Samma eftermiddag...

De här bilderna är från samma dag som jag var vid och Bosgårdsfallet och fotade, men nu är jag ute vid kusten. Närmare bestämt vid Gullbranna naturreservat. Det finns en del träd där som jag har varit lite nyfiken på att fotografera ett tag och eftersom det var en sådan fin vinterdag körde jag dit efter lunchen. Solen hade hunnit högt upp på himlen och med en temperatur på endast -10 var det en hel del som var ute och rörde på sig. Sådana här dagar får man inte låta gå till spillo om man kan.

#2

På andra sidan vassruggarna kan man se ett lite fiskeläge. Nedanför där i en vik är vår sommarbadplats. Lugnt och skönt. Inga turister som hittar hit. Ett bra badställe när barnen var små.

#3

Snön är mer fläckvis här vid kusten. 

#4

#5

#6

Solen är inte uppe på himlen särdeles länge så här års. Redan efter två timmar börjar det skymma på. 

TheInvisibleJackal

Utmed Ätran

Jag är med i två fotoklubbar, varav Falkenbergs fotoklubb är en av dem. I juni träffades de båda klubbarna för en gemensam liten vandring längs Ätran under ca två timmars tid. Vi skulle ändra våra kameror så att vi fotade  jpeg istället för RAW. Jag fotar normalt enbart RAW, men med dubbla minneskort satte jag det ena till att registrera bilderna i jpeg och det andra i RAW. Tillbaka i klubbhuset skulle var och en som ville välja högst fem bilder från vandringen. Få dem inladdade i en dator och sedan projicerade på en stor duk. Både intressant och skrämmande, men de flesta valde att visa sina bilder. Det man visar upp är inte färdiga bilder utan snarare kompositioner och förslag på bildutseende. Det är en skiss man visar upp. Och det är nog det som kan vara lite skrämmande. För man är inte färdig med sin bild och att då visa upp sin bild under dess process av tillblivelse kan vara nog så störande och rubba de tankar som väcktes när man valde ut sitt motiv och hur man upplevde det.

Jag är verkligen ingen anhängare av "Straight-out-of-the-camera"-filosofin. Däremot anser jag det mesta möjliga ska göras i kameran. Att ge sig på att försöka bildbehandla ett från början dåligt fotograferat motiv är bara frustrerande. Det gäller att ge sin bildbehandling de absolut bästa grundförutsättningarna. Jag bildbehandlar inte enbart för att det rogivande utan även för att jag anser bildbehandling är halva delen i en bilds tillkomst. Just nu går jag en halvfartskurs i Photoshop på distans. Landskapsfotografen Patrik Larsson har sagt att ju mer han lär sig om bildbehandling desto bättre fotograf blir han. Något jag håller med om helt och hållet. Bildbehandling handlar om att lära sig att se sina bilder.

#2

#3

TheInvisibleJackal

Skäralid i svartvitt

Som jag tidigare nämnt konverterar jag många gånger mina bilder till svartvitt. Det är bilder som jag inte riktig kan bestämma mig för om de ska vara svartvita eller i färg. Det är också bilder som jag upplever skulle passa i svartvitt. 

När jag konverterar mina bilder till svartvitt, speciellt bilder med lövträd är inte målsättningen att komma så nära färgbilden av samma motiv utan i det svartvita handlar det för mig mer om att få fram min upplevelse av det fenomen jag sett. En central upplevelse i lövskogar som en bokskog är hur löven uppträder inför min blick. Den skira ljusa grönskan som skimrar och dansar mellan trädens stammar och grenar som flätar sig uppåt, uppåt. För mig är detta ett växelspel mellan det som är fast och det som är  flyktigt. Därför ger jag löven en sådan ljus ton i min svartvita konverteringar. Jag vill på detta sätt försöka få fram den flyktiga skirheten hos löven som jag upplever det.

#2

#3

#4

#5

6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Vårskrudad.

Söderåsens nationalpark och Skäralid är ingalunda någon ny bekantskap, men inte heller en gammal. Jag har varit där vid en handfull tillfällen tidigare, men aldrig på våren. Min fru var på fotokurs och jag tänkte passa på att ge mig iväg på en egen liten fotoexpedition så att säga. Vädret i maj var lite osäkert och själv var jag lite osäker på vart jag ville köra. Valet föll till slut på skäralid. Det tar ca en timme att köra dit. 

Skulle väl egentligen ha kört tidigare. Det brukar vara ett populärt ställe och parkeringsplatserna tar snabbt slut. Så ock denna gång. Tillsammans med ett par andra bilburna presumtiva besökare surrar jag runt parkeringsplatsen likt nektarsökande humla efter en ledig plats. När till sist en ledig plats uppenbarar sig som genom ett förlov, slinker jag snabbt in på den. Precis före två nunnor i en liten Citroën, som hade samma idé som jag. Gud vare med er, tänker jag, men den här platsen är min. 

#2

De gånger jag tidigare varit vid Skäralid har jag gått Kopparhattsrundan.  Den brukar vara lagom. Stod den här gången och tittade på besökskartan och funderade på Hjortspårngsrundan. Det är nästan dubbelt så långt med sina nära 8 km. Jag kände att det med tanke på att min fot ännu inte var helt återställd fick Hjortsprångsrundan anstå till en annan gång.

För att göra det hela lite mer spännande gick  jag kopparhattsrundan tvärtom emot vad jag brukar. Djärvt och påhittigt. 

#3

#4

#5

Jag gillar att arbeta med ND-filter och längre slutartider. När jag stod vid bit nedanför platsen där jag tog den här bilden. Stativet var framme och kameran satt på med trådutlösare och allt då kom det fram ett yngre par i 40-årsåldern.

"Vad fotar du för något?" undrade mannen i sällskapet.

"Är det fisk? fortsatte han samtidigt som de vilt stirrade ner i bäcken för att kanske får syn på någon.

"Nej, jag fotar vattnets rörelse" sa jag.

"Okej!?" sa han och tittade misstroget på mig.

"Kom! Vi går." tyckte hon och drog i mannens arm. Säkrast att lämna galningen i fred, man vet aldrig vad han kan för sig såg hon ut att tänka.

#6

#7

#8

#9

Här hade jag tur som en tokig att stenen inte var klotrund. Dessutom såg det ut ha legat där ett tag.

#10

Går man Kopparhattsrundan baklänges eller vad man ska säga. Jag antar att egentligen är inget håll det det helt rätta och båda hållen är lika fel. Nåväl, från det håll jag valde kommer man till en punkt i vandringen där stigen tar sig raskt och käckt uppför. För utsiktens skull och för innehållet i vattenflaskan väljer jag  att pausa lite oftare än tidigare under promenaden. Funderar på om det är så klokt alla gånger att släpa runt på 10 kg utrustning. 

Jag följer att ental vloggande fotografer på Youtube. Däribland den danske fotografen Morten Hilmer. I ett av sina vlogginlägg går han igenom vad han bär med sig i sin ryggsäck. En ryggsäck modellen större. Det han bär med sig vart han än går väger 35 kg. Fast när tar han bort sitt stativ och sin Nikon 600:a med kamera säger han att ryggsäcken blir 10 kg lättare och 25 kg är en trivsam vikt att gå runt med anser han. Varför släpar han då runt på en ryggsäck vägandes 35 kg? Han gör det, säger han för att det är en bra träning inför strapatser då man troligtvis kommer att behöva bär mer och över längre sträckor. Han säger att vänjer man sig vid vikten på 35 kg blir det lättare att packa tyngre.

Är det så man ska se det? Är de 10 kg jag bär runt på bara blaha blaha? Ska jag byta till min större ryggsäck och stoppa ner saker jag kanske inte kommer att använda exakt varje gång, men det kommer tillfällen när jag kommer att kunna göra det? Jag måste ge honom en poäng i att man vänjer sig vikten. För det mesta tycker jag att mina 10 kg känns rätt behagliga, som en gammal bekant tyngd som inte bekommer mig särskilt mycket förutom när det bär lite brantare uppför och det hade säkert inte varit något större bekymmer då heller om jag hade haft med mig mina stavar. 

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

TheInvisibleJackal

När en bild blir tagen.

Möllegårds naturreservat norr om Halmstad är ett populärt utflyktsmål för många. Om det är möjligheten att köpa hemgjord glass eller naturen i området som lockar mest låter jag vara osagt. Vi brukar ta en glass efter vi varit och gått någonstans i reservatet. Ofta blir samma platser som besöks. Jag vet inte hur många gånger jag stått nere vid Nyrebäcken och tittat ut över vattnet, på träden och de speglingar som skapats. Jag skulle tro att jag har ett antal nästan identiska bilder. Omedvetet identiska och samtidigt inte då det är något som får mig att medveten uppsöka vissa vinklar och utsnitt gång efter annan. Är det en trygghetssökande, bildskaparosäkerhet som får mig att gör detta eller ett sätt att arbeta med ett motiv över en längre period?

Det händer att jag ibland tror mig ha tagit en bild, men när jag sedan letar i mitt bildarkiv finns den inte där. Utsnittet ligger så djupt inom mig att även om jag inte har en fysisk bild (e g digital) som ett vittnesmål för mig, finns ett minne hos mig om att ha tagit en bild ändå. Andra gånger tar jag medvetet inga bilder. Jag tycker att jag ändå har tillräckligt många bilder på det här utsnittet att jag på något sätt känner någon slags motivtrötthet. Att nu får det banne mig räcka med bilder härifrån. Åter andra gånger är det som om jag ser utsnittet för första gången och drabbas av en omedelbar förälskelse till utsnittet. 

Jag är oftast i Möllegård om våren, som den här gången i april, när löven bara har börjat spricka ut. När trädens grenar alltjämt är nakna, men det finns en ton, ett ljus som säger att det här är något annat än den tid som varit. En känsla av något nytt. Vår kallar man allmänt fenomenet. Och för mig är det den bästa av tider som nu tar sin början. Om ack så kort. 

#2

#3

#4

#5

Träd som sträcker sin nakna grenar mot himlen drar min blick till sig. Det är något i dess strävan efter mer ljus som slår an något inom mig. Jag vet inte vad ska kalla det. En blandning av vördnad, hänförelse och fascination. Jag har länge märkt att min dragning åt detta inte enbart tar sig uttryck i mina försök att fotografiskt återge det hela utan jag dras även till träds gestalter i andra sammanhang. Det var träden på omslaget till Sven Delblancs bok om Samuel, som fick mig att börja läsa Sven Delblanc en gång i tiden. En författare vars tidiga bortgång var en stor förlust för vårt litterära landskap. 

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal