om bildanalys

idag får min hund, boyo, vara först i inlägget, fast att han egentligen inte har något som helst med innehållet att göra. men han är söt, och ibland räcker det. 🤗

idag tänkte jag skriva lite om bildanalys. om det inte har framgått, så tycker jag att det är ganska viktigt. åtminstone att förstå principen, och att kunna ha ett kritiskt öga när man tittar på ett fotografi.

med "kritiskt" menar jag inte kritiskt såsom i att hitta fel, utan kritiskt som i undersökande och utforskande. att ställa frågor ur - well, vilket perspektiv man nu väljer, och att göra sitt bästa för att svara på dem. 

jag har ju tänkt mig att jag ska skriva ihop ett litet häfte med grundläggande bildanalys, till club passionista. den kommer att rikta in sig på bildanalys av fotografi, för nykläckta fotografer. vill säga; fokus kommer att ligga på de rent fotografiska delarna - teknik samt de bildskapande delarna (komposition, ljus osv). 

varför jag tycker att det är så viktigt?

tja, inte är det för att jag tror att nån av medlemmarna helt plötsligt får för sig att byta bana och bli kulturjournalister i stället för vad de jobbar med nu. 😅 jag tror att de är rätt nöjda som det är, på den fronten.

nej, jag tycker att det är viktigt att ha lite koll på det här, eftersom jag anser att man kan lära sig mycket om fotografi genom att medvetet betrakta andras fotografier (medvetenhet är viktigt för mig överlag, när det gäller fotografi). 

vad ska den här medvetenheten åstadkomma då, undrar du säkert.

well. flera saker, faktiskt. men de allra, allra viktigaste delarna är: det ger ett språk att prata OM fotografi med, och det kommer över tid att göra så att man börjar tänka lite annorlunda omkring sitt eget fotograferande. man blir mer medveten om vad man gör, och kan börja sätta fingret på sånt man vill förändra. 

så jag antar att det allra viktigaste är att lära sig språket. utöver att kunna prata med andra fotografer, så ger det också förmågan att vara konstruktiv i samtal om andras bilder. 

ska man prata om någons fotografi är det trevligt att kunna uttrycka sig lite mer än att bara säga "bilden är fin". det är nämligen en av de mest förolämpande komplimanger man kan ge någon, IMHO. 

jag tycker till exempel att det är trevligt att kunna formulera varför man tycker si eller så om ett fotografi, om de tekniska delarna (färg/sv, korn (iso), ljus, komposition osv) förstärker innehållet och isf hur, om bildbehandlingen får just det här specifika fotografiet att vara på sitt allra bästa, hur färgerna påverkar intrycket - osv. ni fattar.

man behöver absolut inte bli ett proffs på bildanalys. det handlar verkligen inte om det. framför allt inte för mina medlemmar, som trots allt har fotografi som ett intresse, inget annat. 

men eftersom jag nu har startat upp det här konceptet med club passionista, så är det ju kul om jag kan bidra till mina medlemmars utveckling som fotografer. och eftersom det är jag som råkar veta vad jag sitter på för kunskap, så tar jag mig friheten att bestämma vad jag vill dela med mig av. och jag kan inte dela med mig av allt på en gång, utan jag får försöka portionera ut det i lagoma doser. 😄

om jag ska gå till mig själv, så kan jag säga att jag uppskattar som allra mest att kommentera på, och själv få kommentarer, från personer jag vet pratar samma språk som jag. då vet jag vad de pratar om och vad de menar utan att behöva fundera. 

för att säga "den är fin" med en stor, tydlig, fetstilad PUNKT därefter (vill säga; utan förmågan att uttrycka sig mer) är i min värld faktiskt - ganska förolämpande. 😅

nu är det ju dock så att det troligen är YTTERST få förunnat att kunna uttrycka sig om andras fotografier på ett sådant sätt som jag personligen föredrar. framför allt inte när man fortfarande är nybörjare. 

det är därför det är så viktigt att lära sig. och nånstans måste man ju börja.

och om någon undrar hur jag själv lärde mig; först och främst gick jag en fotoutbildning där konstruktiv kritik och ett visst mått av bildanalys ingick. ett par år senare började jag läsa konstvetenskap med fokus på just bildanalys av fotografi. där ingår både (foto)teori och metod, och då lär man sig i väldigt hög utsträckning språket för att prata omkring fotografi.

en av mina största fördelar när jag skrev uppsatser om fotografi, var dock att jag själv fotograferade. jag hade kunskap som en icke-fotograferande konstvetarstudent inte har, vilket givetvis påverkade hur jag analyserade de fotografier jag valt till uppsatserna.

.. och det var också där nånstans som jag började inse att man kan lära sig oerhört mycket om sitt eget fotograferande, genom att (medvetet!) betrakta andras fotografier.

och nu börjar jag äntligen närma mig sista bilden i det här inlägget. 😅 jag hoppas såklart att du inte bara har glott på bilderna, utan också faktiskt läst texten.

men det är ok om du inte gjort det. isf hoppas jag att du har tyckt om bilderna. 🤗

(är det bara jag som ser en zombiearm med skelettliknande fingrar på i den här bilden?)

disträ, ofokuserad och allmänt skum

senaste veckan har varit jätteskum. är, och har varit jättetrött, och dessutom känt mig väldigt låg och off. gissar att det är pollen, nu igen, men vet inte. oavsett vilket, så har inspirationen att fotografera lyst med sin frånvaro. idag vaknade den såpass att jag åtminstone fick med mig kameran ut med hunden. 

det här staketet är hyfsat långt, och uppvisar varierande grad av trasighet lite här och där. eftersom det råkade finnas där, och jag råkade ha kameran med mig lät jag de tu mötas. det är kanske inte världens mest spännande motiv, men jag gillar symmetrin, de upprepade linjerna, den där trasigheten.

och det är väl ungefär så ambitiös och engagerad jag har orkat vara idag. jag är lite mer stressad än jag har lust med - det finns lite olika skäl till det. exempelvis; det är sista kursträffen i morgon, och då ska jag fotografera alla deltagare. jag har varit lite småstressad under hela kursen, eftersom det blev så tokigt precis i början - dels att renoveringen här hemma var i full gång, och att jag fyllde år precis i den svängen. just nu har jag ett par andra saker jag stressar över också, men om några dagar är iaf de grejerna ur världen. 

det märks rätt tydligt (för mig) när jag inte är på topp. jag tycker att jag har svårt att hitta bilder, och även när jag har hittat dem känner jag inte någon direkt connection till dem. har för mig att jag skrivit om det här fenomenet vid något tillfälle tidigare. det uppstår just när jag är trött och stressad. det är dock inte omöjligt att jag kommer att gilla bilderna mer när trötthet och stress gett med sig (typ; efter sommaren, om pollen-eländet ska envisas på det här sättet). 

jag tog en paus i skrivandet av det här inlägget och gjorde ett yogapass. till min stora glädje och tacksamhet känner jag mig lite bättre. såpass att jag kan tycka att bilderna från idag är helt ok, om än kanske inte några mästerverk.

jag har för övrigt funderat lite på en sak. det är en eller ett par, av er som läser här i min blogg, som kommenterat vid nåt enstaka tillfälle, att mina bilder inte ser ut som andras. jag tar det som något väldigt positivt,  men det jag funderar på är huruvida mitt sätt att se verkligen skiljer sig så mycket från andras. jag tycker personligen inte det - jag är ju en människa, som alla andra. hur olika kan man se, liksom!?

jag tror att det enda jag är beredd att tycka, är att sättet jag ser och fotograferar på, inte är ett dugg kommersiellt. alls. öht. det har nog aldrig varit det, inte ens när jag jobbade som porträttfotograf. mer då än nu, visserligen, men inte som andra porträttfotografer. så visst, jag köper att mitt sätt att se/fotografera är något annat än många andras ur det perspektivet.

men det lär jag ju inte vara ensam om. att ha ett icke-kommersiellt bildspråk.

det är ju också därför jag kallar det jag gör visuell poesi, mer än något annat - med fotografi som metod. 

och något som är hyfsat relevant i sammanhanget är att jag numer inte har samma behov av bekräftelse som jag hade när jag var yngre. jag är inte blind - jag ser ju att det jag gör är rätt trevligt att titta på. jag ser också att det är mindre lättillgängligt än många andras. men tack och lov har jag inget behov av att fotografera lättillgängligt och säljande. det blir ju inte mindre bra för att det (troligtvis) inte funkar för den stora massan.

det är tur att det bara är en bild kvar att visa, eftersom jag känner att jag börjar bli lite fladdrig i tankarna. :D :D :D 

mer dagsljus - till mig!

för mig, där det vintertid tillhör normen att i princip inte se något som helst dagsljus, känns det superlyxigt att just nu vakna tidigt (helt tvärtom mot när jag brukar vakna) och att faktiskt kunna ge mig upp i skogen med hunden - och kameran.

DAGSLJUS, liksom!!! dessutom sol, just idag - på gott och ont. det blir rätt fint ljus däruppe, men jag är så jävla ljuskänslig, så för mig blir det stundvis väldigt jobbigt när jag inte ser ett smack, trots de mörkaste solglasögon jag kunde få tag på hos optikern.

jag märker, när jag växlar mellan att fotografera på det här sättet och som jag gör i min lilla "hemmastudio" i vardagsrummet, att jag nästan tappar det andra sättet att se och tänka. dagens bildskörd känns inte alls lika kul som det gjorde i höstas. däremot det jag gjort inomhus nu ett tag, känns mycket roligare.

men å andra sidan; jag är fortfarande tröttbakis efter veckans gymnastiska sömn-övningar. det påverkar i rätt hög grad - det vet jag av erfarenhet. det tar nog några dagar innan jag är back in business till 100% - förutsatt att jag inte gör ytterligare sömnkullerbyttor, förstås.

dock upphör jag inte att fascineras över hur naturen har så oerhört vackra former, helt av sig själv. vi har rätt mycket stora stenblock och klippor i den lilla skogen vi har här, och ibland ser det ut som här ovan med jättefina, runda former, och ibland är det väldigt kantigt - som om någon staplat stenblock, ungefär som tetris.

det här trädet är rasat - roten ligger uppbruten och är jättefin att titta på. jag har - naturligtvis, fotograferat den ett flertal gånger, men just idag blev just de bilderna lite sisådär. men trädet i sig är också väldigt vackert.

det här är något jag gillar - att liksom tjuvkika mellan grejer, på det som ligger bakom. det känns lite som att jag är en privatdetektiv i en barnbok, som smyger runt och letar ledtrådar för att lösa något mystiskt fall jag jobbar på. nån mer än jag som läste.. hette serien tre detektiver, månntro!? jag läste dem iaf slaviskt när jag var barn. ^^

på flera ställen var det vattendroppar på granarna - så himla fint. försökte få till någon bra bild på det, men det blev lite si och så med den saken. försöka duger - iaf ibland. tursamt nog behöver jag inte producera några mästerverk, vilket faktiskt är rätt tacksamt ibland.

förresten kan jag skvallra om att en av kursdeltagarna från i höstas är i indien just nu, och har postat några bilder därifrån i fb-gruppen vi hade för kursen. det är så vansinnigt kul att se, för till skillnad från mig är hon superbra på att se och fotografera sådär rejält färgsprakande. jag har inte alls det seendet. för mig är färgsprakande mest påfrestande att titta på i verkligheten, men hon gör det SÅ bra.

.. och vem som än placerade den här fågelholken på det här viset, måste ha tänkt på de fåglar som av ett eller annat skäl är rejält trötta eller lata, såhär mitt i låtsas-vintern.

är det bara jag som tycker mig se diverse djurhuvuden i trädrötter som ligger uppryckta såhär? i just den här såg jag ett vildsvin.

på väg hem igen såg jag ett oerhört märkligt fenomen som jag faktiskt aldrig har sett förut. det rök om både träd och stora stenar längs gångvägen, men det fanns ingen orsak = ingen brand eller annat jag kunde se som det kunde bero på. det lustiga var också att när vi kom närmare så var röken svårare att se, och försvann sedan.

nån som vet vad det kan bero på?

konstnärsporträtt

idag var det dags för ytterligare en porträttfotografering, till projektet "kursmaterial inför porträttkursen i vår". när jag ställde frågan på facebook, blev jag förvånad men väldigt glad när en kvinna hörde av sig, som jag inte känner särskilt väl. vi träffades för.. 10 - 15 år sen, när jag var aktiv i en länstäckande förening för yrkesverksamma kulturarbetare. vi har inte träffats sen dess, så det var roligt att ses.

som synes - den här kvinnan är målande konstnär. hon målar rätt mycket abstrakt, och av det lilla jag ser av det hon delar på facebook, så gillar jag det. och eftersom hon är just en konstnär och önskade sig bilder hon kan använda bland annat i professionella sammanhang, tyckte jag att det kunde vara kul att ha med några penslar och/eller något annat attribut som gör att det syns vilken yrkesroll hon har.

med tanke på att bilderna ska ingå i kursmaterialet till den här porträttkursen, så känns det också väldigt lämpligt att ha med just någon form av rekvisita, eftersom jag har tänkt att ett av kurstillfällena ska handla om just det. är man ovan kan det vara svårt att veta vad man ska göra med en person som håller i något, och det kan helt klart vara värt att testa på.

ur ett rent praktiskt och kameratekniskt perspektiv var dagens ansträngningar småknepiga. medan vi var ute - och vi var ute MITT på dagen, för att kunna suga ut så mycket dagsljus som möjligt, så lyckades jag ändå med konststycket att få rätt många bilder oskarpa. det kändes ok medan vi var uppe i skogen, men när jag kom hem och började titta var det en hel del som jag valde bort att ens visa, pga det. skall tilläggas att jag inte fotograferade med blixt idag.

det var också rätt kul att den här kvinnan också blev väldigt förtjust i skogen häruppe. det är ingen stor skog, men den består av flera delar (uppdelade av cykelvägar) och traskar man runt i allihopa kan man nog vara ute i ett par timmar. jag brukar gå igenom tre delar med hunden, och det tar oss oftast runt en timme. och det är en riktigt, riktigt fin skog - för att inte tala om att de olika delarna inte ser likadana ut. det är det mest märkliga och intressanta, eftersom det enda som skiljer dem åt är just cykelvägar.

jag gillar den här serien. det är inte riktigt yrkesporträtt med tanke på miljön, men med tanke på förkläde och penslar så blir det ändå nån slags sådant. jag skulle kunna tänka mig att göra fler sådana, vid tillfälle.

jag är väldigt nöjd med dagen. nu har jag en till fotografering i morgon, sen tror jag att jag får göra ett uppehåll med just porträtten till när dagsljuset börjat återvända efter nyår. jag hade hoppats få in ett par fotograferingar till, men de som var inbokade nu under helgen har bokat av pga fullständigt begripliga skäl.

och jag har faktiskt hyfsat gott om material vid det här laget. behöver jag mer, får jag lösa det, helt enkelt.