fotografi vs verklighet
här är, min för tillfället extremt skitdryga skärm till trots, lite diverse bilder jag plockat under min datorlösa vecka. jag litar inte ett dugg på skärmen, när det gäller att visa min redigering korrekt, så jag hoppas på lite överseende om bilderna ser skumma ut.
här ovan, en bild på min hund boyo.
idag när jag var ute med boyo (och kameran i släptåg) så såg jag en potentiell bild som jag inte tog, eftersom jag har så oerhört stor respekt för andra personers ägodelar, vilket inkluderar staket in till deras tomter, osv. när jag såg den, så slog det mig helt plötsligt att fotografi inte är verklighet.
frågan om vad fotografi ÄR, har ju debatterats.. förmodligen ända sen det uppfanns. många äro de teoretiker som gnuggat sina hjärnceller och kommit med diverse olika teorier, som för dem själva troligen är helt sanna - kanske t o m den enda sanningen.
jag har inte mycket till övers för "den enda sanningen". det finns olika perspektiv, och var och en får anta de perspektiv som fungerar med den man är.
dock; för mig är fotografi inte samma sak som verklighet.
det finns många skäl till det, men jag tror att av de främsta skälen är - utsnittet. när vi fotograferar väljer vi EN del av verkligheten. EN del av verkligheten kan inte representera HELA verkligheten. EN del av verkligheten avbildas dessutom genom en maskin - kameran. alltså är presentationen beroende och begränsad till maskinens förmåga. lägg till det att det slutgiltiga resultatet också är begränsat till fotografens förmåga.
det här beskrivs bland annat av vilém flusser. både han och john berger känns betydligt modernare än roland barthes, men ingen av dem är fotografer (även om john berger förmodligen är det mer än flusser, och berger dessutom samarbetade i rätt hög utsträckning med en kvinnlig fotograf jag glömt namnet på).
för mig är det en fördel att själv fotografera när jag tänker teori, och tvärtom. jag tycker att man vinner enormt mycket på att kunna tänka omkring fotografi från minst två håll.
men för att återgå till det där med verkligheten;
jag kan verkligen förstå att det är lätt att uppfatta ett fotografi som verklighet. men verkligheten är oändlig, ett fotografi är det inte. bara en sån grej borde ju rimligtvis få vem som helst att fatta att ett fotografi aldrig kan vara eller representera verkligheten.
dessutom; ett fotografi har alltid ett perspektiv. det innebär att det finns rätt många val som liksom ingår i det här fotografiet. val av kamera, objektiv, slutartid, bländare, filmval (back in the old days), hur man beskär och komponerar redan vid fotograferingen, hur man bildbehandlar, oavsett om det är analogt eller digitalt, med mer.
det finns liksom ingenting naturligt med ett fotografi, om och när man tänker så.
något jag däremot TYCKER att fotografi är, är användbart.
fotografi går att använda till så oerhört mycket. jag tror att det är därför jag ibland kan tycka att de äldre teoretikerna är lite naiva. för dem var nog fotografi något helt annat än det är för mig, och säkert många fler med mig. fotografiet, och i dess sällskap, rörlig film, har ju utvecklats enormt sedan 1839. det går ju liksom inte riktigt att jämföra.
jag menar, hur många olika sorters fotografi har vi inte idag? porträtt. sport. natur. astro. nyheter. skolfoto. reklam. that's just the beginning, liksom.
för att inte tala om hur olika stilar och skolor det finns, numer. herregud, redan för 25 år sen när jag precis börjat jobba som porträtt och bröllopsfotograf, fanns det oändligt många olika sätt att fotografera på. traditionellt, lifestyle (som jag själv gillade en hel del, särskilt för bröllop), "lite häftigt", osv. och vad allt det där betyder, beror förstås på vem som vill ha det och vem som fotograferar.
idag verkar det här med bröllopsfotografering och gravidfotografering vara något HELT annat än när jag var aktiv. det är sagokänsla, grådassigt och möjligen aningens underexponerat, lite lägre färgmättnad, osv. det är absolut kul att tiderna förändras, men jag är inte säker på att jag själv skulle vilja ha den typen av bröllopsbilder (så det är ju tur att jag inte står på tur att gifta mig).
sen är det naturligtvis också skillnad på ett medvetet fotograferande, oavsett om det är en rejält skicklig fotograf eller en amatör, samt fullständigt planlöst fotograferande som landar i sociala medier. ni vet; bilder på dagens lunch/middag, osv. söta kattungar där bilden beskrivs som "great photography", trots att det inte alls är "great photography", utan faktiskt urkasst fotografi, trots den söta kattungen.
för mig personligen är fotografi ett uttrycksmedel. det går, av uppenbara skäl (att vi alla är olika, har olika intressen osv) att uttrycka sig på många sätt. kameran, mörkrummet och datorn är de hjälpmedel som krävs, oavsett om vi använder mörkrum/dator själva eller lämnar bort det jobbet till nån annan.
jag tror inte att någon skulle kunna få mig att bli övertygad om att fotografi är samma sak som verkligheten (för att återigen återgå till det). jag kanske är färgad av mitt eget sätt att fotografera, men när jag gick där med boyo och kameran, så var min spontana tanke att - bilden jag såg och inte tog, inte är något som särskilt många skulle se eller ens reflektera över. och om de gjorde det, skulle kanske inte särskilt många tycka att det var vare sig intressant eller fint.
jag ska skriva mer om både john berger och vilém flusser, men det får bli en annan dag.
här är resten av bilderna från veckan (idag, faktiskt).

















Hoppas du löser sladdproblemet till din skärm. Ett tips är att ta en bild av sladdkontakten i datorn och av sladdkontakten i skärmen. Gå sedan till en lämplig butik, visa bilderna, och låt dom plocka fram en lämplig sladd.
//Anders
kul att du fick lite nya perspektiv. det gläder mig att iaf nån fick ut nåt av min långa text. 😂
och ja, det där med kabeln till skärmen är ett aber. men jag ska ta bilder på båda sidor - dels har jag en kompis som kanske har en kabel till övers, annars får jag helt enkelt bita i det sura äpplet och köpa en ny. den som lever får se. jag hoppas bara att det blir förr, hellre än senare, för jag smäller av på skärmen jag har just nu. 🤢
Bra och spännande bilder. Bilden på Boyo väcker förstås hundhjärtat och jag blir oförmögen att bedöma den bildens kvalitet mot resten, men det är så det är...
Hälsningar, Bjarne
alltså, det där med verklighet och sanning i fotografi är verkligen ett kapitel för sig. förr eller senare kommer jag att skriva en bok om saken - förhoppningsvis lite mer uppdaterad och relevant för hur fotografi ser ut och fungerar idag (och som så småningom kommer att bli utdaterad och oviktig, den med 😅😂🤣).
Redan där begränsas vi dels av våra individuella filter som utgörs dels av begränsningar i att ta in "verkligheten" genom våra sinnen och dels de filter vårt eget tankebagage lägger på det vi registrerar.
Djupa frågor detta, men för att uttrycka det lite annorlunda kan en bild som gestaltar "min" verklighet vara väsensskild från en bild någon annan uppfattar som mer verklig.
/Affe
tror att språket är en del i hur vi uppfattar och förstår verkligheten. det är ju språket vi använder för att ge form åt det vi ser, att kommunicera omkring det vi ser och upplever. så på sätt och vis kan man säga att det är språkets "fel", hela alltihop.
för mig är verkligheten en rad överenskommelser mellan människor. de flesta är överens om att en fin sommardag består av sol och blå himmel, eller att tomten kommer på julafton, att det krävs ägg för att fira påsk osv. för att inte tala om uppdelningen mellan vänster och höger i politiken, att haven är stora och djupa, att barnuppfostran (och fostran av hundar) bör se ut på ett visst sätt (fast där skiljer sig åsikterna rejält, iaf gällande hundar) osv osv osv i all oändlighet. en del överenskommelser skiljer sig mellan länder, kulturer, städer osv, medan andra är mer globala till sin natur.
dock; ett fotografi är begränsat till fotografens perspektiv, inte bara fysiskt utan det mentala/känslomässiga/psykiska/whatever perspektivet också. vilket av naturliga skäl rimligtvis torde skilja sig från många andras. 🙂
/Affe
fi tusan. jag säger bara det.