När en bild blir tagen.

Möllegårds naturreservat norr om Halmstad är ett populärt utflyktsmål för många. Om det är möjligheten att köpa hemgjord glass eller naturen i området som lockar mest låter jag vara osagt. Vi brukar ta en glass efter vi varit och gått någonstans i reservatet. Ofta blir samma platser som besöks. Jag vet inte hur många gånger jag stått nere vid Nyrebäcken och tittat ut över vattnet, på träden och de speglingar som skapats. Jag skulle tro att jag har ett antal nästan identiska bilder. Omedvetet identiska och samtidigt inte då det är något som får mig att medveten uppsöka vissa vinklar och utsnitt gång efter annan. Är det en trygghetssökande, bildskaparosäkerhet som får mig att gör detta eller ett sätt att arbeta med ett motiv över en längre period?

Det händer att jag ibland tror mig ha tagit en bild, men när jag sedan letar i mitt bildarkiv finns den inte där. Utsnittet ligger så djupt inom mig att även om jag inte har en fysisk bild (e g digital) som ett vittnesmål för mig, finns ett minne hos mig om att ha tagit en bild ändå. Andra gånger tar jag medvetet inga bilder. Jag tycker att jag ändå har tillräckligt många bilder på det här utsnittet att jag på något sätt känner någon slags motivtrötthet. Att nu får det banne mig räcka med bilder härifrån. Åter andra gånger är det som om jag ser utsnittet för första gången och drabbas av en omedelbar förälskelse till utsnittet. 

Jag är oftast i Möllegård om våren, som den här gången i april, när löven bara har börjat spricka ut. När trädens grenar alltjämt är nakna, men det finns en ton, ett ljus som säger att det här är något annat än den tid som varit. En känsla av något nytt. Vår kallar man allmänt fenomenet. Och för mig är det den bästa av tider som nu tar sin början. Om ack så kort. 

#2

#3

#4

#5

Träd som sträcker sin nakna grenar mot himlen drar min blick till sig. Det är något i dess strävan efter mer ljus som slår an något inom mig. Jag vet inte vad ska kalla det. En blandning av vördnad, hänförelse och fascination. Jag har länge märkt att min dragning åt detta inte enbart tar sig uttryck i mina försök att fotografiskt återge det hela utan jag dras även till träds gestalter i andra sammanhang. Det var träden på omslaget till Sven Delblancs bok om Samuel, som fick mig att börja läsa Sven Delblanc en gång i tiden. En författare vars tidiga bortgång var en stor förlust för vårt litterära landskap. 

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Nya marker i gammal miljö

Det här är de sista bilderna jag tog innan jag blev sjuk i slutet av oktober. Influensen jag drabbades av är jag fri från och likaså den enerverade huvudvärken jag fick som följd, men min högra axel som jag fick problem med en bit in i sjukdomen påverkar mig fortfarande. Jag gör regelbundet olika övningar som jag fått. Tyvärr har jag bara kunnat ha en behandling av sjukgymnast. Den andra gången var hon sjuk och den tredje gången som var inbokad fick jag själv avboka och omboka p g a schemaändring på jobbet. En ny tid fanns inte förrän i mitten av januari och då tvingades jag på nytt att omboka. Den här gången för att jag börjat hosta och näsan att rinna. Trodde jag att skulle slippa, men hela familjen har hostat och snörvlat sedan annandagen. Covid-testet var negativt som tur var, men nu är det en tid i slutet av januari som gäller.

Axeln har väl blivit något bättre. Jag  hardock fortfarande stora problem med att lyfta armen över axelhöjd och styrkan i sidled är reducerad. Något fotograferande ser det inte ut att bli än på ett tag. Kommer jag bara igång med stadigvarande behandling så kommer det säkert att lösa sig till slut. Det har kliat i avtryckarfingret både en och två gånger.

Jag har en omgång bilder i ett annat ännu icke publicerat inlägg som jag tog före dessa bilder, men då en av bilderna i det inlägget är med och tävlar i Fotoklubbens klubbmästerskap vill jag vänta med att publicera det till efter det att resultatet presenterats vid årsmötet i februari. Detta för att inte påverka juryn på det ena eller andra sättet.

I länsstyrelsens regi arrangerad olika fotovandringar under året. Den sista jag hann delta i innan jag drabbades av långvarig sjukdom och en alltjämt inte helt fungerade högerarm.

#2

Denna fotovandringen hölls i Möllegårds naturreservat. Ett reservat jag har besökt ett otal gånger. Trots det kom vi att gå på för mig tidigare okända stället. Och det är onekligen intressant och spännande. Vandringens tema var - hösten.

#3

All växtlighet hade dock icke anlagt höstskrud. 

#4

Jag hade stativet med mig. Här använde jag det inte för att det var lite svårt att få plats med det och dessutom kände jag mig lite lat. Jag tänkte som så att 1/6 s blir nog lagom för att få en bild på flödet i detta lilla vattenfall. Alltså körde jag på frihand.

#5

Lite inspirerad av hustrun skakar jag lätt på kameran.

#6

Helgen efter den har fotovandringen tänkte vi delta i säsongens sista fotovandring i det mycket trevliga Gässlösa naturreservat någon mil eller två öster om Varberg. Av det blev inget istället låg jag nedbäddad med feber och frossa. Då den här sjukdomsperioden har kommit få sådana biverkningar att jag inte vet  när jag kommer att var förmögen att kunna lyfta min kamera igen och ta bilder. Det kan bli snarare än vad tror och det kan längre tid än vad jag anar. Även om detta inlägg kan bli det sista på kanske ett tag så kommer jag tillbaka bloggandet. Jag vet bara inte när. Kanske kommer jag att dyka ner i arkivet och leta, vem vet.

TheInvisibleJackal

Nyrebäckens vatten

I mitt förra inlägg befann vi oss i Möllegårds naturreservat för att fota backsipporna igen. Den här gången hade vi med lite fika också. Vi hittade en bänk i bredvid Nyrebäcken som rinner igenom reservatet. Jag satt där och tittade på bäcken och tänkte att den kanske kan finnas en bild här. Efter fikat började jag titta efter någon tänkbar komposition. Jag fastnade ganska tidigt för en hög med torra grenar som låg på vattnet. De blev i det orörliga vattnet till en intressant spegling. Efter lite prövande fram och tillbaka tog jag den här bilden.

TheInvisibleJackal

Åter till backsipporna

Kristi Himmelsfärd var det dags igen för ett återbesök hos backsipporna vid Möllegårds naturreservat. Det var lika fantastiskt som förra gången, kanske till och med lite bättre. Fler backsippor hade slagit ut och del hade börjat vissna och få de där intressanta plymerna som spretar åt alla håll.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Backsipporna i Möllegård

I helgen var jag och min fru vid Möllegårds naturreservat norr om Halmstad. Syftet var att fotografera backsipporna som växer där. Vi kom dit på eftermiddagen och som tur var hade Ricardos fortfarande öppet. Hos Ricardos kan man nämligen köpa hemgjord italiensk glass. En perfekt start innan man ger sig ut i reservatet och fotograferar.

När vi kom fram till stället med där backsipporna växer lyste det lång väg. Det var sippor överallt. Eftermiddagssolen lyste upp dem mellan molnslöjorna. Vi kom att ägna över tre timmar att fotografera backsipporna. Det var nära på svårt att sluta fotografera. Det blev därför en hel del bilder.

Jag har inget renodlat makroobjektiv och jag känner inte heller att jag saknar ett. Eftersom jag gillar att fotografera landskap, skogsmiljöer och träd griper jag mig an fotograferandet av backsipporna på samma sätt som om de vore små miniatyrträddungar.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

TheInvisibleJackal