Kong

I juni tog jag min grejer och körde till Hovs Hallar. Jag har varit där några gånger, men mest nosat på miljöerna och tänkt att här finns det mycket att utforska. Den här gången hade jag kört dit själv och behövde inte ta hänsyn till någon annan. Lite lyxigt. Jag hade således hela dagen på mig och gå runt och upptäcka området. Mat för hela dagen och gott om vatten hade fått mig så det skulle inte gå någon nöd på mig i det hänseendet.

#2

Området är stort och tar tid att utforska. Fast det är inte enbart av den anledningen som man tar sig fram sakta och försiktigt. Det är också gott om sten. Det gäller att hålla tungan rätt i mun annars kan det lätt bli stukade fötter i värsta fall ackompanjerat med krossad kamera. Här begagnade jag gåstavar. Perfekt att ha i den här terrängen. Kameran lät jag vara i kameraryggsäcken och plockade bara fram när jag såg något ville fotografera. Ett evinnerligt plockade upp och ner i ryggsäcken kan tyckas, men det var det inte. Stannade jag för att ta av ryggsäcken och ta fram kameran undersökte jag inte bara den direkta miljön framför mig utan även hur det såg utan bakom mig och åt sidorna. Varje stopp tog där för lite tid. Och fick ta tid. Den gjorde inget. Jag hade ingen brådska.

#3

Klippformationerna vid Hovs hallar är mycket lockande och nästintill omöjliga att låta bli att fotografera

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

Ett område som Hovs hallar som är så pass lättillgänglig som det är, innebär alltigenom att man sällan har platsen för sig själv. Då måste man ställa sig frågan till sig själv hur man förhåller sig till andra människor som man tycker stör i den bild man är på väg att ta. Det finns de som tycker att det gör inget att finns människor med i landskapsbilder. De bidrar till att visa skala anses det. Jag vill inte har med dem överhuvudtaget. Fast då innebär det samtidigt att många vyer inte låter sig fotograferas för att det finns människor med i bilden som i mitt tycke stör. Jag har då två val eller rättare tre val. Ja, egentligen fem.  Ett - att vråla och be dem dra åt fanders emedan de stör min komposition. Inte helt rätt väg att gå precis. Det blir dålig stämning. Kanske bråk. Och mitt uppförande skapar kanske agg ett mot andra fotografer. Dessutom har de lika stor rätt som jag att vistas på den här platsen. Alternativ ett går således bort. Två - att ta bilden ändå och tänka att; visst, de stör, men inte så farligt att bilden inte går att använda. Tre - att ta bilden och sedan retuschera bort människorna efteråt i efterbehandlingen. Av de två sistnämnda alternativen ser ni att jag valde nummer två. Varför inte nummer tre. Med lite arbete i Photoshop hade jag nog kunna få bort de här människorna ur min bild, men för mig känns det inte bra att göra så. Det känns inte ärligt. Säg att till exempel jag råkar lägga mina kameraryggsäck så att det kommer med i bilden, men jag ser det inte förrän jag kommer hem. Hade jag sett på plats hade jag bara plockat bort den ur bild och tagit en bild utan kameraryggsäck. I det här fallet hade redigerat bort den med gott samvete eftersom jag enkelt hade kunnat flytta på den i verkligheten. Med människorna är det inte lika lätt, de såg dessutom ut som de hade planer på ta sig en fika. Fyra - jag kunde ha struntar i att ta bilden. Det händer att jag gör just det oftare än att jag tar den.  Fem - jag kunde ha väntat till de gett sig av efter en obestämd tid och vem säger inte att det istället kan komma nya människor till platsen. Det finns faktiskt även ett sjätte alternativ - att vara på plats så pass tidigt att risken för att råka få med människor i min bild minimeras betydligt. Inte görligt i situationen. Dessutom skulle det kunna vara en annan fotograf på plats som också vill ha en människo-fri landskapsbild åt mitt håll  där jag står stör som en annan pellejöns i hans/hennes komposition och gnisslar tänder över att han/hon står stör i min komposition. Huga! Så tankarna bär iväg. Det är banne mig inte lätt att fotografera ibland, speciellt inte om man är villrådig.

#11

#12

#13

Efter att ha tillbringat en bra stund på rätt begränsat område var det dag att se vad kunde finns på andra sidan stigens krön. Eller stig och stig. Det som verkade vara en stig och med en  halvt om halvt utlovad fortsättning. 

#14

Fast först måste jag vända mig för att se hur landskapet bakom såg ut. Jag har fått för vana att göra det.

#15

På andra sida krönet bjöds det på fler klippformationer. 

#16

#17

På ett ställe kunde jag klättra upp en bit och därmed få lite utsikt. Och en trevlig plats att ta en matpaus på. I fjärran kunde jag skönja något som skulle kunna tydas som en grottöppning. Onekligen lite lockande ta en närmare titt på.

#18

Jag fann något som kunde liknas vid en stig som skulle kunna ta mig grottöppningen.

#19

#20

För att komma till grottöppningen måste jag passera en stor klippvägg.

#21

En klippvägg där någon eller några hade roat sig med att sätta upp stenar. Den här typen av olika stentorn kan man finna lite varstans det finns större ansamlingar av stenar. Jag har för vara att välta omkull de här stentornen, då de hotar djurs livsmiljö. De här stenarna undlät jag dock att rasera. Kanske jag skulle ha gjort ändå, de kan locka fler att börja lägga stenar här och bygga stentorn.

#22

#23

Nu kunde jag se grottöppningen på förhållandevis nära håll. Den såg inte ut att vara så djup.

#24

#25

När jag kommit ytterligare bit närmare kunde tydligt se att det inte rörde sig om en grottöppning utan snarare om en öppning i klippväggen. En öppning som lockat personer till att måla sina namn och annat med stor sakkunnighet eller bristande omdöme. Sanning att säga var det rätt fult. 

#26

#27

#28

Efter påfyllnad av vätska och någon macka började jag traska tillbaka mot parkeringen. Jag visste att de skulle ta en stund. Vanan trogen vände jag mig om emellanåt och tog en och annan bild på vyn bakom mig,

#29

Jag stannade till vid  klippväggen jag passerat för att komma till det jag trodde var en grottöppning. Då var jag så koncentrerad på den eventuella grottöppningen att jag inte riktigt såg klippväggen, men nu såg jag. Jag häpnade. Klippväggen var en avbild av Kong i djup sömn. Som förhäxad tog jag flera bilder.

#30

Fast nu var det tid att börja röra på sig igen. Den sista mackan var uppäten och vattnet var snart slut det med. Jag började känna en viss längtan efter något att äta. Dags att bita ihop och ta mig till bilen, där jag i en kylväska hade jag både mer mat och vatten. Det hade gott åt mer än jag beräknat. Något att tänka på till en annan gång.

#31

Lustigt. Jag minns inte att stigen var så här stenig.

#32

En sista blick på Kong.

#33

Tack och lov för vandringstavarna. Ska försöka komma ihåg att ta med dem oftare när jag är ute. 

#34

#35

#36

#37

Den sista biten innan parkeringen bär brant uppför.

#38

Det här gav mig onekligen mersmak och jag hade tänkt att återvända senare under början av hösten, men annat kom emellan. Kanske det kan bli av till våren med ett återbesök.

TheInvisibleJackal

Vid stranden

Jag bor inte långt ifrån havet. Med cykel tar det kanske högst en halvtimme. Något som gör att jag vistas ofta vid havet. Mer vissa tider på året. Mindre under andra, men ändå så pass ofta, att det under de dryga 30 åren jag bott nära havet, har det blivit att jag sällan fotograferar vid "mitt" hav; om man får säga så om den lilla bit av havet som jag brukar besöka. Tror att egentligen är det en slags hemmablindhet för de  motivet som finns där. Jag kan åka ner med ambitionen att bara gå runt. Låta kameran ligga i ryggsäcken och ta fram om den om jag känner att det här. Det här vill jag fotografera. Det hjälper inte. Det blir knappt några bilder. Jag har även gått runt med runt halsen för att den ska vara mer lättillgänglig, men det hjälper inte heller. Det blir inga bilder för det. Lite märkligt kan tyckas. Närheten stryper kreativiteten. 

#2

#3

Utmed Ätran

Jag är med i två fotoklubbar, varav Falkenbergs fotoklubb är en av dem. I juni träffades de båda klubbarna för en gemensam liten vandring längs Ätran under ca två timmars tid. Vi skulle ändra våra kameror så att vi fotade  jpeg istället för RAW. Jag fotar normalt enbart RAW, men med dubbla minneskort satte jag det ena till att registrera bilderna i jpeg och det andra i RAW. Tillbaka i klubbhuset skulle var och en som ville välja högst fem bilder från vandringen. Få dem inladdade i en dator och sedan projicerade på en stor duk. Både intressant och skrämmande, men de flesta valde att visa sina bilder. Det man visar upp är inte färdiga bilder utan snarare kompositioner och förslag på bildutseende. Det är en skiss man visar upp. Och det är nog det som kan vara lite skrämmande. För man är inte färdig med sin bild och att då visa upp sin bild under dess process av tillblivelse kan vara nog så störande och rubba de tankar som väcktes när man valde ut sitt motiv och hur man upplevde det.

Jag är verkligen ingen anhängare av "Straight-out-of-the-camera"-filosofin. Däremot anser jag det mesta möjliga ska göras i kameran. Att ge sig på att försöka bildbehandla ett från början dåligt fotograferat motiv är bara frustrerande. Det gäller att ge sin bildbehandling de absolut bästa grundförutsättningarna. Jag bildbehandlar inte enbart för att det rogivande utan även för att jag anser bildbehandling är halva delen i en bilds tillkomst. Just nu går jag en halvfartskurs i Photoshop på distans. Landskapsfotografen Patrik Larsson har sagt att ju mer han lär sig om bildbehandling desto bättre fotograf blir han. Något jag håller med om helt och hållet. Bildbehandling handlar om att lära sig att se sina bilder.

#2

#3

TheInvisibleJackal

Kinnekulle monokrom

Många gånger konverterar jag en del av mina bilder till svartvitt. Så även denna gång ifrån vår korta, men mycket trivsamma vistelse på Kinnekulle. Framförallt bilderna från Munkängarna. En del av de svartvita bilder i det här inlägget har jag inte med det tidigare i färg. Anledningen är att jag tyckte att de inte passade så bra färg, men däremot i svartvitt.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

TheInvisibleJackal

Kinnekulle IV - Österplana naturreservat

Käringtand

Sista anhalten innan det var dags att köra hemåt blev Österplana hed och vall. Här växer det en del orkidéer och den vi var främst intresserade av var flugblomstret. Det är långt ifrån den öländska mängden vad beträffar orkidéer, men nog fanns det allt en del och andra örter också. 

Mätta och belåtna efter att ha ätit lunch kände vi oss behagliga till mods och strövade runt lite på måfå. Trivdes med det fina vädret och den omgivande naturen. Dock med viss försiktighet eftersom en del orkidéer är tämligen små och lätta att missa om de inte har en särdeles iögonfallande färg. 

#2

Flugblomster

Flugblomstret är en av dessa orkidéer som är lätt att bara gå förbi då det ovanifrån inte ser mycket ut för världen. Under sin växtfas är det dessutom i början bara dryga decimetern.

#3

Flugblomster

I mitt tycke är flugblomstret en av de intressantare orkidéerna och en av mina favoriter bland dem jag hitintills sett.

#4

Darrgräs

Hur många lägger märker till gräs annat än som hemvist för potentiella fästingar och andra obehagliga kryp. Gräs kan vara väldigt fascinerande om man tar sig tid att titta på det ordentligt.

#5

Darrgräs

#6

Getväppling

#7

Puktörneblåvinge

Bäst vi satt där beundrade örterna i vår omedelbara närhet fick jag syn på några blåvingar som snodde runt varandra i luften för att sedan slå sig ner i en liten buske.

#8

Puktörneblåvinge

#9

Puktörneblåvinge 

Troligen rörde det sig om några hannars uppvaktning av en hona. Jag följde skådespelet och fotograferande när tillfälle gavs.

#10

Puktörneblåvinge

#11

Puktörneblåvinge

"Vafalls!? En voyuer! Vi drar!" och så lämnade blåvingarna platsen. Lyssnade man riktigt noga kunde man höra ett lågmält svärande under deras bortflygande.

#12

Grön ängsgräshoppa

Jag tyckte att jag som barn i början av 70-talet såg fler gräshoppor och vårtbitare än vad jag gör nu. Kanske för att vi barn var mycket mer ute i naturen. Den var vår lekplats. 

#13

Kanelros

#14

Gul fetknopp

#15

Sankt Pers nycklar

#16

Innan vi bestämde oss för att det var dags att leta reda på bilen satte vi oss i skuggan av ett träd och plockade fram lite fika. 

TheInvisibleJackal