalet "kort" som visades med tog nog nästan en timme att visa alla. Under själva visningen säger ingen något. Inte så konstigt kanske om det nu är en tävling där man ska rösta på varandras "kort". Inget säger dock något efteråt heller, ingen får chansen att säga eller berätta något efteråt för när poängen är klara och satta är det klart och blicken riktas mot nästa tävling. Vad bilderna vill säga eller hur deras upphovspersoner tänkt och annat är ovidkommande, det intressanta är poängen, inte bilderna. Och ju fler bilder desto bättre, kvantitet är det allena rådande.

Blir man framröstad som etta får man 5p, 3p om man blir två och 2p om man blir tre. Dessutom får alla de som deltar 1p och man behöver inte ens delta med bilder har det visat sig utan det räcker att man är där och röstar. Det kan hända att man inte ens behöver det. De här tävlingarna ska enligt utsago också ligga till grund när klubben utser klubbmästare efter årets slut. Teoretiskt innebär det att man kan bli klubbmästare utan man en enda gång har placerats sig på pallen eller ens ha haft med bilder. Det räcker med att man deltar. 

Det är inte längre en fråga om bilddiskussioner utan en jakt på "likes".

Jag valde således att gå ur klubben. Det här är inget för mig.  Att sitta och scrolla  och gilla bilder i tystnad och mörker kan jag göra på dass med Instagram . 

#6

Även om jag på något sätt har sörjt att min tid fotoklubben är förbi och kanske även känt en del bitterhet och smula frustration över hur det blivit känner jag att det var rätt beslut att gå ur. 

Ja, det här inlägget har väl inte direkt handlat så mycket om den fototuren jag var ute på. Jag kan väl säga att det inte riktigt gav den utdelning som jag kanske förväntade mig. Rådjursbilderna är de på de rådjur jag såg. 

Innan jag begav mig hemåt ställde jag bilen vid en liten luckan i vägkanten för att ta mig en macka. Efter några minuter förnimmer jag en rörelse i bland träden på andra sidan. En älg. Och den är på väg ut över fältet. Jag sitter på förarsidan, som vid det här tillfället är den jobbiga sidan, eftersom jag inte kan utnyttja bildörren som stöd. Hukande smyger jag ut ur bilden. Vilar objektivet mot motorhuven. Älgen har nu kommit så nära att den nära upptar hela bildytan. Innan jag förbannat färdigt att jag inte har en zoom är det hela förbi. Jag har fått en serie med fem bilder där älgen finns med. En av dessa fem blder blir jag nöjd med.

#7

Jag konverterar bilden på älgen till svartvitt, men jag tror nog att jag föredrar färgbilden. Eller vad säger ni?

TheInvisibleJackal

Ibland tar det lite tid

Tuvull

Det slet och drog i fototarmen och jag ville helst av allt få möjlighet att fota lite djur. Jag har en runda som jag brukar köra vid sådana tillfällen. Den brukar allt som oftast ge utdelning. På vägen dit tog jag en annan väg än jag brukar och körde förbi lite myrmark där solen lyste upp tuvullen. Jag var bara tvungen att stanna. I vägrenen såg jag spår av klövar - vildsvin. Kanske skulle jag ta den här vägen hem också. Med lite tur kunde jag kanske få syn på vildsvin.

#2

Trana

På det första fältet såg  jag ett tranpar. Det är sällan några djur här. Vet inte om det ligger för nära bebyggelse eller vad det är. Tranor, gäss och sångsvan ser jag tämligen ofta här däremot.

#3

Trana

#4

Fälthare

Även om de får ses som väldigt vanliga är alltid lika kul att få syn på en hare. 

#5

Rådjur

Jag had kört en stund och tagit mig förbi de flesta platser längs min runda där jag genom åren sett olika djur, men ikväll verkar det som förgjort. Inte en skymt av något hitintills. Möjligen är jag ute något för tidigt. Den här råbocken, alltjämt delvis i vinterpäls är den första jag ser.

#6

Varfågel

Jag kör sakta vidare. Har rutorna nervevade. Gruset knastrat om däcken. Koltrasten sjunger. I en grantopp ser jag liten fågel sitta. Jag stannar försiktigt och stänger av motorn. Det är en varfågel. Den sitter på fel sida fotohanteringsmässigt. Jag får fota åt passagerarsäteshållet. Det går, men jag känner mig väldigt otymplig. Svårt att hitta ett bra stöd utan att väsnas för mycket. 

#7

Rådjur

På det andra varvet på min runda ser jag ytterligare ett rådjur. Dock bara det andra för kvällen. Jag funderar på att ge upp och köra hemåt istället.

#8

Rådjur

Lite smolk i bägaren är det att inteknappt ha fått sett något. Jag tänker att jag kör åt ett håll jag sällan kör. Mest som en vild chansning. Brukar i princip nästan aldrig se något den här sträckan. Den här gången ser jag på en liten maskrosprydd äng hela sex stycken rådjur. De befinner sig dessutom på rätt sida och därmed smidiga att fotografera. Jag stannar vid vägkanten och hoppas att det inte ska komma någon så att behöver flytta på mig. Det kommer ingen som tur var. Och under en trekvart sitter jag och fotar dem tills jag känner att nu är det dags att lämna dem ifred och köra hemåt.

#9

Rådjur

#10

Rådjur

#11

Rådjur

#12

Rådjur

#13

Rådjur

#14

Rådjur

#15

Rådjur

#16

Rådjur

#17

Rådjur

#18

Rådjur

#19

Rådjur

En äldre råbock undervisar en yngre i stångandets ädla konst.

#20

Rådjur

"Det är i nacken allt sitter förstår du" Nacken ska du hålla rak och glöm inte att spänna nackmusklerna."

#21

Rådjur

#22

Rådjur

#23

Rådjur

#24

Vildsvin

Jag kör samma väg hem som tog hit och jag har inte mer än svängt in på den här grusvägen när några vildsvin - tre vuxna och kultingar - springer över vägen och in i snåren på andra sidan. Det hela går så fort att jag bara hinner få några suddiga grisrumpor mellan granruskorna. Det finns definitivt vildsvin i de här skogarna och enligt rapporter ska det även finns ett vargrevir i närheten också. 

Jag fortsätter sakta min färd hemåt. Beredd på det mesta. Inte långt ifrån där jag fotade tuvullen ser jag hur något rör sig ute på mossen. Det är en stort svin som rör sig över mossen. Jag stannar. Kliver ur och använder biltaket som stöd. Tyvärr hade jag glömt att skruva upp ISO:t tidigare, varför bilderna innehåller en hel del rörelseoskärpa. De flesta är oanvändbara. 

TheIvisibleJackal