Ute igen

För första gången på bra länge är jag återigen ute och fotograferar. Min högeraxel har blivit så pass bra att jag förmår att hålla i en av mina kameror med 24-70:an på eller sätta den på ett stativ. Det var i oktober jag senast kunde det. Det har tagit sin lilla tid att komma dithän. Ett antal olika övningar och behandling med akupunktur har fört mig hit. Det är en bit kvar. Jag måste alltjämt göra mina övningar morgon och kväll och gå på regelbundna akupunkturbehandlingar ett tag till. Det går sakta och säkert framåt i alla fall.

Under de här månaderna av en icke-fotograferande tillvaro har jag knappt tittat på min fotoutrustning. Däremot har jag funderat en del på den. Framförallt på hur jag forslar med mig den, vilket som ni kanske gissar, har lett till att jag köpt mig ännu en fotoryggsäck. Jag har, speciellt under de senaste månaderna, känt ett ökat behov av ytterligare en ryggsäck. En lite mindre, men nog så rymlig och möjlig att få med sig lite fika och en extra tröja samt rätt oöm. Någon har sagt att den perfekta ryggsäcken inte finns utan man får istället inrikta sig på att ha flera.

Med denna nya ryggsäck på ryggen och stativet i cykelkorgen på pakethållaren gav jag mig iväg till samma plats där jag senaste var och fotograferade i oktober. Den här gången valde jag att röra mig lite mer söderut, men bara en aning. Att jag valde att återvända till samma plats beror på att redan i oktober kände att jag ville återvända och se platsen ur ett annat perspektiv. Egentligen borde jag väl också ha valt att ge mig på morgonen för ljusets skull, men jag gick och drog på det lite för länge innan jag kom till skott. Var lite rädd för att det inte skulle funka och ville därför inte heller göra för stor affär av det. Det skulle mer kännas som en vanlig cykeltur. Fast den här gången med kameran.

Den andra och kanske mest ömmande orsaken till att jag valde att återvända till samma plats är att det är nära att gå ifrån där jag kan ställa min cykel. Något som för tillfället passar utmärkt då jag har dragit på mig en hälsporre. Och ja, jag går behandling. Köpt s k hälkoppar att ha i skorna. Gör diverse övningar, men jag ska helst inte gå för mycket. Inte helt enkelt då jag saknar förmågan att sväva runt i luftrummet några längre stunder.

Terrängen består av en kort sträcka med strandängar, sedan en bit sandstrand med inslag av diverse klippblock och klipphällar. Helt okej terräng att ta sig fram rätt så hjälpligt bara man inte gör några dumheter. Fast när möjligheten presenterade sig så, ja. För att ta den första bilden i det här inlägget var jag tvungen att klättra uppför  några klippor med min hälsporre och en inte ännu helt pålitlig axel, bärandes på stativet i den ena handen. Jag kan väl avslöja att det var lättare att klättra upp, men ner - vojne, vojne.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal