TheInvisibleJackal

Foton på fåglar och landskap men även en del annat som kommer framför linsen emellanåt.

Stockholm. Detalj.

Stenmur

TheInvisibleJackal

Postat 2019-12-19 20:48 | Läst 800 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Färger

Något grönt

I ett tidigare inlägg skrev jag mycket om det mörka, men det finns ju även färger. Vår vardag består av färger. Mängder med färger i olika kombinationer. Det går inte att undvika färgerna. Det kanske är rent av att det är så mycket färger runt oss att vi på något sätt blir "färgblinda". Vi ser inte färgerna för alla färger. Samtidigt som något av en paradox tycker vi oftast att en verklighet utan färg ses som tråkig, dyster, "ful" etc. Speciellt om det är en period på året som egentlig mening i princip saknar färg. Det är egentligen bara i början av den här perioden så färgerna finns där än. Och det är dem jag har koncentrerat mitt fotograferade här.

Gröna blad

Ibland kan man få leta lite efter de färgrester som finns kvar.

Japansk lönn

Ibland är de så starka att de nästan slår omkull en. 

Virrvarr

Ibland är de mer ett dämpat virrvarr.

Rönnbär

Eller kämpande färgpluttar i en allt färglösare värld.

Lansetterna

Tills några rester få bara finns kvar.

Lövstam

Sakta undanträngda.

Rosblad

Tills endast de sista återstår.

Förnimmelse

Och allt endast är ett minne. En förnimmelse. Av färg.

TheInvisibleJackal

Postat 2019-12-19 11:25 | Läst 742 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Nu tändas ljusen...

Slottet

En av de saker jag uppskattar den här tiden på året är när det ges möjlighet till s k natt- eller mörkerfotografering. För några veckor sedan gav jag och en fotokompis oss ut i den upplysta staden. Jag prövade nattfotografering för första gången förra året ungefär vid den här tiden och jag måste säga att jag blev riktigt biten. Fotoklubben hade då en träff med nattfotografering som tema. Vi skulle mötas vid Slottet i stan 18.30. Stan är då Halmstad. Jag jobbade till 19, men eftersom jag var mycket nyfiken på det hela, sa jag att jag kommer, men att jag blir lite sen. Halv åtta var jag på plats utanför Slottet. Ensam. Inte så konstigt tänkte jag. De är väl runt omkring och fotograferar och annat. De dyker väl upp så småningom. Under tiden får jag väl testa mig fram helt enkelt tänkte jag. Halv elva råkade jag kasta ett öga på kyrktornets klocka. Tiden hade bara försvunnit. Ingen av de andra klubbmedlemmarna hade synts till på hela kvällen.  Det visade sig senare att de hade rört sig över hela stan. 

Nissan med Slottet

Jag testade olika bländare och tider. Jag prövade vitbalanser men höll fast vid låga ISO. Jag fotograferade mig igenom kamerans vitbalansalternativ, men prövade mig även igenom Kelvintalen för att se om det var något där som jag gillade. Jag fann ett Kelvintal relativt nära värdet för vitbalansalternativet skugga. Eftersom jag ville ha en varm ton i bilden valde jag därför att i fortsättningen av mitt nattfotograferingsäventyr att använda Skugga. Expoeringsmässigt är det måhända inte det rätta, men för mig har alltid det ljus som staden utstrålar kvälls eller nattetid varit varmt och välkomnande. Och det var den känslan jag ville föröka fånga på bild. Stativ och trådutlösare var perfekta hjälpmedel här.

Trädet

Jag kom relativt snabbt att fastna för en bländare på f20 - f22. Mest för att de skapade intressanta stjärnstråleffekter kring olika ljuskällor. Kitsch kan tyckas, men även om jag är långt ifrån den förste att använda små bländare vid nattfotografering för att uppnå just den effekten ville jag göra det ändå för att ge mina bilder ett slags signum. Något som skulle göra mina bilder igenkänningsbara. 

Ljusspår

Självklart blev det bilder med ljusspår efter trafiken. Vägen vid den nya bussterminalen passade bra för detta. 

Bron

En stad blir till en helt annan i mörkret och lamporna sken. Bekanta miljöer ändrar skepnad och känns nästan inte längre igen. Den här valde jag att konvertera till svartvitt. 

Nissan

Medan andra, som den här tagen från Slottsbron  utöver Nissan i Halmstad och med hamnsilon i bakgrunden är en bekant vy för många. Vi är många som går, cyklar eller kör bil över Slottsbron varje för att komma till och från våra jobb. Scenen är därför inte unik. Vi är många som delar den. Det är en vardagsscen så här års om vädret tillåter det. 

Vid Nissan

En vy från Slottsbron över Nissan mot den s k västra förstaden i Halmstad. Den här stadsdelen växte fram i samband med att järnvägen kom till stan. Stora massiva stenhus som utstrålar stabilitet och pondus. 

Järnvägsstation i Halmstad

Järnvägsstation i Halmstad sedd från söder. 

Järnvägen

För ca tre veckor sedan var jag och en fotokompis ute och nattfotograferade vid stationsområdet av den ganska enkla anledningen att till synes ganska triviala området i dagsljus får något annat över sig i gatlyktornas sken. 

Båten i Nissan

Återigen Nissan i Halmstad. Det är svårt att låta bli att fotografera ljuskällor i närheten av speglande vatten. 

Ljusträd

Träden som får bära upp ljusslingor för att skapa julstämning blir till sina egna små galaxer med ett otal stora och små stjärnor som strålar ut i mörkret. Istället för ljusårs avstånd dem i mellan är avståndet omedelbart.

Ljuset genom stan

En stad i ljus är en speciell plats och att då gå på upptäcktsfärd i sin egen stad är hänförande. Har ni inte gjort det än, så gör det. Det ligger en helt ny stad och väntar på att bli upptäckt. Det enda som behövs är en kamera, ett objektiv, ett stativ och en trådutlösare. Så fort vädret tillåter det ska jag ge mig ut och upptäcka en annan del av den nattliga staden.

TheInvisibleJackal

Postat 2019-12-18 16:03 | Läst 821 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Fascination

  Okänd växt

På en s k medarbetadag på jobbet härom veckan lyssnade jag på en föreläsare som pratade om hjärnan. Hon kom mot slutet av sin föreläsning in på begreppen - fascination och flow i den kreativa processen. Jag kommer inte exakt ihåg vad hon sa,  men jag minns att det var mycket intressant och jag har tänkt en del på dessa begrepp. Fascination som jag tolkar det, är en process där något har fångat ens uppmärksamhet på ett sätt som gör att jag vill veta mer om saken, företeelsen, personen etc. Tänk på hur man som nykär i någon är helt uppslukad eller fascinerad av den personens hela väsen, att man måste få veta mer, lära känna personen bättre och djupare. Eller när man upptäcker att det finns en låda i vilken man avbildar ljus. Fascination över en dylik apparat är inte samma fascination som för en annan persons väsen, men det gemensamma är en längtan eller ett begär att få mer kunskap om det som fascinerar. Fascination skulle således kunna sägas vara en form av interaktion mellan mig och det som fascinerar. 

Blommans andra skepnad

Vad är då flow? Flow som jag tolkar det, och som jag själv upplevt det eller tycker mig ha upplevt, är ett tillstånd av yttersta koncentration och uppmärksamhet på nyansskillnader i en kreativ process där allt löper i vartannat utan egentliga sömmar. Alla tankar och idéer kommer samtidigt. Allt är ett. Det är ett underbart tillstånd, som det egentligen är svårt att sätta ord på.  Har man en gång upplevt det vill man uppleva det igen. Det är ett beroendeframkallande tillstånd, som inte bara kan frammanas lite vid behov sådär. Det kommer när man minst anar det. Jag tror dock att det kan kickas igång under olika betingelser. Det är jag inte heller ensam om att tro. För många kreativa människor har olika former av stimulantia varit ett sätt kicka igång ett tillstånd av flow. Vare sig det har rört sig om alkohol, droger eller något annat. Det är tillståndet av flow som är den egentliga belöningen. Förespråkar jag då att man skapa supa till framför Lightroom? Nej, icke alls. Det finns andra sätt att kicka igång flow, men precis som tidigare nämnda medel, är de inte heller fullständiga garanter för ett tillstånd av flow. För egen del lyssnar jag på Miles Davis 50-tals inspelningar, men det är inte alltid hans musik kopplar samman de synapser i min hjärna som behövs för att jag ska befinna i ett flowtillstånd. Flow är nyckfullt på det sättet.

Blad i mörker

Det är ett tillstånd där tiden står stilla och ingenting är omöjligt. Hjärnan arbetar för högtryck i en hyperkreativ process som inte tar någon energi alls. Hjärnan behöver ändock vila efter en flow och det gör den genom att bli oinspirerad av ting eller företeelser som vid en annan öppnare sinnesstämning kunnat leda till fascination. Även om fascination och flow inte kan sägas vara släkt så finns det kopplingar. 

Något

Personligen upplever jag hur bilder jag tagit den senaste tiden väckt en slumrande kreativ process inom mig. Kanske inte flow i egentlig mening eftersom en slags självbevarelsedrift sagt åt mig att gå och lägga mig i något så när vettig tid. Jag har ett jobb jag måste sköta. Mina kollegor och min chef förväntar sig att jag bidrar med mitt i verksamheten vi kommit överens om. Ett arbete eller verksamhet är ingen isolerad företeelse. Det är som en stor komplex väv som vi tillsammans väver för att den ska hålla och vara hel.

Grusgång 

Det som både fascination och flow ytterst kräver är tid. Tid att stanna upp och betrakta tingen på nytt. På ett annat sätt. Ett sätt som är mer närbesläktat med känslan än med förnuftet. Jag har den senaste månaden varit och  sett en rad olika utställningar. Både rena fotoutställningar, men även konstutställningar av skiftande slag. Jag känner att det jag upplever rent skönhetsmässigt eller vad man nu skulle kunna kalla det, när jag betraktar ett konstverk, har betydelse för mitt bildspråk även om det inte direkt kan härledas till den konst jag har betraktat. Det är snarare de känslor jag upplevt i samband med mitt betraktande. Konsten, och framförallt då bildkonsten, blir en allt viktigare del av mitt liv. Konsten talar till mig på samma sätt som musiken och poesin fast på annat sätt. Den kompletterar världen för mig.

En fotografisk bild av det man ser är allt ifrån en strävan till en exakt återgivelse av tillståndet som sådant till en konstnärlig utforskning av de känslor som upplevdes vid tillståndet. Man skulle kunna kalla det en dokumentation - konstnärlig linje. Jag har förstått att beroende på vad jag fotograferar och hur jag tänker kring den färdiga bilden rör jag mig mellan de här två punkterna på linjen i bildspektrat. Det jag har bejakat mest i den senaste månadens fotografering är just denna konstnärliga utforskning av de känslor som mina motivval skapat inom mig. Och det märkliga är att det som först fick mig att fastna för ett motiv, oavsett om det var ett aktivt sökande eller ett slumpmässigt val, är att det ibland inte alls är det som jag trodde skulle växa fram när jag tog fotografiet som växer fram i den färdiga bilden. Dels har de tankar, känslor etc som jag upplevde vid fotograferingstillfället förklingat. Ändrat skepnad. Vilket inte är så underligt eftersom tiden mellan fotograferingstillfället och bearbetningen/tolkningen av fotograferingstillfället är fullt med andra tankar, andra upplevelser etc som både medvetet och omedvetet påverkar den konstnärligt kreativa process  ur vilken bilden till sist växer fram. Det är som om det är två olika kreativa processer som kompromissar fram ett för mig själv konstnärligt godtagbart slutresultat.

Löv på asfalt

Jag har märkt att när jag ser på vissa bilder och pratar med en del andra fotografer så är det en exakta återgivningen som är fotograferandets yttersta väsen. Den färdiga bilden är en exakt karbonkopia av tillståndet vid fotograferingstillfället. Det utmärkande för dessa fotografer är ett oerhört högt tekniskt kunnande men med ytterst liten bildkänsla. Tekniken är viktigare än det konstnärliga uttrycket. Tekniken står också i vägen för det konstnärliga uttrycket, då bildens kvalitéer räknas i hänseende till exakt replikation av det utsnitt av verkligheten som fångats medelst kamerans objektiv och sensor. Det finns absolut fotografiska tillstånd då en så exakt återgivning som möjligt av fotograferingstillståndet är a och o, men det finns också tillstånd då det inte är det absoluta. Utgår man från att allt fotograferande är av dokumentär karaktär missar man kanske intressantaste delen i fotograferande - den kreativa processen i det konstnärliga skapandet. Jag vill påstå att det är i sitt konstnärliga skapande som människan har uppnått störst underverk.

En bild är mer än några brusfria pixlar uppförstorade 10x10 cm. Det är inte de enskilda pixlarna jag är ute efter när jag betraktar en bild. Det är inte ens summan av pixlar. Det är det konstnärliga uttrycket. Och det är mer än bara en summering av antalet pixlar. Det är fotografens tolkning och upplevelse av det fotografiska tillståndet. Saknas denna förmåga faller den färdiga bilden platt till marken. Den saknar intresse. Den bara är. Eller inte är, eftersom som den inte säger något. Tekniskt perfekt, men stendöd. En bild som inte vill något är bara rakt upp och ner tråkig.

Två falukorvar bredvid varandra är bara varandras kopior ända tills några väljer att göra korv stroganoff av varsin korv. I den processen upphör falukorvarna att vara varandras kopior. De blir till tolkning och upplevelser uttryckt i korv stroganoff. För även med recept blir inte korv stroganoffarna kopior av varandra. Hur ingredienserna tillsätts, i vilken mängd de tillsätts, eller inte tillsätts skapar den tolkning som vederbörande har av sin upplevelse av korv stroganoff.

Jag vill att en bild ska väcka tankar och frågor. Vad är det här? Varför ser ut så här? Vad vill fotografen med detta? Vad är meningen? Finns det en mening? Hur har tankarna gått?

Jag frågar inte efter hur fotografen har exponerat i den ena eller andra inte heller tänkt att detta var en knepig exponering som fotografen löst bra när jag betraktar en bild. Det skulle vara ungefär som om fotograferande handlade om att lösa ekvationer. Fotografering och bildskapande handlar om tolkning och upplevelser baserat på de känslor som ett motiv väcker genom den fascination det skapar.

Tegelvägg 

TheInvisibleJackal

Postat 2019-12-09 21:47 | Läst 922 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera