Öland i maj II - allt är inte guld som glimmar

När man kommer till en plats som man inte tidigare besökt kan det många gånger vara svårt att hitta det man söker efter, för allt som glimmar är inte guld. 

En ny dag hade börjat och vi hade kört lite längre söderut. Närmare bestämt till Vickleby alvar för enligt uppgift skulle det finnas en del orkidéer där hade vi läst. Det gjorde det säkert också fast just den här gången verkade de som uppslukade. Fast det finns ju annat.

#2

På motsatta sidan om Vickleby kyrka finns en ganska så stor parkering ändå. Och några kliv över några stättor är man ute på alvaret.

#3

Stor fetknopp

De dagar vi var på Öland visade väderleken upp sig på sin nyckfullaste sida. Det gick från strålande sol till regn på i princip ingen tid alls ibland. Jag hann precis ta bilden ovan när himlen öppnade sig. 

Vi packade snabbt ihop och satte oss i säkerhet i bilen. Då regnet såg ut att hålla i ett tag tog vi och körde till boendet för lunch och lite vila och därefter se om eftermiddagen kunde ge något.

TheInvisibleJackal

Öland i maj I - ut på alvaret

Vita göknycklar.

Efter förra sommarens vistelse på Öland bestämde vi oss för att boka in  en tur till Öland i maj för få uppleva en del av vårorkidéerna. Vi hittade ett boende i Algutsrum för några dagar i slutet av maj. Ett boende som låg nära flertalet av de destinationer som vi tyckte både var och kunde vara intressanta att besöka.

Dagen för Kristi himmelsfärd satte vi oss i bilen efter jobbdagens slut och körde tvärs över landet mot drömmarnas ö - Öland. Det har blivit årliga besök de senaste åren. Att köra över bron och komma fram till ön är något speciellt. Det känns som om man lämnat Sverige och kommit någon annanstans. Landskapet är annorlunda och ljuset likaså. Naturen väller emot en och det är svårt att inte blir hänförd.

#2

Sankt Pers Nycklar

Vi kom fram sen eftermiddag och kvällen närmade sig snabbt. Vi åt enkelt och begav oss sedan iväg för se våra första orkidéer. Eriksöre alvar låg mindre än en mil bort. Där fann vi framförallt Sankt Pers Nycklar i stora mängder.

#3

Sankt Pers Nycklar.

Medan solen sänkte sig jagade vi dess sista strålar

4

Sankt Pers Nycklar.

Ljuset försvann allt snabbare och det blev till för att försöka utnyttja det lilla som fanns kvar så gott det gick.

5

Adam och Eva. I det här fallet Adam.

Orkidéen av Adam och Eva är först ut att blomma av orkidéerna och det allra flesta hade redan blommat över när vi var på Öland i slutet av maj, men en och annan lyckades vi dock hitta.

TheInvisibleJackal

Att stånga huvudet i väggen..

Man får på olika vägar tips om att det eller det stället kan vara intressant att besöka. Man kollar kartan och tar fram vägbeskrivning. Brer mackor och kollar batterier och minneskort. Gnolar med i Iggy Pops - "Boogie Boy" - på ditfärden. Man kommer fram, parkerar bilen och tar en titt på informationsskylten lite lagom skeptiskt. Sätter en fot framför den andra och snart har man kommit iväg med kameraryggsäcken på ryggen och stativet i ena näven. Man kommer längre och längre in området och samtidigt tilltar undran när det för så karaktäristiska för området skall ge sig till känna. Till sist inser man att "this is it"!? Det är då lusten att stånga huvudet i en vägg eller något kommer över en och det känns bara  som det enda är att vända om, för här blir det inga bilder även om man till äventyrs skulle fika sig i form.

#2

Lätt desillusionerad blir det en felsväng eller två på hemvägen som för mig in på ett annan väg än vad som var tänkt. Ur bilstereon ljuder - "A Million Miles Away" av Rory Gallagher. Det tidigare oätna fikat gör sig påmint och strax dyker en lagom trivsam rastplats som på beställning. Fram med ryggsäck och stativ, för ta mig tusan om det inte finns en stenbro i ena änden av rastplatsen. Och där sipprar det lite sol ner mellan träden. Finemang. Så var den utflykten räddad.

TheInvisibleJackal

Strax intill vägen

Någon mil eller två söder om Falkenberg hittar man Ullarps naturreservat. Det finns en liten parkering vid reservatet men ingen toalett. Jag har påtalat det tidigare att det är synd att många av naturreservaten saknar toaletter. Jag förstår att de lite mer svårtillgängliga och mer sällan besökta reservaten inte kan ha toaletter, men som i Ullarps fall, ett reservat som ligger alldeles invid den s k Kustvägen borde det inte vara några större konstigheter med att kunna erbjuda besökare en toalett.

Nog om bekvämlighetsinrättningar nu.

Vad i hela friden gör vi här i Ullarp? Jag säger vi eftersom i nio fall tio är jag och min fru och ute och fotograferar tillsammans. Även om våra huvudsakliga motivområden skiljer sig åt. Hon ägnar sig åt den lilla världen som finns i makrofotografering medan jag ägnar mig mer åt den stora med dess landskap, träd, djur och fåglar. Det funkar utmärkt ity vi delar inte bara ett intresse för fotografering utan även ett naturintresse.

#2

I Ullarp var det två ting som lockade oss. För min fru - det rika beståndet av vitsippor och andra blommor. För mig hagen med ekar. Det här med ekar är en smula ambivalent för min del då jag blir rejält påverkad av ekpollen då det är säsong, vilket det var när vi var i Ullarp. Dock har jag receptbelagd medicin som jag började med förra våren och som har visat sig vara väldigt effektiv under den korta tid på året som det är som mest ekpollen i luften.

#3

Jag fotar också gärna blommor, men måste tillstå att jag har ett längre fotografisk förhållande till träd. Speciellt lövträd.

#4

För mig är träden många gånger som vackrast vid tiden när de första löven har spruckit ut och trädens kronor ännu inte täckts med stora lövmassor. Man kan alltjämt se trädens grenar sträcka sig upp emot skyn. Knotiga, vridna och med barkens textur synlig.

#5

Min morfar var skogvaktmästare, kanske är det från honom jag ärvt min förkärlek till trädens väsen. Kanske är det något djupt nerbäddat mänskligt att känna sig dragen till träd. Jag vet inte. Jag vet bara att när jag står i sådana här ekhagar känner jag inte bara vördnad utan också ett oerhört lugn. Jag kan ta fram min trefotspall och sätt mig en stund och bara inta träden. Se på dem. Höra det lätta rasslet från vinden som rufsar lite i löven. Njuta. Sitta med mina tankar.

#6

Dessutom känner jag snart 60-år gammal fortfarande en obändig lust att klättra upp i trädens kronor. Och den lusten kommer nog aldrig att gå över även om det är länge sedan jag verkligen klättrade upp i ett träd. Upp kommer man nog alltid, men man ska ju ner också.

TheInvisibleJackal