Lång tid ingen syn

Tiden jag satte mig ner för att få ihop några bilder och skriva något till dem var inte igår. Har kamerorna under tiden stått på hyllan och samlat damm och blivit hyllvärmare? Nej, de har legat i ryggsäcken som de oftast gör och de har använts någorlunda flitigt i förhållande till rådande väderlek.  Således har jag inte saknat bilder till att kunna använda till inlägg. Ändå har jag inte kommit mig för att göra blogginlägg. Bilderna i det här inlägget är ifrån en solig marsdag i år när jag återigen besökte Tönnersa. 

#2

I höstas gick jag en Photoshopkurs på distans på halvfart under 17 veckor. Precis som många av er har jag en prenumeration på Lightroom. En prenumeration där PS ingår. Ända sedan jag började lära mig att redigera mina bilder i LR har PS funnits där som ett stort till synes otämjbart monster. Jag har klarat mig gott och väl med LR, men samtidigt har en tanke gnagt om en önskan att kunna implementera PS i mitt redigeringsarbete. Inte för att kunna stoppa in enhörningar och flygande grisar i mina bilder utan för att PS erbjuder en större möjlighet till att kunna göra lokala justeringar i en bild. Det är det jag vill åt.

#3

Varför detta? Svaret för mig är ganska enkelt. Ända sedan jag började fotografera har jag ansett att en bilds tillkomst beror på kameratekniskt handhavande, komposition och redigering. Därtill kommer så klart storheter som inspiration och kreativitet, men de lämnar jag därhän även om det är väl så viktiga för en bilds tillkomst. Rent av de viktigaste. Jag skulle också kunna lägga till motivation. Det är det fysiska hantverket i en bilds tillkomst jag intresserar mig för här. 

#4

Jag nöjer mig inte med att endast använda kamerans autoläge och sedan låta en ingenjör med hjälp av olika logaritmer bestämma hur min bild ska se ut. Det är som att spela schack där någon hela tiden talar om mitt nästa drag för mig. Jag vill lära mig att använda kamerans fulla potential så mycket jag kan. Jag strävar således att  bli bättre på det tekniska handhavandet av min kamera, på att komponera mina bilder, på att redigera mina bilder. Det är en ständigt process att försöka lära mig mer. Och just detta att det hela tiden finns något att lära sig oavsett om det kommer till handhavande, komposition eller redigering är något som för mig gör fotograferandet så givande.

#5

Efter PS-kursen kände jag mig inte längre skrämd av PS. Frågan var bara hur i hela friden ska implementera PS i mitt arbetsflöde när jag redigerar mina bilder och till vad och hur ska jag använda PS?

#6

Just detta har varit den stora stötestenen. Till vad och hur ska jag använda PS i mitt redigeringsarbete? Hur ska ett arbetsflöde som involverar såväl LR som PS se ut? PS är gigantiskt och möjligheterna är enorma. Trots 17 veckor på halvfart har jag bara skrapat lite på ytan av PS märker jag. Jag är förvisso inte längre skrämd av PS, men därtill att finna ett arbetsflöde som passar mig är en lång väg att vandra. Jag famlar mig alltjämt fram. Vissa av mina frågetecken har börjat bli uträtande. Många återstår dock. 

#7

Allt detta gör att jag inte längre redigerar mina bilder så snabbt som jag tidigare gjort. Jag är mer osäker på vad jag gör. Varje bild tar längre tid. Jag prövar olika vägar och letar efter ett för mig funktionellt arbetsflöde. Och därtill söka få fram en bild som är tilltalande för mig och som visar hur jag upplevde motivet vid fotograferingstillfället. Bitvis är det rätt frustrerande och många gånger har jag lämnat datorn och ägnat mig åt helt andra saker.

#8

Någonstans i fjärran anar jag dock att det finns ett ljus. En väg. Ett arbetsflöde. Som passar mig.

#9

Om man skulle beskriva en bilds tillkomst som en trebent pall. Där sittdynan utgörs av inspiration, kreativitet och motivation, de tre benen av kameratekniskt handhavande, komposition och redigering så racklar min pall betänkligt för mig och är inte en pall jag med trygghet sätter mig på för tillfället. 

#10

Det kommer därför att ta längre tid mellan mina inlägg, även om förvisso har bilder till några till inlägg i en nära framtid. Jag har inte lagt bloggande på hyllan. Det kommer bara inte bli lika omfångsrikt framöver.

#11

#12

#13

#14

Det finns en väg. Det gäller bara att finna den.

TheInvisibleJackal

Snölandskap i svartvitt

Även om snön så att säga färgar landskapet vitt och ger det ett närmast monokromt uttryck i mångt och mycket har jag svårt att låta bli att inte konvertera flera bilder från besöket hos mina föräldrar till svartvitt. Jag märker ofta när jag konverterar till svartvitt att jag ofta dras till en ljusare gråskala. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

TheInvisibleJackal

Vinterpromenad

I januari besökte vi även mina föräldrar i Småland. Där vi hemmavid i det närmaste nästan har barmark råder det full vinter hos dem. Snön täcker landskapet. Medan min föräldrar sover middag bestämmer min fru och jag oss för att gå en promenad i detta vita landskap. Ett oemotståndligt snölandskap. Vi är inte direkt bortskämda med den här snömängden ute vid västkusten. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

Vi hamnar så småningom vid ett friluftsområde efter ca 20 minuters promenad. Här finns bland annat flera skidspår. I min ungdom hände det att jag åkte skidor här. Det är fina slingor. Speciellt 7,5 kilometersslingan minns jag som extra trevlig. Under snön döljer sig också fina löparslingor. Innan jag åkte in i lumpen konditionstränande jag på 2.5 kilometersslingan. Om jag minns rätt gjorde jag min bästa tid på lite strax över nio minuter på den slingan. På fredagar i lumpen körde de ut oss 7 km utanför regementet. Sedan hade vi två timmar på oss att ta oss tillbaka, städa logementet samt duscha och byta till civila kläder för att hinna med bussarna hem. Det var sällan några problem. Oftast fick man istället vänta lite på bussen.

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

Snön ligger tung på trädens grenar.

#16

#17

#18

#19

#20

På vägen tillbaka kommer vi att gå igenom ett bostadsområde som inte fanns när jag var barn. Här var det istället hagmark. Jag och min bror brukade gå hit upp med vår morfar för att titta på hästarna som betande i hagarna. Som gammal kavallerist tyckte morfar mycket om att gå upp och prata lite med hästarna i dessa hagar. När samhället behövde växa försvann sedan dessa hagar och idag är det få av de som bor på området som känner till att det en gång i tiden vandrade hästar där de nu har sitt trädgårdsmöblemang.

TheInvisibleJackal

Tillbaka till isen

Någon dag senare är jag tillbaka vid havet och isformationerna. Kylan har hållit i sig. Temperaturen ligger visserligen inte på mer än runt 7 -8 minus, men vid havet kan det ofta kännas kallare än var det egentligen är. Isen omsluter eller rättare spricker upp runt stenarna och skapar säregna formationer. Det är som om havets gungande har fastnat i tiden. Då jag vill komma närma använder jag min 100-400:a. Den känns perfekt för hur jag vill fotograferade de här isomgärdade stenarna.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

Att försöka att sig på att sig närmare en del av isformationerna är dömt att misslyckas. Stenarna som jag skulle behöva passera för att kunna ta mig än närmre har ishinna som troligtvis gör dem såphala. Att ge sig ut att försöka gå här är likvärdigt att med hundra procentig garanti och slå runt och i bästa fall bara bryta benen och i värsta fall nacken. Valet är således simpelt. Att låta bli helt enkelt. 

#13

#14

Efter runt tre timmar känner jag mig nöjd med dagen. Solen har börjat sänka sig. Ett gäng knipor drar förbi ute till havs. Jag följer dem med kameran. Tar några bilder. Har kameran varken inställd på seriebildstagning eller en snabbare en slutartid. Tiden jag använder är alldeles för lång egentligen, men den får vingarna att suddas ut på sätt som skapar en illusion av rörelse. Det är mer känslan än arten jag vill fånga.

TheInvisiblejackal

En snabbvisit

Jag hinner hem och möta min fru som har jobbat hela dagen. Hon vill också få chansen komma ut det fina vädret en stund. Efter lite snabbt övervägande kör vi det till havet igen. Havet har fruset och vågorna har bildat olika isformationer runt stenarna i havet. Jag har sett fenomenet någon gång tidigare, men det är sällan att det kallt tillräckligt länge nog för att havet ska börja frysa.

På den rundade klippan i söder står tre personer. När ser jag dem stå där dyker Arto Paasilinnas bok "Kollektivt självmord" upp i tankarna. Tänk om det om det är en trio presumtiva självmördare som tagit sig till havet men avsikten att kasta sig i, ser isen och andra tankar väcks i deras sinnen. Tänk om isen inte brister när de kastar sig mot den för att nå havet. Tänk om de brytar armar och ben och nacke, men överlever och slutar som vårdkollin på sjukhuset. Får sondmatas med leverbiff, sås, potatis och lingon. Och de gånger de blir vända mot TV:n i rummet visas repriser av Hem till gården. Det kan fan vara självmördare säger de med en mun och vänder på klacken och ger sig hemåt.

#2

Redan efter en dryg halvtimme har ljuset ändrat sig när solen har börjat sjunka under horisonten. Själva sjunker vi ner i bilsätena. 

TheInvisibleJackal