TheInvisibleJackal

Foton på fåglar och landskap men även en del annat som kommer framför linsen emellanåt.

Strax intill vägen

Ullarp

Någon mil eller två söder om Falkenberg hittar man Ullarps naturreservat. Det finns en liten parkering vid reservatet men ingen toalett. Jag har påtalat det tidigare att det är synd att många av naturreservaten saknar toaletter. Jag förstår att de lite mer svårtillgängliga och mer sällan besökta reservaten inte kan ha toaletter, men som i Ullarps fall, ett reservat som ligger alldeles invid den s k Kustvägen borde det inte vara några större konstigheter med att kunna erbjuda besökare en toalett.

Nog om bekvämlighetsinrättningar nu.

Vad i hela friden gör vi här i Ullarp? Jag säger vi eftersom i nio fall tio är jag och min fru och ute och fotograferar tillsammans. Även om våra huvudsakliga motivområden skiljer sig åt. Hon ägnar sig åt den lilla världen som finns i makrofotografering medan jag ägnar mig mer åt den stora med dess landskap, träd, djur och fåglar. Det funkar utmärkt ity vi delar inte bara ett intresse för fotografering utan även ett naturintresse.

#2

Ullarp

I Ullarp var det två ting som lockade oss. För min fru - det rika beståndet av vitsippor och andra blommor. För mig hagen med ekar. Det här med ekar är en smula ambivalent för min del då jag blir rejält påverkad av ekpollen då det är säsong, vilket det var när vi var i Ullarp. Dock har jag receptbelagd medicin som jag började med förra våren och som har visat sig vara väldigt effektiv under den korta tid på året som det är som mest ekpollen i luften.

#3

Ullarp

Jag fotar också gärna blommor, men måste tillstå att jag har ett längre fotografisk förhållande till träd. Speciellt lövträd.

#4

Ullarp

För mig är träden många gånger som vackrast vid tiden när de första löven har spruckit ut och trädens kronor ännu inte täckts med stora lövmassor. Man kan alltjämt se trädens grenar sträcka sig upp emot skyn. Knotiga, vridna och med barkens textur synlig.

#5

Ullarp

Min morfar var skogvaktmästare, kanske är det från honom jag ärvt min förkärlek till trädens väsen. Kanske är det något djupt nerbäddat mänskligt att känna sig dragen till träd. Jag vet inte. Jag vet bara att när jag står i sådana här ekhagar känner jag inte bara vördnad utan också ett oerhört lugn. Jag kan ta fram min trefotspall och sätt mig en stund och bara inta träden. Se på dem. Höra det lätta rasslet från vinden som rufsar lite i löven. Njuta. Sitta med mina tankar.

#6

Ullarp

Dessutom känner jag snart 60-år gammal fortfarande en obändig lust att klättra upp i trädens kronor. Och den lusten kommer nog aldrig att gå över även om det är länge sedan jag verkligen klättrade upp i ett träd. Upp kommer man nog alltid, men man ska ju ner också.

TheInvisibleJackal

Postat 2022-06-16 10:42 | Läst 246 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Över stock och sten.

Klövaberget

När man står vid en informationstavla, intill ett för en själv tidigare okänt naturreservat, uppstår frågan vart skall man ta vägen för att komma till reservatets så att säga punchline för att begagna sig av humorteoretiska termer. Vilken är den rätta vägen in i reservatet om det nu kan finnas en rätt väg in i ett reservat. Förvisso gör det väl kanske det eftersom det är där informationstavlan är placerad. Då kartan visar en ringled man kan gå, finns det två vägar in i reservatet. En måste vara klart bättre att börja gå på, om man vill komma till reservatets punchline eller main attracion om man hellre vill kalla det för det. 

#2

Klövaberget

Vi stod framför informationstavlan vid Klövabergets naturreservat. Studerade kartan och läste texten intill och kom fram till att även om vi skulle gå så att säga "fel" håll kommer vi fram till reservatets höjdpunkt. Slingan är på "bara" 700 meter. Inte mycket, men med hälsporre är det snarare att likna vid 7 km. Alltså var det bra om vi gick och rätt håll om nu inte reservatets main attraction låg precis i mitten av slinga. Då spelar vägvalet ingen roll.

#3

Klövaberget

Självklart tog vi fel väg. Och kom att vandra över stock och sten tills vi kom fram till den höga bergväggen som är det som gör reservatet värt att besöka. Den låg närmre slutet av 700-meters slingan. På vägen till denna bergvägg fanns det flera intressanta motiv, men jag gjorde bara mentala noteringar om deras existens då jag redan tidigt kom att umgås med tankar på ett återbesök någon gång i framtiden när hälsporren läkt ut och jag är mer rörlig. Således valde jag att spara på krafterna till den här bergväggen.

#4

Klövaberget

Jag måste säga att jag hade svårt att slita mig från den här miljön. Jag flyttade runt stativet. Växlade mellan liggande och stående format. Med lite ljus silade mellan trädkronorna från rätt håll skulle det kunna öppna sig för en räcka olika kompositioner.

#5

Klövaberget

Efter ett tag letade det sig faktiskt in lite ljus också. Kanske inte det helt rätta, men jag känner att det här är ett område man får besöka vid olika tider på året och och dygnet för att hitta det ljus man vill ha. Det är jag tycker är så fascinerande med foto. Man kommer och ser platser som i gråväder ser tämligen platta och kanske till om med livlösa ut, men med rätt ljus har platsen potential till några fina bilder.

#6

Klövaberget

Även om hälsporren gjorde sig alltmer påmind fortsatte jag att arbeta mig sakta nedåt längs med stigen vid bergväggen. Lämnade många kompositioner tillsvidare och ägnade tiden åt de mer uppenbara.

#7

Klövaberget

#8

Klövaberget

#9

Klövaberget

När jag sitter och betraktar de här bilderna igen känner jag hur det rycker lite i benen av längtan att få ge sig ut dit igen och till andra platser som jag tänkt besöka under den här våren - som t ex Hovs Hallar. Nåväl, det får bli så småningom. 

TheInvisibleJackal

Postat 2022-05-24 18:06 | Läst 453 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

...regn

Gårdshult

Ljuger bilden? Ja om man skall sätta samman den med titeln i det här inlägget. Faktum är dock att det hade precis regnat. Bilderna tog jag på frihand när vi var på väg tillbaka till bilen. Vi hade en eftermiddag kört de lite dryga två milen till naturreservatet i Gårdshult. När vi hunnit en bit in i reservatet öppnade himlen sig.

#2

Gårdshult

I den grå ladan som skymtar mellan träden ovan kunde vi sätta oss i skydd tills det regnat över. När det sedan var uppehåll gick jag ut för att se om jag kunde hitta något att fota. Himlen var alltjämt gråmulen så landskapet framstod som trist och väldigt platt. Efter lite försök gav jag och även min makrofotade fru upp. Vi bestämde oss för att köra till ett annat naturreservat istället och se om vi kunde hitta något intressant. Vissa gånger blir det bara inte som man hade tänkt sig.

TheInvisibleJackal

Postat 2022-05-20 11:16 | Läst 363 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

April i Småland

Stare

Vid påsktid gjorde familjen en visit till mina föräldrar i Småland. Jag hade med mig kameran mest av gammal vana. Hade inte direkt några planer på att stolpa iväg någonstans med min hälsporre, men det kändes på något sätt dumt att inte ta med den. 

Ett 50-tal meter från deras hus finns det en liten hage, som längre fram brukas av ett obestämt antal får med tillhörande lamm. Dock icke än i år. Kanhända fåraktiviteten å denna hage ligger i träda detta år. Kanske har ulven slukat dem allesamman.  Eller så må de ha flytt fältet eller kanske blivit befriade av  ULL (Universal Liberation of Lambs).

Till den här lilla hagen lockades jag att ta med mig kameran av en stare som kikade ut från ett hål i ett träd på starars vis.

#2

Skillingaryd

Ett litet stycke längre fram var det möjligt att ta steget in själva hagen, vilket jag gjorde och den bäck som rinner igenom hagen fick därigenom också ett annat intresse från min sida. Även om jag ofta tyr mig till vattendrag ock liknande i min fotografering är det inte alltid som det vatten som kommer min väg fångar mitt omedelbara intresse.

#3

Gropabäcken

Jag följde sagda bäck motströms för att se vad det kunde ge. Den var inte bredare på sina ställen att jag kunde ta ett kliv över utan större besvär och ta en annan väg som till synes lättare väg tillbaka än den jag först anträdde. 

I denna min utforskargärning i det lilla kom jag uppå ett litet vattenfall. Stativet hade jag inte med mig. Det låg hemma. Genom att välja lägsta ISO och en riktigt liten bländare kunde jag få till en hyfsad slutartid som jag förmådde expediera på frihand med telezoomen. 

#4

Gropaböcken

Ackompanjerad av det trivsamma porlandet fortsatte jag mitt lilla utforskade.

#5

Gropabäcken

#6

Gropabäcken

Att stå och följa vattnets väg var lätt hypnotiserande. 

#7

Nötväcka

Väl åter i föräldrahemmet såg jag en nötväcka sitt i trädet utanför köksfönstret. På vinst eller förlust tog jag en bild genom fönstret. Kanske inte den snyggaste av bakgrunder, men nötväckan slog an stilfull pose trots det.

TheInvisibleJackal

Postat 2022-05-10 18:10 | Läst 428 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Det där gnaget

Träd

Har ni inte också känt det där suget ibland att ni bara måste fotografera något. Ljuset. Det är något med ljuset som gnager och sliter i en. Det bönar och ber om att få bli utnyttjat. Pinoredskapen hacka, spade och kratta och allt vad de kan heta låses snabbt in i redskapsboden. Några snabba ord med grannen:

"Vilken kväll. Ett fantastiskt ljus!" bubblar det ohämmat ur mig.

"Ja, det blir en fin grillkväll."

Grilla!?

Är det grilla man ska göra en kväll som den här? Min blick söker hustruns. Hon läser mig som en öppen bok och strax sitter vi på cyklarna ivrigt spanande efter de rester av det fina ljuset som alltjämt ligger kvar. Det går fort nu. På bara några minuter ändras allt. Det som bara för en stund sedan såg mycket lovande ut är nu förbi och annat har intaget dess plats.  Det gäller att bestämma sig. Stanna kvar eller fortsätta framåt. Vi stannar där vi är. Det finns några träd där som lockar mig. Det blir inte många bilder, men det blev bilder. Grilla, det kan vi gör en annan gång. Det här var bättre.

#2

Busör

#3

Träd

TheInvisbleJackal

Postat 2021-12-21 17:42 | Läst 309 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa