om bildanalys

idag får min hund, boyo, vara först i inlägget, fast att han egentligen inte har något som helst med innehållet att göra. men han är söt, och ibland räcker det. 🤗

idag tänkte jag skriva lite om bildanalys. om det inte har framgått, så tycker jag att det är ganska viktigt. åtminstone att förstå principen, och att kunna ha ett kritiskt öga när man tittar på ett fotografi.

med "kritiskt" menar jag inte kritiskt såsom i att hitta fel, utan kritiskt som i undersökande och utforskande. att ställa frågor ur - well, vilket perspektiv man nu väljer, och att göra sitt bästa för att svara på dem. 

jag har ju tänkt mig att jag ska skriva ihop ett litet häfte med grundläggande bildanalys, till club passionista. den kommer att rikta in sig på bildanalys av fotografi, för nykläckta fotografer. vill säga; fokus kommer att ligga på de rent fotografiska delarna - teknik samt de bildskapande delarna (komposition, ljus osv). 

varför jag tycker att det är så viktigt?

tja, inte är det för att jag tror att nån av medlemmarna helt plötsligt får för sig att byta bana och bli kulturjournalister i stället för vad de jobbar med nu. 😅 jag tror att de är rätt nöjda som det är, på den fronten.

nej, jag tycker att det är viktigt att ha lite koll på det här, eftersom jag anser att man kan lära sig mycket om fotografi genom att medvetet betrakta andras fotografier (medvetenhet är viktigt för mig överlag, när det gäller fotografi). 

vad ska den här medvetenheten åstadkomma då, undrar du säkert.

well. flera saker, faktiskt. men de allra, allra viktigaste delarna är: det ger ett språk att prata OM fotografi med, och det kommer över tid att göra så att man börjar tänka lite annorlunda omkring sitt eget fotograferande. man blir mer medveten om vad man gör, och kan börja sätta fingret på sånt man vill förändra. 

så jag antar att det allra viktigaste är att lära sig språket. utöver att kunna prata med andra fotografer, så ger det också förmågan att vara konstruktiv i samtal om andras bilder. 

ska man prata om någons fotografi är det trevligt att kunna uttrycka sig lite mer än att bara säga "bilden är fin". det är nämligen en av de mest förolämpande komplimanger man kan ge någon, IMHO. 

jag tycker till exempel att det är trevligt att kunna formulera varför man tycker si eller så om ett fotografi, om de tekniska delarna (färg/sv, korn (iso), ljus, komposition osv) förstärker innehållet och isf hur, om bildbehandlingen får just det här specifika fotografiet att vara på sitt allra bästa, hur färgerna påverkar intrycket - osv. ni fattar.

man behöver absolut inte bli ett proffs på bildanalys. det handlar verkligen inte om det. framför allt inte för mina medlemmar, som trots allt har fotografi som ett intresse, inget annat. 

men eftersom jag nu har startat upp det här konceptet med club passionista, så är det ju kul om jag kan bidra till mina medlemmars utveckling som fotografer. och eftersom det är jag som råkar veta vad jag sitter på för kunskap, så tar jag mig friheten att bestämma vad jag vill dela med mig av. och jag kan inte dela med mig av allt på en gång, utan jag får försöka portionera ut det i lagoma doser. 😄

om jag ska gå till mig själv, så kan jag säga att jag uppskattar som allra mest att kommentera på, och själv få kommentarer, från personer jag vet pratar samma språk som jag. då vet jag vad de pratar om och vad de menar utan att behöva fundera. 

för att säga "den är fin" med en stor, tydlig, fetstilad PUNKT därefter (vill säga; utan förmågan att uttrycka sig mer) är i min värld faktiskt - ganska förolämpande. 😅

nu är det ju dock så att det troligen är YTTERST få förunnat att kunna uttrycka sig om andras fotografier på ett sådant sätt som jag personligen föredrar. framför allt inte när man fortfarande är nybörjare. 

det är därför det är så viktigt att lära sig. och nånstans måste man ju börja.

och om någon undrar hur jag själv lärde mig; först och främst gick jag en fotoutbildning där konstruktiv kritik och ett visst mått av bildanalys ingick. ett par år senare började jag läsa konstvetenskap med fokus på just bildanalys av fotografi. där ingår både (foto)teori och metod, och då lär man sig i väldigt hög utsträckning språket för att prata omkring fotografi.

en av mina största fördelar när jag skrev uppsatser om fotografi, var dock att jag själv fotograferade. jag hade kunskap som en icke-fotograferande konstvetarstudent inte har, vilket givetvis påverkade hur jag analyserade de fotografier jag valt till uppsatserna.

.. och det var också där nånstans som jag började inse att man kan lära sig oerhört mycket om sitt eget fotograferande, genom att (medvetet!) betrakta andras fotografier.

och nu börjar jag äntligen närma mig sista bilden i det här inlägget. 😅 jag hoppas såklart att du inte bara har glott på bilderna, utan också faktiskt läst texten.

men det är ok om du inte gjort det. isf hoppas jag att du har tyckt om bilderna. 🤗

(är det bara jag som ser en zombiearm med skelettliknande fingrar på i den här bilden?)

varför man gör som man gör

idag när jag var ute med hunden traskade vi ner till lögarängen, som inte ligger jättelångt härifrån. eller, EGENTLIGEN gör det inte det - men när man har trasiga fötter på det viset jag har, så kan det vissa gånger kännas jävligt långt. så var det idag, och jag har suttit och vilat fötterna i flera timmar sen vi kom hem.

nog om det.

på promenaden så gick jag och funderade litegrand på varför jag väljer att fotografera vissa saker. minns, från fotokursen för ett år sen, när en deltagare tyckte det kändes tradigt att fotografera löv och annat, för vad skulle hen med det till. typ.

och näh, det kan man ju undra. 

själv tycker jag dock att det finns många svar på den frågan. dels är löv och andra, små detaljer, oerhört behändiga att träna vissa saker på. går man en kurs för mig får man ju t ex lära sig att se geometriska former, riktningar och annat. det är rätt smidigt att träna på små saker, och därefter gå över till större och större prylar/situationer. 

för min egen del.. det tänkte jag också på när jag gick där. faktiskt så är det flera här på fotosidan som kommenterat just att jag väljer rätt trista motiv, men att det blir så fint i vilket fall.

och det är lite av poängen med det, för mig. det finns så många som fotograferar superläckra miljöer, och bilderna blir jättefina. men det är inte så svårt att ta fina bilder på läckra miljöer, det ger sig själv, mer eller mindre. 

jag gillar det där med att hitta det vackra i det alldagliga, ibland till och med fula. det tilltalar mig oerhört. skönheten i det kan bestå av många saker. det kan vara ett väldigt vackert ljus på ett material som de flesta kanske inte tycker är skitsnyggt (typ; betong, rostig plåt eller liknande). det kan vara, som på två bilder härunder, mönster i en bräda eller löv/annat som ligger på backen och i sig skapar en trevlig balans/komposition.

sen finns det ju sånt jag antingen vet redan innan jag går hemifrån att om jag gör si eller så på den specifika platsen, så kommer det att bli en bra bild. så var fallet med bilden nedan - jag visste redan innan att jag ville gå dit och ta en sån här bild. har ett par till alternativ, men det här är den jag gillade bäst.

bilden härunder är väldigt vanlig bland västeråsare. på ungefär samma sätt som att troligtvis varenda kotte som bor i västerås vid ett eller annat tillfälle har tagit en bild av svartån där den går rätt genom stan. ALLA tar den, och ALLA bilder ser mer eller mindre likadana ut. 

men jag kunde inte riktigt låta bli idag, faktiskt. jag brukar undvika det just därför, men idag gick det inte. 😅

ett annat mål med dagens promenad var att fotografera vatten. i brist på elbafärjan som slutade gå för i år, för flera veckor sen, får man nöja sig med att gå längs vattenkanten och försöka få till nåt kul. det blev många bilder, och tror att över hälften av dem åkte raka vägen ner i skräpkorgen när jag gick igenom bildskörden från idag. men några blev helt ok. jag har ju en liten plan med bland annat vattenbilder, så jag försöker ta tillfällena i akt när de dyker upp. tror inte att jag kommer att använda några jag tar just nu, men övning ger färdighet...

och här ska ni få se en kraftigt dämpad FÄRGmättnad - det tillhör ju inte vanligheterna, så passa på och njut om det är så att ni gillar den. 😄 för min del handlade det mest om att jag gillade hur den högra trädtoppen sträcker sig mot den andra på vänsterkanten. 

här har vi ju ett sånt där bra exempel på sånt som många kanske inte ens skulle se, för att det är så vardagligt. det är en kort, liten trappa utanför ett hyreshus, på väg ned mot lögarängen. jag har passerat den förut, många gånger, men idag SÅG jag den - och den var alldeles strålande vacker just idag.

så. jag gillar att se det vackra där det inte är uppenbart. för mig är det betydligt roligare och mer givande, än att leta rätt på det mest slående ställe jag kan hitta och fotografera där. 🙏

bara för att jag kunde och hade lust

idag var en sån där dag när jag inte hade nån särskild plan med hundpromenaden. jag visste bara att jag ville ta med mig kameran, och det gjorde jag. med ett par av mina (två par) nya skor, trotsade jag min nervositet över att få skitont i fötterna på en längre promenad, och så gick vi just en sådan.

bildskörden blev inte så stor idag, men jag tycker ändå att jag fick till nån enstaka bild som faktiskt kändes riktigt bra. vi har säkert olika åsikter, så jag håller för mig själv vilken/vilka min/a favorit/er är. 

enjoy! 🤗

bilder från en kort hundpromenad

den här bilden såg jag redan i sökaren att den satt som en smäck.

dagens bildskörd blev inte alls som jag hade tänkt mig. gick ut med hund och kamera med.. inte den tydligaste av planer, men det var iaf tänkt att det skulle bli någon slags promenad. men inte ens 100 meter bort träffade vi på en granne några hus ner på gatan, och så blev vi stående rätt länge. jag och hunden tog sällskap med nämnda granne när han skulle hem, varpå vi sprang på en kompis till mig och hennes syster, och så blev det ytterligare långt prat. 

och när vi väl hade pratat klart för dagen, var jag så otroligt trött i fötterna att det blev en ytterst kort promenad. vi tog oss till skräpet uppe vid skogskanten igen, och där hittade jag de här bilderna. 

jag måste fundera över det här med skärpan. när jag tittar på mina råfiler, både i utforskaren och i bridge, så ser de skarpa ut. så fort jag öppnar dem i camera raw, däremot, så ser skärpan helt annorlunda ut. ni ser ju själva på bilden här ovanför; den är alldeles för oskarp för att ens vara i närheten av att ha någon som helst form av skärpa.

vet inte om det kanske beror på mitt objektiv. det har, som allt annat tekniskt, ett helt eget liv och alldeles egna åsikter om hur saker och ting ska fungera. vi är inte alltid överens.

här saknas det också tillräcklig skärpa för att vara ett digitalt objektiv. så jävla störigt. det vore en sak om slutartiderna var ngt längre så att jag inte kan hålla kameran still, men här pratar vi om minst 1/60, oftare 1/100. man tycker att det inte skulle behöva bli såhär oskarpt.

på den här tycker jag att det finns rätt bra skärpa på det främre blocket, men det är nästan mer ett undantag än skicklighet.

här finns det lite krispig skärpa på grenen bakom det oskarpa blocket i förgrunden.

ännu mer oskärpa. yay! *ljuger mig knallblå i nyllet*

ett annat alternativ, om det inte har med objektivet att göra, är att det är jag som ser illa. jag har ju glasögon, men jag tycker att det är svårare att se MED dem i sökaren, än utan.

på den här bilden ovan ligger skärpan ganska nära, men inte tillräckligt för att jag ska tycka att den faktiskt är skarp. 

alltså, det här är vansinnigt irriterande.

inte är det mycket bättre här heller.

blesh.

jag har en av flera i rad, knepig dag idag. det är inte mycket som fungerar eller blir som det är tänkt. det är oerhört frustrerande. tur att det finns fler dagar, där saker kan funka bättre.

fotografi vs verklighet

här är, min för tillfället extremt skitdryga skärm till trots, lite diverse bilder jag plockat under min datorlösa vecka. jag litar inte ett dugg på skärmen, när det gäller att visa min redigering korrekt, så jag hoppas på lite överseende om bilderna ser skumma ut.

här ovan, en bild på min hund boyo. 

idag när jag var ute med boyo (och kameran i släptåg) så såg jag en potentiell bild som jag inte tog, eftersom jag har så oerhört stor respekt för andra personers ägodelar, vilket inkluderar staket in till deras tomter, osv. när jag såg den, så slog det mig helt plötsligt att fotografi inte är verklighet.

frågan om vad fotografi ÄR, har ju debatterats.. förmodligen ända sen det uppfanns. många äro de teoretiker som gnuggat sina hjärnceller och kommit med diverse olika teorier, som för dem själva troligen är helt sanna - kanske t o m den enda sanningen.

jag har inte mycket till övers för "den enda sanningen". det finns olika perspektiv, och var och en får anta de perspektiv som fungerar med den man är. 

dock; för mig är fotografi inte samma sak som verklighet.

det finns många skäl till det, men jag tror att av de främsta skälen är - utsnittet. när vi fotograferar väljer vi EN del av verkligheten. EN del av verkligheten kan inte representera HELA verkligheten. EN del av verkligheten avbildas dessutom genom en maskin - kameran. alltså är presentationen beroende och begränsad till maskinens förmåga. lägg till det att det slutgiltiga resultatet också är begränsat till fotografens förmåga.

det här beskrivs bland annat av vilém flusser. både han och john berger känns betydligt modernare än roland barthes, men ingen av dem är fotografer (även om john berger förmodligen är det mer än flusser, och berger dessutom samarbetade i rätt hög utsträckning med en kvinnlig fotograf jag glömt namnet på).

för mig är det en fördel att själv fotografera när jag tänker teori, och tvärtom. jag tycker att man vinner enormt mycket på att kunna tänka omkring fotografi från minst två håll. 

men för att återgå till det där med verkligheten;

jag kan verkligen förstå att det är lätt att uppfatta ett fotografi som verklighet. men verkligheten är oändlig, ett fotografi är det inte. bara en sån grej borde ju rimligtvis få vem som helst att fatta att ett fotografi aldrig kan vara eller representera verkligheten.

dessutom; ett fotografi har alltid ett perspektiv. det innebär att det finns rätt många val som liksom ingår i det här fotografiet. val av kamera, objektiv, slutartid, bländare, filmval (back in the old days), hur man beskär och komponerar redan vid fotograferingen, hur man bildbehandlar, oavsett om det är analogt eller digitalt, med mer. 

det finns liksom ingenting naturligt med ett fotografi, om och när man tänker så.

något jag däremot TYCKER att fotografi är, är användbart. 

fotografi går att använda till så oerhört mycket. jag tror att det är därför jag ibland kan tycka att de äldre teoretikerna är lite naiva. för dem var nog fotografi något helt annat än det är för mig, och säkert många fler med mig. fotografiet, och i dess sällskap, rörlig film, har ju utvecklats enormt sedan 1839. det går ju liksom inte riktigt att jämföra.

jag menar, hur många olika sorters fotografi har vi inte idag? porträtt. sport. natur. astro. nyheter. skolfoto. reklam. that's just the beginning, liksom.

för att inte tala om hur olika stilar och skolor det finns, numer. herregud, redan för 25 år sen när jag precis börjat jobba som porträtt och bröllopsfotograf, fanns det oändligt många olika sätt att fotografera på. traditionellt, lifestyle (som jag själv gillade en hel del, särskilt för bröllop), "lite häftigt", osv. och vad allt det där betyder, beror förstås på vem som vill ha det och vem som fotograferar.

idag verkar det här med bröllopsfotografering och gravidfotografering vara något HELT annat än när jag var aktiv. det är sagokänsla, grådassigt och möjligen aningens underexponerat, lite lägre färgmättnad, osv. det är absolut kul att tiderna förändras, men jag är inte säker på att jag själv skulle vilja ha den typen av bröllopsbilder (så det är ju tur att jag inte står på tur att gifta mig).

sen är det naturligtvis också skillnad på ett medvetet fotograferande, oavsett om det är en rejält skicklig fotograf eller en amatör, samt fullständigt planlöst fotograferande som landar i sociala medier. ni vet; bilder på dagens lunch/middag, osv. söta kattungar där bilden beskrivs som "great photography", trots att det inte alls är "great photography", utan faktiskt urkasst fotografi, trots den söta kattungen.

för mig personligen är fotografi ett uttrycksmedel. det går, av uppenbara skäl (att vi alla är olika, har olika intressen osv) att uttrycka sig på många sätt. kameran, mörkrummet och datorn är de hjälpmedel som krävs, oavsett om vi använder mörkrum/dator själva eller lämnar bort det jobbet till nån annan. 

jag tror inte att någon skulle kunna få mig att bli övertygad om att fotografi är samma sak som verkligheten (för att återigen återgå till det). jag kanske är färgad av mitt eget sätt att fotografera, men när jag gick där med boyo och kameran, så var min spontana tanke att - bilden jag såg och inte tog, inte är något som särskilt många skulle se eller ens reflektera över. och om de gjorde det, skulle kanske inte särskilt många tycka att det var vare sig intressant eller fint.

jag ska skriva mer om både john berger och vilém flusser, men det får bli en annan dag.

här är resten av bilderna från veckan (idag, faktiskt).