Norröver XVI - Sångbäcksfallet

Strax intill vägen upp till Storhogna låg Sångbäcksfallet. Efter en kortare skogspromenad kom vi fram till en anlagd trappa som tog oss ner i ravinen till fallet. Antalet platser varifrån man kunde fotografera själva fallet var begränsade till den ena sidan. Några personer som var där för att mer titta på fallet lyckades med några djärva kliv och något längre  skutt eller två ta sig från några olika stenar över till andra sida. En sida som åtminstone kunde ge möjlighet till andra kompositioner. 

#2

Jag tvekade länge huruvida jag skulle våga mig över. Faktorer som avgjorde att jag till slut valde att inte försöka ta mig över var att de som som tagit sig över var i runda slängar 25 år yngre, hade ingen packning med sig, såg ut att ha fullgoda fötter. Här kände jag åldern ta ut sin rätt även om jag inte precis kan påstå att jag känner mig lastgammal. Den avgörande faktorn till att jag inte försökte ta mig över var till slut min hälssporrefot. En fot jag ännu inte helt kan förlita mig på. 

#3

Lite trist, men det var bara att acceptera. Någon typ försök till att försöka ta sig över skulle troligen sluta i ett ofrivillig bad i bäst fall och i värsta fall något typ av skada som skulle negativt ändra resans kommande planer. Det var det definitivt inte värt. Hade jag haft mina vandringsstavar med mig är det möjligt att jag hade försökt. 

#4

Det blev till att försöka så gott det gick att hitta de kompositioner som jag kunde från den här sidan.

#5

#6

En bit längre nedströms låg ett omkullfallet träd tvärs bäcken. Jag kände med handen på trädet och fann att det var som formligen försöka ta fram med bananskal under fötterna. Det var inte heller något som skulle fungera. Ni märker att jag inte givit upp tankarna helt på att försöka ta mig över till andra sidan.

#7

Det var då jag hörde ett välbekant ljud. 

#8

En strömstare hoppade runt bland stenarna på andra sidan. I lägen som detta var det perfekt att plocka fram kamera nr två med 100-400:an redo. Jag la mig inte helt platt på backen, men förhöll mig så nära marken som möjligt.

#9

Med kameran med 24 - 70:an nedpackad i ryggsäcken började jag nu åter fotografera fallet igen. Nu med möjligheter till  längre brännvidder, som gjorde att jag på ett helt annat sätt kunde isolera delar av fallet.

#10

#11

#12

Lite lagom trötta gav vi oss i kast med de närmare 2 miljoner trappstegen upp ur ravinen och till den väntade bilen. I morgon väntade ett ny vandring uppför en annan del av fjällen i Vemdalen.

TheInvisibleJackal

Norröver VI - Smålom igen

Trots att vi tillbringat morgontimmarna på Knuthöjdsmossen kom det en stark längtan att återvända redan samma kväll. Jag minns inte vad klockan hunnit bli, men det återstod många timmar ljus än. Att sitta och häcka på boendet var inget som lockade. Med andra ord var det bara att plocka fram fotoutrustningen igen och bege sig till mossen.

På parkeringen hörde jag återigen smålommarna på avstånd. Kanske skulle jag få syn på någon den här kvällen. Tittar man kartan över området ser man den del som är öppen för besökare är bara en liten del av mossen. Det vimlar av små sjöar av olika storlek och former. De är delar av en landskapsmosaik vars like jag nog inte har upplevt tidigare.

#2

Jag hade inte förväntat mig att få syn smålom igen, men där var de två stycken i samma lilla avlånga sjö igen.

#3

Simmandes fram och tillbaka återigen.

#4

#5

En tredje lom gjorde strax de första två sällskap.

#6

#7

De första två hade dock annat i tankarna och lämnade en sorgset ropade smålom bakom sig. 

TheInvisibleJackal

Norröver III - Smålom

Dimman försvann och med den även vår medhavda matsäck. Även om den förväntade morgonen med dimma uteblev något, låg mossen kvar och lockade till en ny promenad på spångarna runt mossen. Och det var inget som vi tackade nej till. 

Ganska snart stötte jag på en första smålom i en av de små dammarna på mossen. Jag plockade fram kameran med 100 - 400:an och gjorde mig redo för att kanske få chans till fler bilder på dessa lommar som vi för det mesta hitintills hört på avstånd. I egenskap av f d fågelskådare har jag lärt mig att det inte alltid är en garanti att man får syn på en art bara för att man befinner sig dess habitat. Jag har tänkt på det en del, om det kan vara anledningen att mitt fotograferande som en gång startade med att jag ville fotografera de fåglar jag såg som fågelskådare mer och mer övergått till att fotografera landskapet, skogen och träd. Både ja och nej skulle jag tro. Landskapet har nog alltid funnits där i mitt val av motiv som fotograf. Det har bara antagit en mer framträdande plats i mitt fotograferande än tidigare. Uppväxt i skogen har jag efter många år vid kusten både kroppsligen och i sinnet börjat återvända till skogen alltmer de senaste åren. 

#2

I en liten damm en liten bit ifrån där jag fann den första smålommen hittade jag tre stycken. Smålommarna simmade fram och tillbaka. Fram och tillbaka. 

#3

Inte direkt jätteupphetsande. Tills en av dem bestämde sig för att  sträcka lite på sig.

#4

En delförstorning av den övre bilden. 

#5

#6

#7

Därefter återgick till de till simmande. Kanske var det deras morgonsimtur. Precis som vi tar en morgonpromenad.

#8

Kameran med 100 - 400:an  har ett slutarljud närmast att likna vid ett maskingevär. Något som en av lommarna uppmärksammade och tycktes äska om en smula tystnad.

#9

Det var tid för kontemplation och eftertanke. 

#11

Jag lämnade smålommarna och gick vidare  för att strax finna några kanadagäss upptagna med frukost i det gröna.

#12

Det är väl inte många som har sjungit kanadagåsens lov. Den här morgonen gjorde jag dock det. 

TheInvisibleJackal

Det var ett tag sedan jag...

Mindre strandpipare

Det är alltmer sällan jag besöker Trönninge ängar nu för tiden. De ändringar som gjorts vid ängarna sedan det fick naturreservatsstatus tilltalar mig inte som fotograf. Ängarna som förr var en plats för såväl fotografer som fågelskådare är numera primärt ett ställe att skåda fågel. Det är som till fromma för den ena gruppen (skådarna) är det inte för den andra. 

#2

Ung rödbena

Gömslet på ängarna är dock fortfarande ett av de bästa vad gäller att kunna sitta dold. Sedan är det en annan sak att skådare slänger upp luckorna och skrämmer bort det mesta från gömslets omedelbara närhet. Det bästa är att vara där någon sällsynthet huserar någon annanstans för då flockas skådarna likt flugor kring en lort där istället.

Det här tillfället var ett sådant; tror jag är det kanske bäst att tillägga. Jag hade i varje fall hela gömslet för mig själv, vilket är perfekt. Då kan jag dra upp 1-2 luckor, sätta mig tyst och vänta.

Det var inte speciellt mycket som rörde sig. Lite skrattmåsar, några grågäss. Ett par brushanar som flög förbi och landade en bit bort. För långt för att det skulle löna sig att försöka fota dem. Lite bläsänder, krickor, gräsänder och skedänder. Och så några vadare. En mindre strandpipare spatserade i leran när jag kom. Längre bort födosökte några skärfläckor. Rödbenor flöjtade. 

#3

Ung rödbena

En ung rödbena gick runt i starren utanför gömslet. Snappade åt sig insekter och annat.

#4

Ung rödbena

#5

Ömma moder rödbena eller fader.

På en sten i närheten höll den vuxna fågeln ett vakande öga över sin telnings förehavanden.

#6

Rödbena

Blicken vändes än hit än dit.

#7

Ung rödbena

#8

Ung rödbena

Det visade sig efter en stund att det var två unga rödbenor på plats. 

#9

Rödbena

Den vuxna fågelns vaksamhet släppte inte för en sekund.

#10

Rödbena

"Jag blundade bara lite. Det är ett svårt filosofiskt problem som upptagit mig en del. Frågan om människans brist på flygförmåga."

#11

Ung rödbena

#12

Hona, gräsand

Att klia sig utan ha några händer till hjälp är en smula omaka, särskilt då det kliar på svårnådda ställen.

#13

Ung grågås

Det var överlag rätt mycket ynglingar vid ängarna den här kvällen.

#14

Ung sädesärla

En del tog tillvaron med ro.

#15

Ung skrattmås

Medan annan vingburen ungdom flög runt och upplät sina stämmor bäst de kunde.

#16

Sävsparv

Efter några timmar tackade jag för mig och vinkade adjö till sävsparven i vassen utanför.

TheInvisibleJackal

Ängarna

Detta är mitt första inlägg på ett tag. Jag har snart varit sjukskriven i två veckor. Fick influensa och låg med hög feber, frossa och värk i leder i nästan en vecka. Har så sakteliga börjat återhämta mig och ska jobba igen på måndag är tanken. Jag kan inte minnas när jag var så kass senast. Jag har inte mäktat med att varken läsa eller Netflixa än mindre att vara på FS. Fick Jonas Classons fina bok om lappugglor bara någon dag före influensan bröt ut. Har bara orkat bläddra lite i den.

Förr om åren kunde jag nästan känna hur det ibland kunde värka i kroppen av längtan att få sitta i gömslet vid Trönninge ängar. Nu vet jag inte riktigt vad jag känner. Nostalgi? Vemod över en svunnen tid som inte kommer åter? Kanske det. Jag spenderar allt mindre tid vid ängarna och min längtan dit har falnat. Ändå tog jag mig dit än en gång. Vad för förhoppningar jag närde minns jag inte längre. Jag satte mig således i gömslet utan några större förväntningar.

#2

#3

De honfärgade brushanarna jag sett tidigare i höst var kvar såg det ut som.

#4

#5

En brun kärrhök uppenbarade sig och fick lite fart på änder och brushanar en stund.

#6

#7

Starrmosaikslända.

#8

Grönbena.

#9

Plötsligt fångar mitt öga en rörelse vid starren nedanför gömslet. En gulära pickar runt där efter något ätbart.

#10

Första gången jag fotade gulärla för snart sju år sedan upplevde jag en euforisk stämning. Jag kan inte säga att samma känslor infinner sig denna gång. Gulärlor tillhör förvisso alltjämt en av favoriterna. Det är inte arten i sig som dämpar mina glädjeyttringar snarare är det platsen såsom den har blivit. Att sitta i gömslet innebär inte längre att ängarna ligger öppen framför objektivet snarare är det så att det har skett en förskjutning av var de olika fåglarna väljer att rasta. De högra delen ängarna sett från gömslet ter sig  allt tommare. Från den vänstra delen syns fåglar, men de har börjat dra sig allt längre bort. Ut till de öar som skapats och andra platser. Vad är det som har skett? En tydlig förändring som skett är den plattform som anlagts på vallen som löper fram till gömslet. Tidigare var det praxis att inte gå upp på vallen för att inte störa fågellivet. Nu kan kryssarna ogenerat klampa upp till denna nya plattformen och leta nya kryss. Och inte bara det, gången upp är så pass bred att den inte utgör något större hinder att ta sig upp och ha barnkalas eller varför inte grilla lite. Under tiden flyr fåglarna. Vad gör väl det? Ett kryss är ett kryss även om det flyger bort.

#11

Det blev lite gnälligt det här inlägget. Det beror säkert på den besvikelse jag känner över ängarnas utveckling. Den stora frågan är dock om jag kommer att även i fortsättningen att besöka ängarna. Jag vet ärligt talat inte. Troligtvis men inte alls så ofta längre. Det blir nog inget mer besök i år i alla fall.

TheInvisibleJackal