Eldväsen.

Ja, regnet öser ner och vindarna böjer träden oroande mycket. Och sitter jag med bilder från Valborgsfirandet tidigare i år. Så det kan slumpa sig. Mitt bildredigeringsarbete fortsätter. Har kommit fram till juli nu och de bilderna kommer att dyka i inlägg framöver, men först har vi maj och juni. Jag tycker inte att jag har varit ute och fotograferat särskilt mycket i år. Tydligen har jag det ändå, för jösses vad bilder jag har suttit och arbetat med. 

Valborgsmässoaftonens eld känns märkligt avlägsen i de senaste dagarna regnoväder. Att jag kom att fotografera elden var mest en slump. Jag vet sedan tidigare att det brukar vara en eld på den här platsen vid havet. Vi hade varit iväg under dagen och jag hade som oftast kameran med mig. Och stativet. Idag hade jag valt att ha på min 100-400:a. En mycket passande val för stå på lite håll och fotografera elden med lite längre slutartider. Inte mycket utan bara precis att elden ter sig levande.

De längre slutartiderna får lågorna att skapa former, väsen och varelser. Det är ett förhäxande skådespel, svårt att slita sig ifrån. Det är samma känsla som att fotografera det motsatta elementet - vatten. Något skapas i stunden, något som är där just då och sedan inte mer.

#2

#3

Elden sprakar och ryter i kvällningen. Ser de som står nära den de väsen som tidvis befolkar den eller är de bara hypnotiserade av värmen från den?

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

TheInvisibleJackal

Kyrkömosse

På vägen hem la vi rutten så att vi skulle komma förbi bilskroten eller bilkyrkogården vid Kyrkömosse. Stigen fram till bilarna var på sina ställen rejält blöt och lerig. Det blev som i fotbollssammanhang att ta till det långa benet emellanåt. Att gå runt bland dessa gamla sönderrostade fordon stadda i ett oundgängligt förfall är en smått surrealistisk upplevelse. De både hör till naturen och bryter sönder den med sina uppenbarelser på det mest otänkbara platser. 

#2

Jag är ingen bilkännare, men för de som är det är Kyrkömosse säkerligen en källa till såväl nostalgi som vemod. Tänk vad dessa fordon har betytt för sina ägare att kunna ta sig någonstans. Att se och uppleva saker och ting.

#3

Jag tänkte länge på att konvertera bilderna från Kyrkömosse till svartvitt, men fann att dessa gamla fordon passade bäst i färg i höstlandskapet.

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

#23

#24

TheInvisibleJackal

Spegel, spegel på ...

Precis som många andra har även fotoklubben en Facebook-sida. För att få medlemmarna att engagera sig mer på sidan och visa upp sina foto där har en av medlemmarna börja lägga upp utmaningar om ge sig ut och fotografera olika teman, som man har en vecka på sig att lägga ut på FB-sidan enligt modellen en bild/medlem. Det första temat var vårkänsla. Där var jag inte med att lägga ut någon bild eftersom jag den senaste veckan tillbringat så mycket tid som möjligt inomhus p g a pollenbesvär.

Den här veckans tema som startade igår är speglingar. Först tänkte jag att det går nog inte heller. Dessutom stod det helt stilla i tankeverksamheten. Kunde inte för mitt liv begripa var jag skulle kunna hitta någon intressant spegling.

Igår kväll uttryckte min fru en stor längtan efter att fotografera backsippor.  I Möllegårds naturreservat någon mil eller två hemifrån växer det just backsippor på ett ställe. Det var länge sedan jag fotade några, så det lät kul. Fast jag var lite tveksam p g a den sista tidens pollenbesvär. Vi kollade väderleken och såg att det skulle vara klart och relativt vindstilla på söndagsmorgonen, men kallt. Någon minusgrad vid sju. Vi bestämde därför att vi kör hemifrån klockan sju så hinner det bli lite varmare. Det var i varje fall plusgrader när vi kom fram.

På vägen till backsipporna går man vid några ställen nära Nyrebäcken som rinner genom reservatet. Och där mitt framför näsan fanns plötsligt speglingarna.

Några backsippor blev det inte. De hade bara precis börjar sticka upp, men några speglingar blev i det varje fall varav jag valde att lägga den första bilden i den här bloggen på fotoklubbens FB-sida.

#2

#3

TheInvisibleJackal

I sanden

Att gå i sanden på stranden med bara en kamera och ett objektiv gör att jag har tid att se sakerna på där på ett annat vis. Saker som jag sett åtskilliga gånger tidigare när gått där med mer utrustning väcker nu ett annat intresse. Jag tänker - ja, men där skulle man kunna ta ett foto på. Jag tar fram kameran. Letar efter en komposition och tar ett foto. För att det går, det är smidigt och tämligen kravlöst. Tar jag med mer mig och måste ställa ifrån mig den utrustning som tillfället inte kräver och ta fram det som behövs. Då kommer tankarna om - är det verkligen lönt, ska du inte ta den här bilden en annan gång, du kommer ändå hit rätt så ofta. Motivet finns ju kvar då också, men gör det verkligen det. Visst det fysiska objektet i sig finns troligen kvar, men hur är med känslan jag förnamn när jag såg det, när jag kände att här finns det något, är den kvar? Inte så säkert? 

TheInvisibleJackal

Shake, rattle and camera

Fotoklubben har fortsatt att försöka hålla olika programpunkter under året som gått och även under det nya året. Vi har inte kunnat träffats fysiskt, men genom att träffas digitalt har vi kunnat ha någon typ av verksamhet. Och det är jättebra. Jag har förstått att en del fotoklubbar helt har lagt ner sin verksamhet under pandemin. Visst det är väldigt trist att inte kunna träffas som vanligt, men det här är bättre än ingenting. Klubben har t o m fått en del nya medlemmar under året. Det är spännande. 

Årets första fotoverksamhet var att vi medlemmar skulle pröva på ICM - fotografering d v s att avsiktligt röra på kameran under exponeringstillfället. Först att hade vi en genomgång av en av klubbens riktiga stjärna på området. Det finns en hel del man kan göra med ICM. Sedan var det upp till var en och en att ge sig ut någonstans och pröva själv.

Nu i torsdags tittade vi på varandras bilder.

Bilderna i det är inlägget t0g emellan de två snöfallen i vinter, då det under några dagar var barmark. 

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal