Ute på en liten tur

Tiden går och försvinner snabbare än vad man inser. Förra sommaren blev det några månaders ofrivilligt uppehåll i mitt fotograferande och ett än längre uppehåll i mitt bildredigeringsarbete. Det är först nu den här hösten som jag återigen har förmått att sätta mig vid datorn och jobba med mina bildfiler. Fotograferat har jag gjort tämligen regelbundet ändå sedan september förra året.

#2

Lusten att sätta mig vid datorn har dock bara inte funnits där. Så här över året efter att jag tog de här bilderna sitter jag och tittar på dem och letar i minnet efter intryck eller det som jag tror kan vara mina intryck från den här fototuren till det här området där jag fotograferat vilda djur förut vid flertalet tillfällen. Andra tankar dyker också upp när sitter och tittar på dem igen.

#3

Jag lämnade i början av det här året fotoklubben jag varit medlem i nästan sedan jag började fotografera. Ett beslut som växte fram under hösten, då det blev allt tydligare att intresset för bilden och fotograferandet försvunnit ur i klubben för att ge företräde åt ett intensivt och tämligen omfattande tävlande. I programmet för våren framkom det tydligt att det numera enbart är tävlandet som gäller i klubben. 

Det har funnits en önskan bland medlemmarna om klubben skulle få igång en tävlingsverksamhet, men var det verkligen på bekostnad av allting annat? Jag vill inte tro det.

Det finns säkert fotoklubbar där tävlingsverksamheten är rik och omfattande och där medlemmarna också utvecklas i sitt fotograferande genom tävlingsverksamheten, men då vill det till att det också finns en tanke bakom det hela. 

Men när det inte gör det? Vad blir det då? Vad lär man sig då? Vad blir behållning då?

#4

Jag deltog i en av de här tävlingarna förra hösten. Utan större entusiasm får jag säga. Mest av nyfikenhet och för att kunna bilda mig en egen uppfattning. För mig har de gånger det givets möjlighet att visa bilder och få se andras bilder i fotoklubbssamanhang varit ett tillfälle att prata om och diskutera bilderna. Nu under den här tävlingen skulle deltagarna rösta på de tre "kort" de tyckte bäst om. Jag säger "kort" eftersom det är vad tävlingsledaren och sedermera klubbens ordförande säger - "kort".

För mig heter det bild och inget annat. Ett kort är något som man tar när man helt oreflekterande slänger upp mobilen och trycker av utan bry sig om vare sig komposition eller teknik utan det enda man är ute efter är att skapa ett slags digitalt minne av något man just för stunden råkar se. En bild däremot är ett medvetet skapande, allt ifrån att man väljer hur man komponerar sitt tilltänkta motiv, till dess att man har gjort den bildbehandling man väljer att göra. Att skapa en bild är en kreativ process. Att "ta ett kort" är reagera på en retning. Jag känner mig törstig och dricker således lite vatten. Detsamma är det med att "ta ett kort" för mig. 

Under den här sagda tävlingen skulle vi således rösta fram de tre "kort" vi gillade mest. Varje "kort" var numrerat. Vi fick totalt ca 30 sekunder på oss att se varje "kort", snabbgenomgången inräknad. Själva visandet av "korten" är också en historia för sig. Ibland gick det inte att se hela "kortet" eftersom bitar av det projicerades på väggen ovanför duken eller under densamma. Några fotografer fick inte ens sina "kort" förevisade trots att de skickat in i tid och till rätt adress.

Nu kanske någon undrar vad det är för "kort" som man röstar på. Jo, det är "kort" som medlemmarna i fotoklubben själva har tagit och skickat in till sagda tävling. Under tävlingen sitter man med andra ord och röstar på varandras "kort". Det är således inte någon utomstående klubbs bildbedömning  som avgör tävlingsresultatet utan det är de därstädes närvarande vid tillfället. 

I ett idealt scenario ska varje bild få lika stor exponering för den tilltänkta gruppen röstande. Och det är väl därför varje bild visas för publiken i totalt ca 30 sekunder, men eftersom man inte lyckades projicera varje bild lika faller det redan där. Lägg därtill att om en eller flera av de tävlande är så att säga "vän" med flertalet ur den röstande publiken på sociala medier och är själv flitigt med att lägga ut sina bilder där. Samma bilder som sedan även används i tävlingssammanhanget där flertalet av "vännerna" från sociala medier ingår som röstande. Är inte det då att jämställa med yttre påverkan på röstresultatet? Är inte risken överhängande att man röstar på en bild som man redan har gillat på sociala medier? Det kanske till och med är så att man egentligen inte gillar bilden för kompositionen är helt åt skogen, bildbehandlingen så överdriven att man inte vet vad man ska tro, färgerna så grälla och uppskruvade att det mer påminner om färg-tv:ns barndom - "Är det färg, ska det minsann synas också" -,men man gillar bilden eftersom det gör andra och man vill vara som de andra, man vill vara en i gänget, man vill tillhöra gänget. Man vill inte sticka ut. 

Får då verkligen alla de tävlande bilderna samma exponering för de som ska rösta? Svaret blir självklart nej. Lägg därtill att anonymiteten hos bildernas upphovsman har flugit ut genom fönstret. Att en fotoklubb skickar de tävlandes bilder till en annan fotoklubb för bedömning är just för att anonymiteten ska vara en form av garant för en likvärdig bedömning. 

I en klubb är det dessutom alltid ett begränsat antal som är aktiva och efterhand lär de känna varandras bildstilar, vilket med tiden troligen ökar förekomsten av ett strategiskt röstningsförfarande - man röstar inte nödvändigtvis på de bilder som är bäst sett till komposition, bildbehandling, motivbehandling o s v, man röstar på de bilder som man tror utgör minst hot i tävlingssammanhanget mot en själv i slutändan. Samtidigt sker en förändring av ens egen bildstil till något mer publikfriande för locka till sig så många likes/röster som möjligt. I slutändan blir det bilder vars enda avsikt är att de ska konsumeras inte väcka frågor eller funderingar. Inte få en att stanna upp. Titta. Verkligen titta.

#5

Den gången jag var med har för mig att man skulle skicka in tre stycken "kort". Jag minns inte det totala antalet "kort" som visades med tog nog nästan en timme att visa alla. Under själva visningen säger ingen något. Inte så konstigt kanske om det nu är en tävling där man ska rösta på varandras "kort". Inget säger dock något efteråt heller, ingen får chansen att säga eller berätta något efteråt för när poängen är klara och satta är det klart och blicken riktas mot nästa tävling. Vad bilderna vill säga eller hur deras upphovspersoner tänkt och annat är ovidkommande, det intressanta är poängen, inte bilderna. Och ju fler bilder desto bättre, kvantitet är det allena rådande.

Blir man framröstad som etta får man 5p, 3p om man blir två och 2p om man blir tre. Dessutom får alla de som deltar 1p och man behöver inte ens delta med bilder har det visat sig utan det räcker att man är där och röstar. Det kan hända att man inte ens behöver det. De här tävlingarna ska enligt utsago också ligga till grund när klubben utser klubbmästare efter årets slut. Teoretiskt innebär det att man kan bli klubbmästare utan man en enda gång har placerats sig på pallen eller ens ha haft med bilder. Det räcker med att man deltar. 

Det är inte längre en fråga om bilddiskussioner utan en jakt på "likes".

Jag valde således att gå ur klubben. Det här är inget för mig.  Att sitta och scrolla  och gilla bilder i tystnad och mörker kan jag göra på dass med Instagram . 

#6

Även om jag på något sätt har sörjt att min tid fotoklubben är förbi och kanske även känt en del bitterhet och smula frustration över hur det blivit känner jag att det var rätt beslut att gå ur. 

Ja, det här inlägget har väl inte direkt handlat så mycket om den fototuren jag var ute på. Jag kan väl säga att det inte riktigt gav den utdelning som jag kanske förväntade mig. Rådjursbilderna är de på de rådjur jag såg. 

Innan jag begav mig hemåt ställde jag bilen vid en liten luckan i vägkanten för att ta mig en macka. Efter några minuter förnimmer jag en rörelse i bland träden på andra sidan. En älg. Och den är på väg ut över fältet. Jag sitter på förarsidan, som vid det här tillfället är den jobbiga sidan, eftersom jag inte kan utnyttja bildörren som stöd. Hukande smyger jag ut ur bilden. Vilar objektivet mot motorhuven. Älgen har nu kommit så nära att den nära upptar hela bildytan. Innan jag förbannat färdigt att jag inte har en zoom är det hela förbi. Jag har fått en serie med fem bilder där älgen finns med. En av dessa fem blder blir jag nöjd med.

#7

Jag konverterar bilden på älgen till svartvitt, men jag tror nog att jag föredrar färgbilden. Eller vad säger ni?

TheInvisibleJackal

Ibland tar det lite tid

Tuvull

Det slet och drog i fototarmen och jag ville helst av allt få möjlighet att fota lite djur. Jag har en runda som jag brukar köra vid sådana tillfällen. Den brukar allt som oftast ge utdelning. På vägen dit tog jag en annan väg än jag brukar och körde förbi lite myrmark där solen lyste upp tuvullen. Jag var bara tvungen att stanna. I vägrenen såg jag spår av klövar - vildsvin. Kanske skulle jag ta den här vägen hem också. Med lite tur kunde jag kanske få syn på vildsvin.

#2

Trana

På det första fältet såg  jag ett tranpar. Det är sällan några djur här. Vet inte om det ligger för nära bebyggelse eller vad det är. Tranor, gäss och sångsvan ser jag tämligen ofta här däremot.

#3

Trana

#4

Fälthare

Även om de får ses som väldigt vanliga är alltid lika kul att få syn på en hare. 

#5

Rådjur

Jag had kört en stund och tagit mig förbi de flesta platser längs min runda där jag genom åren sett olika djur, men ikväll verkar det som förgjort. Inte en skymt av något hitintills. Möjligen är jag ute något för tidigt. Den här råbocken, alltjämt delvis i vinterpäls är den första jag ser.

#6

Varfågel

Jag kör sakta vidare. Har rutorna nervevade. Gruset knastrat om däcken. Koltrasten sjunger. I en grantopp ser jag liten fågel sitta. Jag stannar försiktigt och stänger av motorn. Det är en varfågel. Den sitter på fel sida fotohanteringsmässigt. Jag får fota åt passagerarsäteshållet. Det går, men jag känner mig väldigt otymplig. Svårt att hitta ett bra stöd utan att väsnas för mycket. 

#7

Rådjur

På det andra varvet på min runda ser jag ytterligare ett rådjur. Dock bara det andra för kvällen. Jag funderar på att ge upp och köra hemåt istället.

#8

Rådjur

Lite smolk i bägaren är det att inteknappt ha fått sett något. Jag tänker att jag kör åt ett håll jag sällan kör. Mest som en vild chansning. Brukar i princip nästan aldrig se något den här sträckan. Den här gången ser jag på en liten maskrosprydd äng hela sex stycken rådjur. De befinner sig dessutom på rätt sida och därmed smidiga att fotografera. Jag stannar vid vägkanten och hoppas att det inte ska komma någon så att behöver flytta på mig. Det kommer ingen som tur var. Och under en trekvart sitter jag och fotar dem tills jag känner att nu är det dags att lämna dem ifred och köra hemåt.

#9

Rådjur

#10

Rådjur

#11

Rådjur

#12

Rådjur

#13

Rådjur

#14

Rådjur

#15

Rådjur

#16

Rådjur

#17

Rådjur

#18

Rådjur

#19

Rådjur

En äldre råbock undervisar en yngre i stångandets ädla konst.

#20

Rådjur

"Det är i nacken allt sitter förstår du" Nacken ska du hålla rak och glöm inte att spänna nackmusklerna."

#21

Rådjur

#22

Rådjur

#23

Rådjur

#24

Vildsvin

Jag kör samma väg hem som tog hit och jag har inte mer än svängt in på den här grusvägen när några vildsvin - tre vuxna och kultingar - springer över vägen och in i snåren på andra sidan. Det hela går så fort att jag bara hinner få några suddiga grisrumpor mellan granruskorna. Det finns definitivt vildsvin i de här skogarna och enligt rapporter ska det även finns ett vargrevir i närheten också. 

Jag fortsätter sakta min färd hemåt. Beredd på det mesta. Inte långt ifrån där jag fotade tuvullen ser jag hur något rör sig ute på mossen. Det är en stort svin som rör sig över mossen. Jag stannar. Kliver ur och använder biltaket som stöd. Tyvärr hade jag glömt att skruva upp ISO:t tidigare, varför bilderna innehåller en hel del rörelseoskärpa. De flesta är oanvändbara. 

TheIvisibleJackal

Längtan ut om våren

Vår! Vad snackar karln om, undrar månde de lärde. Hösten håller så sakteliga ta över. Jo, det är sant och riktigt. Fast jag är alltjämt kvar i maj beträffande mitt bildredigeringsarbete. Det beror på tvenne ting. Min nya bildredigeringsprocess tar för det första lite längre tid och för den andra har jag haft otroligt svårt att sätta mig vid datorn och arbeta med bilder utan gjort allt annat istället. 

#2

I maj var jag ute och körde en sväng. En tur som har visat sig vara ganska så säker vad gäller möjligheterna att få syn på en del vilt. Brukar vara rätt trevligt att tuffa fram på den här rundan i sakta mak med rutorna nedvevade. Har märkt att många djur inte uppskattar ljudet när rutorna åker ner och har dem istället nedvevande från början när jag närmar mig områden där jag ofta tidigare sett ett eller annat. 

#3

För mig är det inte viktigt att komma supernära, även om jag givetvis uppskattar det när det händer. Jag uppskattar lika mycket om jag kan få bilder på ett djur i dess miljö.

#4

Fast ibland blir det ett snabbt höftskott, för plötsligt händer det bara.

#5

Bilen uppfattar de säkerligen inte som något större hot, däremot undrar de och är lite på sin vakt vad gäller slutarljudet. Min slutare låter en del även i så kallat tyst läge. Därför använder jag ytterst sällan mig av seriebildstagning när jag fotar djur. Det låter nämligen som rena maskingeväret. 

#6

#7

#8

#9

På hemvägen får jag syn på en räv en bit ut i en trädodling. 

ThenvisibleJackal

Kaniner och annat

Ejder

I juni åkte vi upp till Morups tånge. Det brukar bli åtminstone ett besök varje sommar. De öppna ytorna och havet utanför är hänförande. En del kan tycka att det är väl monotont, men för mig är en tilltalade stillhet. Fast den här gången var det inte själva landskapet i sig som stod i fokus för den här turen. Utan dess innevånare - kaninerna. Det finns gott om kaniner vid Morups tånge. Det gör det hemma med. Här i det lätt böljande hedlandskapet blir de inte bara lättare att se och få på bild utan de känns som mer hemmahörande här än vad de gör på en gräsfläck mellan några hyreshus i stan.

#2

Skrattmås

Vi hade parkerat uppe vid fyren och gick sedan sakta söderut. Tills vi kom fram till en slags udde. Där stannade vi en stund. Jag fotade de enstaka fåglar som höll sig inom räckhåll för min telezoom. Tidpunkten och platsen var inte kanske den ultimata för fågelfotografering. Kom på mig med att det sällan jag fotar fåglar nu för tiden trots att det så jag började fota för nära tio år sedan. 

#3

Storskarv

#4

Ejder

Slog de ihop sina kloka huvuden eller var det en ren självbevarelsedrift som fick dem att sätta panna mot panna mot panna? Allt för att kunna stå och sova utan att trilla över ända.

#5

Storskarv och gravand

En gravandsunge med lite större ambitioner prövar lite poser ur Svansjön.

#6

På behörig avstånd - en drös med kossor. 

#7

Och några dito hästar. Fast vart tusan är kossorna på väg?

#8

Hit, för att sätta tänderna i några stackars fågelskådare. 

#9

Och där syntes viltet jag kommit till Morups tånge för att fotografera.

#10

Graciöst smög jag fram i skydd av en liten vall för att fota. Min fru som inte delade min uppfattning om graciöst smygande vred sig av skratt.

#11

Kaniner i alla de åldrar fanns snart inom räckhåll.

#12

#13

#14

#15

#16

Plötsligt utan att jag märkt det hade korna smygit sig närmare. Förmodligen hade de ålat fram i sänkorna mellan de små kullarna. Stealth mode som det heter på fackspråk.

#17

En väldig matriark höll koll på hjorden med ystra kvigor. Att döma av beteckningen innehade hon majors grad. 

#18

Några prövade sina krafter.

#19

#20

Kaninen bekom sig dock icke.

#21

#22

Under tiden hade några kossor gett sig så långt ut det gick på ett litet skär.

#23

Matriarken manade på dem att sluta larva sig, det var hög tid att gå hem till lagården.

#24

#25

Medan korna återvände återgick jag till att fotografera kaninerna. Det kändes tryggare att ligga på backan och fota kaniner när inte kossorna var i närheten.

#26

#27

#28

Martorn

Nere vid vattnet växte det här och var lite martorn.

#29

Självklart måste fyren även denna gång avporträtteras.

#30

I månens sken avslutar jag vistelsen med liten dikt:

Månen går sin tysta ban

endast tomten springer naken

bland isflaken,

ingen kyla känner han.

TheinvisibleJackal

Fjärde gången eller...

För fjärde kvällen på raken har jag fattat posto vid den lilla träddungen invid fältet. Den här gången skall jag icke vika från dess plats förrän vildsvinen har uppenbarat sig. Jag är ute ungefär samma tid som föregående kväll. Har samma "goa" kläder på mig. Vinden är knappt märkbar ikväll, men jag tycker mig ha en smula motvind ändå.

Precis som föregående kväll är fältet tomt på liv. Först efter en stund uppenbarar sig två harar. 

#2

En fasan med fruar titta fram efter en stund. Annars är det helt tomt. Inga rådjur. Ingenting. Tiden går och jag tänker att ikväll blir det inget.

#3

Då. På andra sidan fältet. Långt bort kommer vildsvinsflocken springande i gräset.

#4

De stannar inte.

#5

Utan fortsätter in i de skyddande buskagen för att inte visa sig mer den här kvällen i maj. Och inte heller vid något senare tillfälle. Jag har kört förbi fältet ett otal gånger efteråt och utan att se någon av dem.

Igår kväll; för att återgå till nutid, såg jag ett fordon parkerat i en änden på fältet. Personer i jägarmundering stod vid bilen. Antagligen hade man bestämt sig för att göra vildsvinens saga kort. 

Visst vildsvinen bökar upp trädgårdar och förstör säkerligen mycket åkrar, men på något sätt tycker jag att det är synd att vi människor inte kan leva sida vid sida med djuren i vår natur utan se dem som olägenheter, som måste bort om de inte passar in i vår bild av verkligheten. Vill vi verkligen ha ett tuktat parklandskap där allt är ordnat och fint, där det inte finns något som väcker anstöt? 

TheInvisibleJackal