På rymmen

För två helger sedan ganska så exakt var jag och min fru en liten tur i Helsingborgstrakten för att träffa hennes syster med man. Vi hade stämt möte i Jordbodalen i Helsingborg. Det första gången någon av oss var där. Nu tänker kanske vän av ordning att den där bilden ovan är inte tagen i Jordbodalen. Det helt korrekt. Den och de andra bilderna i det här inlägget är tagna i Domsten. Några mil norr Helsingborg på vägen mot Höganäs. Vi har stannat till där många gånger genom åren och köpt var sin bit lax.

Varför då inga bilder från Jordbodalen? Hade jag glömt att ta linsskyddet? Nej, tyvärr var jag nog inte tillräckligt inspirerad när vi gick runt i området, ingen av bilderna jag tog var tillräckligt bra. Det kändes redan när jag tog de få bilderna jag tog där att det var inget bra. Jag slängde således alla bilder jag tog Jordbodalen. Området var fint och hade potential kände jag. Förmodligen var jag nog lite för splittrad för att kunna ta in ett nytt område, hitta kompositioner och samtidigt umgås och vara social. Eftersom varken min svåger eller svägerska fotografera så kom tyngdpunkten att ligga mer på den sociala biten än den den fotografiska. Jag har för den skull inte givit upp Jordbodalen. Snarare tror jag att jag ska åka dit på egen hand och låta det ta tid att se området. Koncentrera mig på en del av det bara.

Den var en fin dag och på hemvägen bestämde vi oss för att köra kustvägen förbi Domsten. Där stannade vi till en stund och jag fick lite fotografisk revansch för Jordbodalen.

#2

I Domsten höll Kung Bore hamnen i ett järngrepp. I varje all en del av den. Jag vet inte om de här båtägarna blev överraskade av det helt plötsligt blev vinter på vintern eller vad som hänt.

#3

#4

Havet skvalpande inbjudande och lockande till bad. Tyvärr såg stegen alltför kall ut så det fick vara för den här gången.

#5

Att sätta sig på en bänk och njuta i solen var inte heller att tänka på.

#6

På håll såg vi Helgsingborgs profil avteckna sig.

#7

Var stranden avspärrad? Det såg så ut. Ont om badgäster var det i vilket fall som helst.

TheInvisibleJackal

Fruset fall

En av de sista helgerna med riktigt vinterväder var jag min fru vid Hallands näst högsta vattenfall - Hälleforsen uppe vid Hallandsåsens norrsluttning. Vi hade fått tips och vägbeskrivning av en av  fotoklubbens medlemmar. Vi var till en början lite tveksamma om att ta oss dit. Tipsaren är en reinkarnerad bergsget, så frågan om hur terrängen var att ta sig fram i, fick man ta med en nypa salt. Sen såg vi bilder från en annan av klubbens medlemmar, som är halvt annat decennium äldre än oss. Kan han ta sig ända dit kan vi det också tänkte vi och packade in oss och kameraryggsäckarna i bilen. Plockade fram vägbeskrivningen och körde. Det var inte speciellt svårt att hitta till fallet.

I vanliga fall ska man redan efter en kort vandring på stigen som leder till vattenfallet höra dess brus. Nu var det däremot helt stilla. Endast en spillkråkas kly-kly-kly-kly-kly  hördes.

Efter tag kom vi fram till en brantare del av stigen där det såg som det gott folk nyligen. Vi tog oss ner och såg strax en frusen bäck mellan lite stenar och trädstammar. Är det detta? En aning misstänksamma funderade vi på om vi hade hamnat vid en turistfälla. Då kom en ung tjej med en liten knähund i koppel. Uppenbarligen ute på en liten promenad och gick förbi oss och nerför en något brantare del. Jag kollade vad hon gick. Det såg inte alltför besvärligt ut. Jag tog mig ner en bit och fick då syn på det riktiga fallet. Det var något helt annat. Jag meddelande min fru och med samma värdighet som två elefanter på rullskridskor tog vi oss ner för branten till ett bra ställe att kunna stå fotografera det frusna fallet.

#2

#3

#4

#5

Bilderna blir väl snarlika varandra när man står på ungefär samma ställe. Man kan skifta mellan stå upp upp, huka sig eller sätta sig på huk. Jag bytte objektiv från  24 - 70 till 70 - 200 för att kunna få lite andra utsnitt på  fallet. Brukar för allra mesta ha med mig det. Jag tycker att med de här två objektivet kan jag täcka det mesta många gånger.

#6

Med 70-200:an kan jag komma närmre och istället välja att koncentrera mig på det mer intima landskapet. 

#7

#8

Andra saker träder fram när man går närmare. Står det en liten isman här och funderar på att gå in bakom istappsridån?

#9

Solen började sänka sig och vi hade med lite hjälp av en del välplacerade smala träd och en del grenar lyckats ta oss uppför branten och kommit ut på stigen tillbaka till parkeringen och bilen. Det känns ändå som om det är ljust lite längre än bara för någon vecka sedan. Det känns bra. Våren är några veckor bort bara.

TheInvisibleJackal

Vilken vinter...

Den här vintern har verkligen fått mig att ge mig ut på olika fototurer mer än någon annan vinter sedan jag började fotografera. All snö på marken och på träden och sol på det. Det har liksom inte bara funnits på kartan att stanna inne när det har varit så här.

För två veckor sedan körde jag och sonen till Virsehatts naturreservat några mil inåt landet.

#2

Virsehatt är en stor friliggande höjd i landskapet. Via en rad olika trappor kan man ta sig upp på toppen relativt smärtfritt. Väl där upp hade man förr en fin utsikt, men träden uppe på toppen har vuxit upp så pass att det mesta man ser ifrån toppen är träden som växer där. Med lite tur kan man skymta en del av den forna utsikten mellan träden. Vi hade dock inte för avsikt att ta oss uppför trapporna till toppen den här gången.

#3

Vi skulle gå in i hagen

#4

och ner till Sennanån som finns en bit ner i själva hagen. Jag har sett strömstare vid ån vid ett par tidigare tillfällen och hoppades på att kanske kunna göra det den här gången också. I kameraryggsäcken låg telezoomen nerpackad utifall att.

#5

Det finns ett parti med strömmande öppet vatten i ån. Det är här jag har sett strömstare vid de tidigare tillfällena, men den här gången syntes ingen till. Det gjorde inget. Det fanns annat att fotografera. En an orsakerna till att jag började fotografera landskap för några år sedan är dels att jag tilltalas av den typen av fotografi och dels för att jag ville få ut något om mina fågelfototurer inte skulle bli vad jag egentligen tänkt mig p g a den/de förväntade fåglarna inte skulle visa sig att vara på plats. Efterhand har jag dragits även till s k "woodland photography" (jag vet ingen svensk term för denna typ av fotografering. Skogsfoto?). Mycket tack vare mitt långa intresse för karaktärstarka solitära träd och Simon Baxter's Youtubekanal.

#6

#7

#8

#9

#10

Visst jag fotograferat fortfarande fåglar, men inte lika stor omfattning som förr. Jag kan gå igång på ett träd, en bit skog numera ungefär i samma grad som jag för en del år sedan försökte fota fisktärnor i flykten. Båda är skönhetsupplevelser som väcker något inom mig. Det är väl därför jag också till mycket stor del finner mina motiv i naturen. För det är i naturen jag trivs bäst. Här är jag hemma.

#11

#12

#13

#14

#15

De här fina vinterveckorna har varit till stor glädje för mig och många andra det här året. Nu har det vänt och istället för minusgrader har det blivit flera plusgrader som fått snön att smälta i en rasande fart. Det är inte mycket kvar. Fortsätter det så här någon dag till kommer jag att i slutet av veckan att kunna börja cykla igen, vilket jag faktiskt uppskattar.

TheInvisibleJackal

"Har ni cigg?"

För ett tag sedan gick vi en bäckravin vid stadsbondgården för att fotografera de olika formationer och annat som skapats av isen. När vi kommit nästan fram till parkeringen. Vi har bara en kort sträcka kvar när vi blir attackerade. Runt en hörn kommer nio stycken gräsänder framrusande och började tigga cigaretter.

Vi förklarade hövligt att vi inte nyttjade tobak. De blev lite långa i synen och undrade om vi inte hade något annat de kunde få.

"Choklad!?"

"Guldklockor!?"

"Rabattkuponger!?"

Fabergéägg!?"

Tyvärr inte något av det, svarade vi, men vi kan ta era porträtt om det går bra?

Det gjorde det.

#2

#3

I den välpolerade näbben ser man hur fotografen sitter på huk under porträttfotograferingen.

#4

#5

#6

Gräsand från ovan var inte helt enkelt även om honan var lite medgörligare så sneglar hon försiktigt uppåt.

TheInvisibleJackal

Shake, rattle and camera

Fotoklubben har fortsatt att försöka hålla olika programpunkter under året som gått och även under det nya året. Vi har inte kunnat träffats fysiskt, men genom att träffas digitalt har vi kunnat ha någon typ av verksamhet. Och det är jättebra. Jag har förstått att en del fotoklubbar helt har lagt ner sin verksamhet under pandemin. Visst det är väldigt trist att inte kunna träffas som vanligt, men det här är bättre än ingenting. Klubben har t o m fått en del nya medlemmar under året. Det är spännande. 

Årets första fotoverksamhet var att vi medlemmar skulle pröva på ICM - fotografering d v s att avsiktligt röra på kameran under exponeringstillfället. Först att hade vi en genomgång av en av klubbens riktiga stjärna på området. Det finns en hel del man kan göra med ICM. Sedan var det upp till var en och en att ge sig ut någonstans och pröva själv.

Nu i torsdags tittade vi på varandras bilder.

Bilderna i det är inlägget t0g emellan de två snöfallen i vinter, då det under några dagar var barmark. 

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal