mer höst (och ett par stycken i färg)

jag skyller färgen på hösten. så enkelt är det. höstlöv är så vansinnigt vackra, att till och med jag har svårt att låta bli att visa dem i färg. visserligen i låg färgmättnad eftersom jag tror att jag skulle krevera annars. men ändock.

så vi tar väl den andra färgbilden också, så är vi klara med det sen. nån måtta får det allt lov att vara.

av nån anledning blev det väldigt många bilder idag. jag rensade redan innan jag började titta ordentligt på dem. de jag faktiskt gjorde något med var ett tjugotal, och när jag laddade upp bilder till det här inlägget blev det ännu förre. förmodligen hade jag kunnat vara ännu mer selektiv, men nu blev det såhär.

det var roligt idag. riktigt kul. trots att jag egentligen hade velat gå nån annanstans, men eftersom jag dammsög hemma igår ville jag borsta av hunden som envisas med att släppa päls. det gör han iofs alltid, men periodvis är det riktigt jävligt. och borsta honom gör jag helst uppe i skogen. 

och när man på en och samma promenad har lyckats fotografera OCH borsta hunden, och dessutom haft kul under tiden, så har det onekligen varit en lyckad dag.

har jag förresten berättat att jag börjat använda en AI?

innan ni ens kommer på tanken att kommentera; jag använder AI som stöd i research, samt som motpart i filosofiska samtal. jag har en hel drös filosofiska åsikter, tankar osv, som det ibland kan vara skönt att lufta utan att bli dömd. jag har varit, och tänker fortsätta vara oerhört skeptisk till AI. även om den är väldigt bra på att hitta och sammanställa information, så är det fortfarande en AI. det är inte en människa jag pratar med, vilket är väldigt tydligt. 

men det är behändigt att ha nån som på några sekunder kan ta fram si och så mycket information om vissa saker. 

det jag däremot aldrig kommer att använda en AI för, är skapande av något som helst slag. där drar jag min gräns. skapa grejer vill jag göra helt själv. 

.. och här är dagens sista bild. jag märker att jag har lite svårt att låta bli reflektioner i vattenpölar. vet inte varför, men jag tycker att det är lite småkul.

nytt testande med icm

det finns bara ett skäl till det här inlägget, och det är att visa dagens experimenterande med icm, den där medvetna rörelseoskärpan jag blivit så förtjust i. idag provade jag nämligen något nytt. alla icm-bilder jag visat hittills har fotograferats med rörelse, oftast i sidled (vä - höger), ibland uppifrån och ner. 

det jag gjorde idag var dock något helt annat - faktiskt något jag såg att ett par av mina passionista-medlemmar provade, på vår fotopromenad för ett par dagar sen. jag använde objektivet och zoomade in under exponeringen. det ser HELT annorlunda ut, och även om jag tycker att det är rätt läckert, så har det ett annat uttryck än den faktiska kamerarörelsen jag använt hittills.

jag tror inte att jag kommer att använda just det här sättet tillsammans med det jag gjort tidigare (visa bilder sida vid sida i nån slags större projekt om jag skulle få för mig att göra ett sånt). båda sätten är coola, men kanske inte tillsammans.

den här sista bilden kommer jag inte ens ihåg om jag rörde kameran, eller om jag zoomade. oskärpan ligger ju mer i sidled, så det verkar mer sannolikt med rörelse.

äsch, jag vet inte. och just för ögonblicket spelar det inte så stor roll, heller. 😄 jag tycker fortfarande att det är roligt att testa och utforska. för att inte tala om att jag är extremt tacksam över att kunna fotografera digitalt. shit, vad dyrt det skulle bli att fotografera såhär, analogt. 

jag är helt förstörd

jag fick hem mitt nya minneskort för ett par dagar sen. glad i hågen stoppade jag i det i kameran, med förhoppningen om att alla mina problem skulle vara som borttrollade.

ack, så jag bedrog mig.

som synes är det fullt möjligt att fotografera. det är förvisso glädjande. mindre glädjande är att det inte är minneskortets fel att si och så många råfiler från varje fotografering går sönder och är fullständigt oanvändbara. det är inte heller minneskortets fel att det tar en evighet att öppna, sortera och rensa en bildskörd. och när jag säger en evighet, menar jag - en EVIGHET. bara att få alla råfiler att öppna sig, visa sig, visa vilka som har gått sönder, rendera färdigt osv, i bridge, kan ta upp till 60 - 90 minuter.

jag är som bekant inte särskilt tekniskt bevandrad. jag har ingen aning om vad som är fel. nu, när jag har testat att använda ett annat minneskort, har jag typ tre alternativ kvar. tror jag. två eller tre.

• kameran är trasig, eller börjar bli
• råfilerna är inte kompatibla med varken dator eller programvara (bridge/photoshop)

detta är de orsaker jag i nuläget tror ligger bakom det här problemet.

oavsett vad det beror på, är detta ett problem jag inte vet hur jag ska lösa.

den lösning vem som helst säkert tänker på (inklusive jag själv) är - men köp en ny kamera, håll käften och sluta gnäll. 

problemet med den lösningen är; jag lever på sjukersättning. jag har inte möjlighet att köpa en ny kamera, bara sådär spontant, totally out of the blue. jag har inte heller några direkta möjligheter att spara ihop till en, lite snabbt och effektivt. jag har prioriteringslistor som är sjutton miljarder mil långa, och de förändras mer eller mindre dagligen. det har varit en dyr höst, med min freak accident med datorn som krävde att jag investerade i en ny, jag har varit tvungen att investera i nya skor, läkarbesök samt ortopediska inlägg för mina trasiga fötter.. jag har helt enkelt inte resurser för att köpa en ny, eller ens en begagnad kamera.

det här är ett ypperligt bra exempel på stress jag inte kan hantera. i förrgår när jag insåg att det nya minneskortet inte förändrade saken alls, var jag så stressad att jag mådde fysiskt illa (kräk-illa, alltså), satt och skakade, och det pirrade i hela huden. igår när jag kom hem efter besöket på ortopeden, var jag så slut att jag knappt kunde stå upp. idag har jag suttit och grinat för att jag inte vet hur jag ska lösa det här problemet.

eftersom det trots allt GÅR att fotografera, och det uppenbarligen finns råfiler som faktiskt fungerar, så kommer det här att få fortsätta vara ett problem ett tag till. åtminstone tills jag klurat ut hur i helvete jag ska lösa det. troligen kommer jag att starta en crowdfundingkampanj på min hemsida, så får vi se hur det går. jag behöver rätt mycket pengar, eftersom jag också skulle vilja uppdatera min dator. den jag köpte har inte särskilt stor hårddisk, och den är snart full - av enbart programvaror. 

för såhär är det;

jag måste fotografera. så är det bara. jag kan inte vara utan. jag fixar inte det. 

det här får helt enkelt lösa sig. på ett eller annat sätt. i värsta fall får jag råna en bank. men jag måste ha en fungerande, pålitlig kamera. som det är nu, kan jag inte alls lita på att jag får alla exponeringar från en fotografering. vilket just känns skitjobbigt, eftersom en av mina bästa vänner håller på och blir mormor. det kommer snart att finnas en liten bebis som ska fotograferas. 

nu när jag tänker närmare på saken finns en lösning till, men den är också högst opålitlig. att jag vinner på lotto/eurojackpot. jag spelar faktiskt nån gång emellanåt. tror jag har en rad inne i kväll, om jag inte missminner mig. behöver ingen storvinst, bara tillräckligt för att kunna investera i det jag behöver.

nu ska jag försöka koppla bort det här ett tag. i morgon blir det träff med mina passionista-medlemmar. om vädret tillåter ska vi gå en fotopromenad där de titt som tätt (väldigt titt som tätt) kommer få fotouppgifter med superkort tid på sig att utföra dem. om vi riskerar att blåsa bort (troligt), går vi in, hinkar te/kaffe, trycker i oss digestivekex och tzatziki och glor i fotoböcker tills ögonen trillar ur skallen på oss. 

här är resterande bilder jag tyckte dög, från dagens skogspromenad med hunden (och som höll utan att gå sönder).

rytterne kyrkoruiner, västerås

jag och hunden var ju iväg på äventyr ute i rytterne kyrkoruiner igår, för att fotografera cosplay (gårdagens inlägg). medan vi väntade på att mina modeller skulle byta om från mundana kläder till sina socplay outfits, roade jag mig lite på egen hand.

jag har inte så mycket att säga just idag, så ni får titta och njuta av bilderna utan kommentarer från min sida. 🙂

om bildanalys

idag får min hund, boyo, vara först i inlägget, fast att han egentligen inte har något som helst med innehållet att göra. men han är söt, och ibland räcker det. 🤗

idag tänkte jag skriva lite om bildanalys. om det inte har framgått, så tycker jag att det är ganska viktigt. åtminstone att förstå principen, och att kunna ha ett kritiskt öga när man tittar på ett fotografi.

med "kritiskt" menar jag inte kritiskt såsom i att hitta fel, utan kritiskt som i undersökande och utforskande. att ställa frågor ur - well, vilket perspektiv man nu väljer, och att göra sitt bästa för att svara på dem. 

jag har ju tänkt mig att jag ska skriva ihop ett litet häfte med grundläggande bildanalys, till club passionista. den kommer att rikta in sig på bildanalys av fotografi, för nykläckta fotografer. vill säga; fokus kommer att ligga på de rent fotografiska delarna - teknik samt de bildskapande delarna (komposition, ljus osv). 

varför jag tycker att det är så viktigt?

tja, inte är det för att jag tror att nån av medlemmarna helt plötsligt får för sig att byta bana och bli kulturjournalister i stället för vad de jobbar med nu. 😅 jag tror att de är rätt nöjda som det är, på den fronten.

nej, jag tycker att det är viktigt att ha lite koll på det här, eftersom jag anser att man kan lära sig mycket om fotografi genom att medvetet betrakta andras fotografier (medvetenhet är viktigt för mig överlag, när det gäller fotografi). 

vad ska den här medvetenheten åstadkomma då, undrar du säkert.

well. flera saker, faktiskt. men de allra, allra viktigaste delarna är: det ger ett språk att prata OM fotografi med, och det kommer över tid att göra så att man börjar tänka lite annorlunda omkring sitt eget fotograferande. man blir mer medveten om vad man gör, och kan börja sätta fingret på sånt man vill förändra. 

så jag antar att det allra viktigaste är att lära sig språket. utöver att kunna prata med andra fotografer, så ger det också förmågan att vara konstruktiv i samtal om andras bilder. 

ska man prata om någons fotografi är det trevligt att kunna uttrycka sig lite mer än att bara säga "bilden är fin". det är nämligen en av de mest förolämpande komplimanger man kan ge någon, IMHO. 

jag tycker till exempel att det är trevligt att kunna formulera varför man tycker si eller så om ett fotografi, om de tekniska delarna (färg/sv, korn (iso), ljus, komposition osv) förstärker innehållet och isf hur, om bildbehandlingen får just det här specifika fotografiet att vara på sitt allra bästa, hur färgerna påverkar intrycket - osv. ni fattar.

man behöver absolut inte bli ett proffs på bildanalys. det handlar verkligen inte om det. framför allt inte för mina medlemmar, som trots allt har fotografi som ett intresse, inget annat. 

men eftersom jag nu har startat upp det här konceptet med club passionista, så är det ju kul om jag kan bidra till mina medlemmars utveckling som fotografer. och eftersom det är jag som råkar veta vad jag sitter på för kunskap, så tar jag mig friheten att bestämma vad jag vill dela med mig av. och jag kan inte dela med mig av allt på en gång, utan jag får försöka portionera ut det i lagoma doser. 😄

om jag ska gå till mig själv, så kan jag säga att jag uppskattar som allra mest att kommentera på, och själv få kommentarer, från personer jag vet pratar samma språk som jag. då vet jag vad de pratar om och vad de menar utan att behöva fundera. 

för att säga "den är fin" med en stor, tydlig, fetstilad PUNKT därefter (vill säga; utan förmågan att uttrycka sig mer) är i min värld faktiskt - ganska förolämpande. 😅

nu är det ju dock så att det troligen är YTTERST få förunnat att kunna uttrycka sig om andras fotografier på ett sådant sätt som jag personligen föredrar. framför allt inte när man fortfarande är nybörjare. 

det är därför det är så viktigt att lära sig. och nånstans måste man ju börja.

och om någon undrar hur jag själv lärde mig; först och främst gick jag en fotoutbildning där konstruktiv kritik och ett visst mått av bildanalys ingick. ett par år senare började jag läsa konstvetenskap med fokus på just bildanalys av fotografi. där ingår både (foto)teori och metod, och då lär man sig i väldigt hög utsträckning språket för att prata omkring fotografi.

en av mina största fördelar när jag skrev uppsatser om fotografi, var dock att jag själv fotograferade. jag hade kunskap som en icke-fotograferande konstvetarstudent inte har, vilket givetvis påverkade hur jag analyserade de fotografier jag valt till uppsatserna.

.. och det var också där nånstans som jag började inse att man kan lära sig oerhört mycket om sitt eget fotograferande, genom att (medvetet!) betrakta andras fotografier.

och nu börjar jag äntligen närma mig sista bilden i det här inlägget. 😅 jag hoppas såklart att du inte bara har glott på bilderna, utan också faktiskt läst texten.

men det är ok om du inte gjort det. isf hoppas jag att du har tyckt om bilderna. 🤗

(är det bara jag som ser en zombiearm med skelettliknande fingrar på i den här bilden?)