ebba och hedda

ni har ju redan sett bilder på edward och ebba. idag var det dags igen, men faktiskt premiär för hedda som aldrig har modellat förut. vet inte varför det har blivit så - hon har funnits med här hemma rätt länge. kanske för att jag alltid har tyckt att edward och ebba gör sig så bra på bild, och inte velat lägga till en till modell ifall att det skulle bli trist.

vi tar ett par bilder på ebba, till att börja med. jag skrev senast igår att det här är så jävla roligt - och det är det (uppenbarligen). det jag verkligen, verkligen gillar med att fotografera just kranier/ben, är hur gråskalan ter sig. det blir så oerhört vackert, framför allt i svartvitt. jag har i ärlighetens namn inte ens övervägt att göra något annat än svartvitt av det, så det är svårt att veta hur det skulle se ut i färg. men jag är så nöjd med det här att jag inte ens tänker prova.

att jag sedan råkar ha oerhört vackra, torkade rosor och rosblad, är ju en match made in heaven. nu är ju det något som av uppenbara skäl inte framgår i svartvitt, men tro mig - det är riktigt jävla vackert och en ögonfröjd att beskåda medan jag fotograferar.

det här är då alltså hedda. hon kom till mig genom en bekant som hade hittat ben efter - någonting, i någon skog, och tog med sig det till mig eftersom hen visste att jag gillar sånt. hedda står på samma bokhylla som edward, där hon minns tiderna som var och hur vacker hon ansågs vara på den tiden det begav sig.

faktum är att hedda har stått orörd så länge på bokhyllan att hon var mer än lovligt dammig. nu tog jag mig friheten att låta henne vara dammig - lite av poängen med de här bilderna är ju det förgängliga, det som är lämnat bakom, minnen av det som varit.. och då blir det ju lite fånigt om mina modeller är kliniskt rengjorda. de är ju som vackrast au naturell, tycker ju jag personligen.

det lustiga med de här tre fantastiska modellerna är att de, liksom vilka mänskliga modeller som helst, har lite olika proportioner och uttryck. alltså tog det mig en stund att hitta heddas bästa sidor och hur hennes egen skönhet framhävs som bäst.

men jag hoppas att ni förstår varför jag tycker det är så fantastiskt att fotografera de här tre. de har hängt med i rätt många år, och jag uppskattar deras sällskap oerhört. de har alla mycket olika personligheter, och ger mycket olika intryck. hedda är den jag känner minst, men det här lilla äventyret kanske gör att vi lär känna varandra lite bättre.

det bästa med det här är att jag nu kommer att ha ännu fler bilder att välja mellan, till det börjar bli dags att förnya det som sitter på väggarna här hemma. jag tror att jag eventuellt kommer att visa er, när jag har bestämt mig. vi får se. det återstår att se. :)

edward och ebba, igen

jag har hittat EN bild som sådär självsäkert och nästan arrogant tog på sig rollen att pryda min vägg framöver.

min snygge sambo (en av dem) - edward.

garanterat den här ovanför, men inte omöjligt den undre, heller.

det finns en tredje också, men den känns inte fullt lika självklar som de andra.

det blev också några bilder på ebba, men där har jag inte bestämt mig för om jag kan tänka mig nån av dem på väggen, sådär till 100000% som de på edward.

det är inte det att jag inte gillar bilderna. de bara känns inte sådär BAM 100%. men visst - hon är väldigt vacker, min ebba. det måste man (jag) ju erkänna.

det är väldigt roligt att fotografera mina kranier. jag har fortfarande mitt ko-kranie kvar att fotografera - hedda, heter hon (och jag tror faktiskt att det är en HON, till skillnad från mina transvänner ebba och edward). bortsett från att det är lite pilligt med de torkade rosorna, att kranierna är så torra och sköra att man behöver vara rätt försiktig när man plockar med dem hit och dit - det blir så himla fint! <3

sista bilden är en variant på den två snäpp högre upp. lite annan vinkel, och uppenbarligen närmare.

jag är på det stora oerhört nöjd med dagens bildskörd. fi tusan, vad kul det är att fotografera!

mer dagsljus - till mig!

för mig, där det vintertid tillhör normen att i princip inte se något som helst dagsljus, känns det superlyxigt att just nu vakna tidigt (helt tvärtom mot när jag brukar vakna) och att faktiskt kunna ge mig upp i skogen med hunden - och kameran.

DAGSLJUS, liksom!!! dessutom sol, just idag - på gott och ont. det blir rätt fint ljus däruppe, men jag är så jävla ljuskänslig, så för mig blir det stundvis väldigt jobbigt när jag inte ser ett smack, trots de mörkaste solglasögon jag kunde få tag på hos optikern.

jag märker, när jag växlar mellan att fotografera på det här sättet och som jag gör i min lilla "hemmastudio" i vardagsrummet, att jag nästan tappar det andra sättet att se och tänka. dagens bildskörd känns inte alls lika kul som det gjorde i höstas. däremot det jag gjort inomhus nu ett tag, känns mycket roligare.

men å andra sidan; jag är fortfarande tröttbakis efter veckans gymnastiska sömn-övningar. det påverkar i rätt hög grad - det vet jag av erfarenhet. det tar nog några dagar innan jag är back in business till 100% - förutsatt att jag inte gör ytterligare sömnkullerbyttor, förstås.

dock upphör jag inte att fascineras över hur naturen har så oerhört vackra former, helt av sig själv. vi har rätt mycket stora stenblock och klippor i den lilla skogen vi har här, och ibland ser det ut som här ovan med jättefina, runda former, och ibland är det väldigt kantigt - som om någon staplat stenblock, ungefär som tetris.

det här trädet är rasat - roten ligger uppbruten och är jättefin att titta på. jag har - naturligtvis, fotograferat den ett flertal gånger, men just idag blev just de bilderna lite sisådär. men trädet i sig är också väldigt vackert.

det här är något jag gillar - att liksom tjuvkika mellan grejer, på det som ligger bakom. det känns lite som att jag är en privatdetektiv i en barnbok, som smyger runt och letar ledtrådar för att lösa något mystiskt fall jag jobbar på. nån mer än jag som läste.. hette serien tre detektiver, månntro!? jag läste dem iaf slaviskt när jag var barn. ^^

på flera ställen var det vattendroppar på granarna - så himla fint. försökte få till någon bra bild på det, men det blev lite si och så med den saken. försöka duger - iaf ibland. tursamt nog behöver jag inte producera några mästerverk, vilket faktiskt är rätt tacksamt ibland.

förresten kan jag skvallra om att en av kursdeltagarna från i höstas är i indien just nu, och har postat några bilder därifrån i fb-gruppen vi hade för kursen. det är så vansinnigt kul att se, för till skillnad från mig är hon superbra på att se och fotografera sådär rejält färgsprakande. jag har inte alls det seendet. för mig är färgsprakande mest påfrestande att titta på i verkligheten, men hon gör det SÅ bra.

.. och vem som än placerade den här fågelholken på det här viset, måste ha tänkt på de fåglar som av ett eller annat skäl är rejält trötta eller lata, såhär mitt i låtsas-vintern.

är det bara jag som tycker mig se diverse djurhuvuden i trädrötter som ligger uppryckta såhär? i just den här såg jag ett vildsvin.

på väg hem igen såg jag ett oerhört märkligt fenomen som jag faktiskt aldrig har sett förut. det rök om både träd och stora stenar längs gångvägen, men det fanns ingen orsak = ingen brand eller annat jag kunde se som det kunde bero på. det lustiga var också att när vi kom närmare så var röken svårare att se, och försvann sedan.

nån som vet vad det kan bero på?

när man (tror att man) kan se

HA!

idag har min vakentid befunnit sig åt rätt håll - alltså; varit vaken dagtid. alltså tog jag med mig kameran ut med hunden, för jag tänkte se om ljuset ute var tillräckligt.

och tro på fan, det var det. döm om min lycka! <3

det här inlägget blir mest bilder, för jag är vansinnigt trött efter att ha vridit dygnet nästan ett helt varv tre gånger den senaste veckan. men det var roligt att fotografera ute igen, och jag hoppas att jag kommer att hålla dygnet iaf litegrand åt rätt håll, framöver, så jag kan stjäla mer dagsljus och fotografera ute.

träden på bilderna är samma trädhög som jag fotograferat och visat flera gånger tidigare. det är verkligen helt otroligt att man kan gå dit många gånger, och ändå hitta nya bilder varje gång.

och jag slås av vilken skillnad det är på att fotografera ute och inne. det är två olika sätt att tänka, samtidigt som det är precis samma sätt att tänka. skumt. iaf för min trötta hjärna.

det är också väldigt glädjande att det bättre ljuset kombinerat med mina nya glasögon gör att skärpan är lättare att hitta. eller; den skulle iaf vara det, om inte glasögonen immade igen så fort jag ens tänker på att lyfta kameran och ha den framför ansiktet. :D :D :D herregud, vad störigt att inte se nåt genom immiga glasögon, och att knappt se om jag skjuter ner dem på näsan, för att försöka se i sökaren utan. #facepalm

det är mycket nu

det är mycket just nu.

mest roliga saker. lite dryga grejer med dygnsrytm och sömn också. men allra mest är det roliga saker.

jag är en sån som ägnar mig åt att efter bästa förmåga manifestera mitt liv såsom jag vill ha det. just nu innebär det att bygga upp ett liv omkring mitt fotograferande - så att jag så småningom ska kunna åtminstone delvis försörja mig på det.

för ögonblicket är det några saker jag växlar mellan att göra aktivt;

• skriver kursmaterial till kommande kursen i porträttfotografi (abf västerås)
• finputsar onlinekursen i bildseende/bildkomposition
• funderar och pillar med kommande medlemsfunktion på min hemsida (jag har tidigare tänkt använda patreon, men har ombestämt mig)

de här bilderna fotograferade jag natten tills idag. jag har haft såna här konstnärsmodeller i omgångar - senast jag gjorde mig av med ett par, var för runt 1½ - 2 år sen när jag döstädade hemma efter mina cellgiftsbehandlingar. de här två köpte jag nyligen in, enbart för att kunna göra exempelbilder till porträttkursen. det gäller både ljus och posering.

de är ju så vansinnigt praktiska, eftersom man kan vrida och bända dem nästan som man vill, och de säger inte emot. det gör det väldigt enkelt att göra lite kul grejer bara för att visa. jag tror att när vädret blir bättre, så ska jag nog ta med mig dem och fotografera dem utomhus. det går ju liksom att uttrycka så oerhört mycket med dem - det behövs liksom inte en människa för att uttrycka mänskliga känslor.

men för att återgå till det där med manifestationer, hur man vill leva sitt liv, osv. jag har ju ett antal idéer som ska omsättas i verklighet. fotokurserna är en sådan del. fotogalleri-idén är en annan. den kommer nog att ta längst tid att göra verklighet av, skulle jag tippa på.

jag har i alla fall bestämt mig för att jag och fotografi ska vara bästisar i resten av mitt liv. jag vill ägna mig åt fotografi på en ganska hög nivå, men inte genom att fotografera mot betalning. och det är däri mitt manifesterande ligger; att skapa ett liv fyllt av fotografi på ett sätt som funkar för mig, och som genererar pengar så att jag kan betala allt det där som man behöver betala för att ha ett hyfsat vettigt liv.

det måste helt enkelt bli så, det finns inga alternativ. för mig som har andliga övertygelser, så är det detta jag är född till att göra. så enkelt är det bara.

.. och som en liten knorr på slutet bjuder jag på en bild på en av mina prydnadselefanter (jag och pappa började samla när jag var barn, och när han dog tog jag över hela hans samling).