hundpromenad åt ett annat håll

även om jag tycker att vi har många bra promenadstråk runtomkring, här där jag bor, blir det lätt så att man ofta går på ett ungefär samma, med mindre variationer. 

idag gick vi en promenadsträcka det var länge sen vi gick. eller, egentligen inte - vi gick där för ett kort tag sen. men innan dess är det flera år sen. 

dagen till ära började det regna.

idag hade jag bestämt mig för att så långt det var möjligt, enbart fokusera på min medvetna rörelseoskärpa (ICM, som jag börjar lära mig att det heter på engelska). det smet med nån enstaka bild med skärpa också, men faktiskt lyckades jag hålla fokus på mitt testprojekt.

jag upphör inte att fascineras över hur kul jag tycker att det här är. det blir ju nåt helt annat än jag är van vid, och möjligheterna för hur jag vill presentera bilderna känns oändliga. sitter och funderar lite över den saken, och jag ska försöka hitta på nåt vettigt att göra.

och med vettigt menar jag ett sätt där jag kan förstärka den känsla åtminstone jag vill komma åt. sen om den som tittar upplever samma sak återstår att se. 😅

om det är någon som undrar över iso och slutartider, så ligger dagens bildskörd på 400 iso, och slutartider om ungefär 1/20 - 1/25. -ish, iaf. det verkar vara ungefär där jag tycker att det blir bäst = inte ALLTFÖR mycket oskärpa.

vid något tillfälle tänker jag ta med mig hunden och kameran ned på stan igen, tror jag. den gången ska jag, tror jag, hålla mig på backen och försöka fotografera folk i rörelse. 

i och för sig. nu när jag tänker närmare på saken skulle jag lika gärna kunna gå bort till ica vid nån passande tid på dagen, när det är mycket folk som rör sig där. miljön i sig är faktiskt inte skitviktig - jag ser allt det här som ett testande och utforskande, inte som bilder att smälla upp på en vägg nånstans (eller göra något annat seriöst och viktigt av).

en sak som känns både kul och intressant är att det inte verkar spela någon roll att bilderna är oskarpa - jag kan fotografera precis som jag gör i vanliga fall, oskärpan är bara ett extra lager. jag känner inte att jag måste göra något annorlunda, bara för att jag väljer rörelseoskärpa.

jag måste faktiskt erkänna att det är jäkligt kul att göra det här. trots att jag har fotograferat i såpass många år, är detta något jag aldrig valt att utforska tidigare. det är oerhört glädjande att hitta något som känns nytt och intressant, med stort utrymme att göra något kul med. 

bilden ovan är den sista bilden med rörelseoskärpa från dagens äventyr. bilderna nedan är helt vanliga och skarpa där de ska vara det. 🤗 men jag gillar dem så mycket att de faktiskt fick lov att vara med, de också. 🙏

tursamt är det

en av de allra största fördelarna med att inte jobba som fotograf (ta betalt för att fotografera åt andra) är att man har all tid och allt utrymme i världen att TESTA grejer. 

just nu är jag oerhört tacksam för just det, faktiskt.

det gör ju nämligen att jag kan ägna mig åt det som roar mig just nu. och det har faktiskt förändrats en aning. eller, expanderat, kanske jag ska säga.

jag har svårt att föreställa mig att jag skulle överge mina barndomsföreställningar om sagor och magi. det är trots allt fortfarande en stor del av mitt liv, fast på lite andra sätt, numer.

men eftersom jag nu har gett mig in på det här med medveten rörelseoskärpa, så har jag ju upptäckt hur kul det är. och det är verkligen glädjande att jag har tid och möjlighet att ägna mig åt det (även om hunden tycker att jag är sjukligt tråkig emellanåt).

idag när vi gick ut hade jag faktiskt en plan. jag hade tänkt att vi skulle traska ner till lögarängen, men så fort vi klev utanför porten insåg jag att vi inte alls skulle gå dit. det var nämligen fruktansvärt varmt och kvavt. det var väldigt irriterande på många sätt och vis. det slutade med att vi gick en kortare promenad, men stannade på ungefär vart femte steg eller så (ungefär som när hunden ska lukta på allt).

jag måste faktiskt erkänna att jag har blivit väldigt förtjust i det här sättet att se och fotografera. det tilltalar mig oerhört, även om jag förstår att alla nog inte gillar det.

det jag ägnar mig åt just nu är att utforska hur resultatet blir när jag fotograferar på vissa slutartider och rör kameran samtidigt. det blir lite olika när jag rör den i höjdled vs sidled. jag tror att jag föredrar sidled. 

sen är det ju väldigt svårt att veta hur nånting blir förrän man kommer hem och kan se bilderna större på datorn. jag förstår verkligen varför jag aldrig testade på det här i någon större utsträckning när jag lärde mig fotografera (analogt = kostsamt).

allt från idag är inte rörelseoskärpa. vi gick längs järnvägen, och det fanns väldigt många bilder som låg och väntade på mig. alla ville inte vara oskarpa, och who am i to force something onto a photograph in waiting!? 😄

det enda jag tyckte var riktigt drygt idag, utöver den oväntade värmen, var ljuset. jag verkar vilja gå till järnvägen just när solen ligger på från fel håll, så det blir väldigt mycket motljus. jag har inget emot hur bilderna blir - tvärtom. men ibland kan det ju vara kul att fotografera i ett vettigt ljus, bara som omväxling.

en annan sak jag lär mig, för övrigt - som är kopplat till det här med slutartider, är just hur mycket rörelseoskärpa jag själv gillar. när oskärpan är så bred att man knappt ser vad det föreställer, tycker jag att det är alldeles för mycket. det finns ett par, tre bilder av det slaget i det här inlägget; du ser nog själv vilka det är. 

jag är rätt trött och groggy, så jag tror att jag lämnar er att titta på resten av bilderna helt utan fler kommentarer från min sida. jag har faktiskt ett flertal favoriter bland de här bilderna; är förvånansvärt nöjd. 🙏

experimenterande

det här är den enda skarpa bilden i det här inlägget. jag börjar med den, så kan jag koncentrera mig på att skriva om de andra nedanför. svamparna på den här bilden står på en gräsmatta på andra sidan gatan, och är så söta att jag inte kunde låta bli, faktiskt.

men - över till det som är huvudtemat för det här inlägget;

experimenterande.

ni vet, det här jag hållt på och testat ett tag - medveten rörelseoskärpa.. när jag såg att det var lite smådimmigt ute i morse tänkte jag JA - då tar jag med mig kameran en gång till på insidan av ett dygn. det gjorde jag också, men det var inte alls så dimmigt när vi väl kom ut. fast då tänkte jag att; vad fan.. låt oss i så fall testa lite mer med den här oskärpan. 

jag ville testa att inte bara ha längre slutartider, utan att faktiskt också medvetet röra kameran under exponeringen. jag testade lite olika tider, och landade i att ca 1/25 på 400 iso verkar funka ungefär som jag vill. åtminstone just nu. 

man kan med gott samvete sitta hemma och fundera på vad tusan jag ska ha den här oskärpan till. det är ju (obviously) oskarpt!!! 

men. såhär är det; 

jag har ju ett par olika spår som ligger och skvalpar i bakhuvudet när jag fotograferar. dels min barndomsuppfattning om tomtar och troll, magi osv. dels min förkärlek för 1800talets gotiska litterära bildspråk och hur man kan översätta det visuellt i fotografi. sistnämnda tillhör det som kallas art grotesque, även om de flesta nuförtiden troligen skulle kalla det goth (subkultur som inkluderar musik, klädstil, attityd, smycken, litteratur- och filmval osv). 

när det gäller det specifikt gotiska uttrycket, så finns det rätt många aspekter man kan ägna sig åt. romantiserande av döden är en sak. hängiven längtan/saknad efter det förgångna/det som förgåtts är en annan. om man betänker att den groteska konsten är en samhällskommentar/kritik och visar en motsatt spegelbild av rådande samhällsnormer, så är det inte fel att säga att 1800talets gotik vänder sig mot industrialismen och i stället vänder sig inåt. då kan vi, i stället för att lyssna på vetenskap, teknik osv, så gå in i oss själva såpass att vi går vilse och därmed blir galna. vårt inre blir en mardrömsliknande labyrint vi inte kan ta oss ur; det blir som en karusell som aldrig stannar, där vi blir så yra att vi tappar greppet om vad som är upp, ner, framåt, bakåt osv.

och det är här som den medvetna rörelseoskärpan kommer in. med den kan jag få fram känslan av den där frånvaron av kontroll, den där karusellen som bara snurrar snabbare och snabbare, där vi tappar fotfästet och far runt i en virvelvind av allt annat än stabilitet och trygghet.

sen fattar jag också att a) det här inte tilltalar alla, b) det säkert finns de som tycker att det är mer effektsökeri än något annat. och det kan man absolut få tycka. och på sätt och vis är det ju så - jag söker ju en effekt för att påverka betraktaren i en viss riktning. dock lite mindre så för att vara häftig. 😅

sen beror det förmodligen på vad för sorts motiv det blir som hamnar i den här medvetna rörelseoskärpan. nu råkar jag iofs gilla de här fasadbilderna - de blir nästan lite spöklika. jag råkar också gilla bilderna på grenar, och.. well, faktiskt allihop. men jag tror ändå att vissa saker funkar bättre för detta, medan annat kanske inte blir fullt lika kul.

jag skulle också vilja testa att fotografera människor på det här viset.

jag är faktiskt väldigt glad att jag påbörjade det här lilla projektet/experimentet. det öppnar upp för ett nytt uttryck, vilket jag uppskattar. om det gör att jag kan hitta nya sätt att uttrycka vissa delar av min inspiration så blir iaf jag skitglad över det. 

sen råkade jag också ta några bilder på blommor som växer i en av rabatterna vid mitt hus. jag är rätt svag för just rosa/vita blommor, så jag kunde inte riktigt låta bli. njut medan ni kan - det här är en av extremt få gånger jag låter en bild behålla lite färg. 🤗

höstens kurs inställd

det blir ingen fotokurs på abf i höst, eftersom det inte kommit in tillräckligt många anmälningar. det känns lite trist - särskilt eftersom det trots allt är en liten inkomst, som inte skulle ha gjort ont att få strax innan jul. 

men nu är det som det är. fördelen med det är att jag kan fokusera på Club Passionista. det har varit rörigt med - inte själva människorna, men med medlemsfunktionen (inloggning, möjligheten att se material bakom inloggning osv) under nån månad. har haft kontakt med funktionens support, men på en hel månad har de inte fått ordning på problemet. till slut avaktiverade jag tillägget (använder wordpress, om nån undrar) och tog bort det för att hitta nåt annat som funkar bättre i stället. det jag har hittat nu tror jag kommer att funka bättre - vilket på sina egna vis är lite surt, eftersom jag betalade för det som INTE fungerade, och det här är gratis. 

well. 

fördelen med ingen abf-kurs är trots allt att jag kan ägna mig mer åt passionista, och det gör inget. även om det är väldigt litet än så länge, så är det väldigt kul. det är ju det här jag älskar att hålla på med, så jag gör det mer än gärna. 

idag när jag och hunden gick ut (kameran följde uppenbarligen också med) hade jag en plan på en längre promenad. hunden hade sin ryggsäck med vikt i för styrketräning. när vi kom ut genom porten ombestämde jag mig raskt, för fi satan i gatan vad kvavt det var. det var som att kliva in i en vägg av varm, äcklig FUKT!

det fick bli en promenad, men inte en så jättelång sådan. varje år glömmer jag bort att innan hösten kommer på riktigt, så är det en sån här skitäcklig period när det är halvvarmt, men så kvavt att man snudd på dör.

jag hade ingen supertydlig plan med kameran, förutom att jag ville göra nånting som jag inte brukar göra. nu blev det inte jättemycket av den varan - jag ser ju som jag ser, och även om jag försöker se annorlunda så blir det inte så annorlunda i vilket fall. det som faktiskt blev lite annorlunda kommer längre ner. 

ibland när jag fotograferar så noterar jag att det är nån liten gren som sticker ut/in/över det jag egentligen vill ha med i bild. det får mig att tänka på när jag gick min första fotoutbildning för amerikanske fotografen frank watson, på komvux i uppsala. där pratade vi om sådant som.. huruvida man flyttar på en gren man inte vill ha i bild, flyttar dit något, sätter externt ljus på en svamp, osv. på den tiden var åsikterna rätt delade om den saken.

jag flyttar inte på något. inte för att jag tycker att det är si eller så rätt eller fel, utan för att jag är lat och bekväm. plus att jag inte har något emot att det är något litet som stör. förr hade jag svårare för det, men numer kan jag tycka att det är lite småkul. lite i stil med roland barthes och hans punktum. ett litet skav i ögat, liksom.

.. och barthes - det påminner mig om att jag måste sätta mig och skriva ihop nån slags introduktion till fototeori, eftersom jag har ett inbokat teamsmöte med mina passionistor, där vi ska prata om den stora, intressanta frågan - vad är fotografi?

det är ju en gigantisk fråga, om man är lagd åt det håller att man gillar att diskutera sådant. alla teoretiker har ju sitt eget perspektiv (som jag tror att de gärna vill se som det enda, sanna perspektivet), och de jag har läst hittills har alla sina poänger.

men det är ungefär det, som det handlar om. alla har sina poänger, men ingen har rätt. ingen har heller fel. det är bara perspektiv, inget annat. det som kan vara kul är att ta till sig det man tycker funkar för en själv, och implementera det i sin egen syn på fotografi. 

dessa två bilder, ovan och under, är vad mitt experimenterande gick ut på idag. jaha, undrar ni säkert - hur då? du har ju fotograferat en massa blommor med den där medvetna rörelseoskärpan, på vilket sätt skulle detta vara annorlunda?

well. 

- för att jag ägnade mig åt att inte bara ha en längre slutartid, utan också medvetet rörde kameran medan jag exponerade.

- för att det är andra motiv än tighta utsnitt av "blommor på en sommaräng", typ. särskilt fasaden - det är huset jag bor, och min port som syns till vänster i bilden. jag ska faktiskt ta och utforska det här ännu mer, eftersom jag tycker att det är rätt kul, och för att bilderna kan säga en hel del, beroende på. 

och här har ni dagens tre sista bilder. väldigt, väldigt typiska mig. 😅

diverse

idag var en sån där diverse-dag. iaf när det kommer till fotograferandet. tog med mig kameran i underhållningssyfte, på en skogspromenad med hunden. för första gången efter sommaren gick vi faktiskt IN i skogen, bland annat därför att jag ville hitta ett bra ställe där jag kunde ställa mig och borsta av honom, eftersom han släpper päls så jag blir tokig. 

men kameran fick såklart också följa med.

jag experimenterar just nu med slutartider, rent generellt. dels de där längre slutartiderna som ger den där medvetna oskärpan, men också med rätt korta slutartider. såpass korta att råfilerna är underexponerade. inte extremt (jo, ibland, by mistake), men tillräckligt underexponerade för att ge en betydligt bredare tonskala än jag är van vid. det är lite ovant att redigera såna bilder, men det ger sig.

det var väldigt trevligt att traska runt i skogen en stund, bortsett från att det fortfarande är så vansinnigt fuktigt i luften. det är sjukligt irriterande - ta bara som exempel att jag tvättade kläder i tisdags och tog upp till lägenheten för att hänga på tork. framåt fredag morgon eller så, vågade jag hänga in dem i klädkammaren igen utan att oroa mig för att de fortfarande skulle vara fuktiga. helt jävla otroligt.

men det bryr sig ju inte skogen om. inte hunden heller. han tyckte nog att det var rätt skönt att bli av med lite päls (och jag glad att den inte hamnar i min säng). 

det här trädet (ovan) har jag fotograferat rätt många gånger, faktiskt. ofta ungefär samma vinkel, dessutom. jag gör det, eftersom den får mig att tänka på en specifik sak varje gång, och då kan jag inte låta bli. vad ser du i den här bilden (av ren, skär nyfikenhet)? 

när vi hade passerat allt detta ovan, såg jag för första gången en orm här i området där jag bor. jag är ormfobisk deluxe, så det var en smått traumatisk upplevelse, trots att ormen i fråga var väldigt liten. bara att skriva om det gör att hela jag vill vrida mig ut och in, och mina fingertoppar tror att det ligger en orm därunder. 

tror det var en kopparsnok (visst finns det nåt som heter så?). först trodde jag att det var en jättelång daggmask. men den var lite märklig i färgen, och när jag och hunden kom lite närmare, rörde den på sig - INTE som en daggmask. som en orm. och jag dog nästan på kuppen. fi fan. USCH!!! 

jag måste sluta skriva om det där, för jag dör nu också.

i stället kan jag skriva om - ni som läste mitt inlägg i somras från summer meet. jag är själv oerhört ointresserad av bilar, men har av någon anledning lyckats samla på mig kompisar som i stället är superintresserade av bilar. hemma på gatan har jag en kompis, vars familj sammanlagt äger runt 10 - 12 bilar eller så, varav säkert hälften är gamla veteranbilar. 

den här bilen är en av dessa, och jag är jätteförtjust i den - på grund av färgen. den har en färg som smultron- och vaniljglass på sommaren. PLUS att de dessutom har en mindre veteranbil i samma nyans. jag har döpt dem till storasyster och lillasyster. 🤗

här tar dagens inlägg slut. nu ska jag gå ut med hunden igen, och försöka låta bli att tänka på att det nånstans (tack och lov lite längre bort) ligger en kopparsnok och existerar, helt av sig själv.