övningsrunda

en av de största fördelarna med att inte fotografera mot betalning är att man slipper undan den där nödvändigheten av prestation och konstant hög kvalitet på det man gör. för mig är det en enorm lättnad att inte behöva känna just den där prestationsångesten och nervositeten för huruvida just den här kunden kommer att bli nöjd eller inte. 

det gör att åtminstone jag kan slappna av på ett helt annat sätt och sänka förväntningarna på att "vara skitbra" varje dag. 

de här bilderna är från i fredags när jag och min hund precis plockat upp hans bästa kompis, en gigantisk tik som brukar hänga med oss när hennes människor är i stan. supermysig hund som smälter in helt obemärkt i vår familj. 

just den här omgången bilder kändes mest som en övningsrunda. jag har ju som sagt var inte fotograferat särskilt mycket på senaste, så ringrostigheten gör sig känd på det mest obekväma vis. 😅

men jag tror att bildseendet sitter där det ska, trots att det känns just ringrostigt. 

det som är intressant just nu - det syns inte i just de här bilderna, men tittar man tillbaka till förra inlägget kan man se vissa skillnader - är vad, och hur, jag fotograferar. det är ingen direkt skillnad i HUR - det blir samma formspråk, men med mer motiv än enbart form.

det jag gjorde i fredags var dock mest att återgå till det som är känt och hemtamt, i fråga om just bild- och formspråk. det här är något jag kan, har lätt att se och plocka upp i bild.

jag har ett motto jag använder mig av när det gäller fotokurser och club passionista - och det är att vi inte måste producera mästerverk. det är faktiskt något jag anammar för egen del också. när man har fotograferat ett tag märker man att det som är intressant INTE är mästerverken, utan huruvida den allmänna nivån är stabil och om man kan höja den i stället för att råka fotografera ett enda mästerverk.

det är rätt skönt att släppa taget om det där med mästerverk, faktiskt. jag ser åtminstone mitt eget fotograferande som mer undersökande och utforskande - vad händer om jag gör såhär? .. än ett ständigt sökande efter nästa "bästa bilden någonsin". det är ju mest bara jobbigt, och jag vet inte om det blir särskilt mycket bättre bilder för den sakens skull.

.. som avslutande skvaller kan jag berätta att jag precis är i tagen att börja skriva min andra bok. det blir en fortsättning/fördjupning på den första boken om Sanning vs Verklighet i fotografi, men med det groteska (art grotesque) som filter. jag håller på och läser diverse filosofer och annat smått och gott, för att dels hitta ett vettigt språk att använda, dels för att ha lite kött på benen. jag tycker ju att det mesta av det jag läser visserligen kan vara väldigt intressant (jag tänker närmast på idéhistorisk/konstvetenskaplig litteratur om det groteska ur lite olika perspektiv), men vissa författare är antingen sjukligt tråkiga eller alldeles för enkelspåriga för min smak. 

så - nu kommer jag att ha sådär vansinnigt kul ett bra tag framöver. alltså, ni ANAR inte vad kul det är att skriva böcker om de här sakerna. min hjärna ligger som en stor, dreglande, svettig pöl innanför pannbenet och sexfantiserar om det groteska in absurdum. 😅

det är tur att jag är lättroad, iaf. 🤷🏻‍♀️

hedda, igen

alltså, ni anar inte vad roligt jag har med det här projektet. jag har haft de här kranierna som nära vänner i rätt många år, och jag har fotograferat dem alla tre vid ett antal tillfällen under vår vänskap. men det här är första gången jag fotograferar på det här medvetna, intuitiva viset där jag verkligen lyssnar på vad de vill uttrycka. de har ju inget talat språk, gubevars, så det blir att lyssna på andra vis i stället.

hon var på bättre humör idag, hedda. det märkte jag på en gång, så fort hon kom ned från bokhyllan. hon kändes nästan lite trotsig, som om hon utmanade mig att ha sympati och empati för att hon var så ledsen igår. man skulle givetvis kunna ifrågasätta detta och undra om jag på något sätt projicerar mig själv på dem, men tro't eller ej - faktiskt inte. nog för att alla tre har likheter med mig, men det kan jag säga om mina nära mänskliga vänner också, så det är ingen ursäkt.

jag tog några bilder med icm idag också, men alltså.. det skaver. edward sitter det som en smäck med, men han har en helt annan mentalitet, och hans utrymme i det här svarta tomrummet har en helt annan känsla och ett annat syfte, än heddas. hon är mer närvarande än han, alltså behöver hon mer skärpa.

det här projektet är kul på det där sättet att jag nästan känner mig otålig, för att jag vill se hur det blir när det är klart. den otåligheten kombinerat med att det ÄR kul att fotografera dem, gör det helt oemotståndligt. 

en sak jag är sådär överdrivet förtjust i själv, är den här totala svärtan. att det inte finns någon omgivning, ingen miljö, ingen horisont. att de står ut ur mörket, samtidigt som de sjunker in i det. och tomrummet fortsätter ju utanför bildramen, i oändlighet. det här är en helt egen värld, där de vistas i sitt pågående tillstånd, sin nuvarande existens. 

det här är något jag tycker är så vansinnigt vackert. inte bara fotografierna, även om jag ska erkänna att jag är oerhört nöjd, utan också vad de står för, vilken berättelse de visar. tolkningen av den berättelsen är naturligtvis personlig, men i den bok det är tänkt att bli av det här (oavsett om bara till mig själv eller till tryck) så kommer det att framgå och bli tydligt vad de är för sorts individer. det är en enorm skillnad på dem, i hur de spenderar sin tid i tomrummet.

.. och jag är SÅ jävla glad att jag kan fotografera på höga isotal. äntligen! dels uppskattar jag det handhållna (ja, jag vet, jag tjatar - men alltså!), dels älskar jag kornet och hur grovt och skitigt det känns. älskar't!

det här är bilder jag kommer att älska att se på papper. jag har en bild på edward sen förra vintern, på väggen i sovrummet. det ÄR läckert. jag skulle nog kunna tänka mig att ha fler bilder på dem alla tre, nånstans på väggen. vi får se hur det blir.

jag vet inte hur länge jag kommer att känna att jag behöver fortsätta fotografera. hedda tog över innan jag egentligen kände mig klar med edward. det blir nog iaf en eller ett par tillfällen till med hedda, innan jag antingen övergår till edward, eller går vidare till ebba. det beror på vem som vrålar högst den här gången.

men alltså. de är så jävla vackra, alla tre. det är nästan så det blir lite jobbigt. 😅 de är vackra att betrakta såsom de är, men i fotografi... oj, oj, oj. 🙏

nåja. jag ska lämna en sista bild och försöka hålla käften, iaf just i det här inlägget, om hur kul jag har, hur vackra de är, vilka extraordinära individer de är, hur nöjd jag är osv. 😅

projekt startat

det här är min gode vän, edward. förra vintern fotograferade jag honom, kon hedda och rådjuret ebba, när det var kallt och äckligt ute såsom det är nu. bilderna från då ligger på min gamla, stekta dator och väntar på att nån ska komma och se om de går att rädda efter min freak accident för ungefär ett halvår sen.

men. jag råkar ju ha en fungerande dator igen eftersom jag inte kan vara utan, och jag har dessutom en kamera som fungerar som den ska igen. 🙏

det här är det projekt jag velat sätta igång med under en tid, men väntat eftersom det inte känts kul att göra det med min 5d. nu, med hilda, känns det inte bara tillgängligt, utan också både kul och spännande.

framför allt känns det intressant och spännande eftersom det ger mig möjlighet att utforska mer, detta med högre isotal. på min 5d kom jag inte högre än 1600, vilket krävde fotografering på stativ i ett trångt vardagsrum med begränsade avstånd. med hilda kommer jag ända upp till runt 25 000 i iso, vilket ger HELT andra möjligheter. helt plötsligt kan jag fotografera för hand på slutartider som tidigare varit otänkbara inomhus i det ljus jag använder till det här.

jag gissar att det säkert finns många som inte gillar att fotografera på såhär pass höga isotal, för att det blir kornigt och grynigt. för mig är det inte ett problem - tvärtom, faktiskt. jag gillar det här enormt. det snarare förstärker det uttryck jag är ute efter i just den här typen av bilder. 

bilden ovan blev lite mer oskarp än jag tänkte mig från början, men det är en bra inkörsport till den planerade oskärpa jag har tänkt testa allt eftersom. vet inte om jag kommer att använda icm, just - det återstår att se. men jag har tänkt att jag ska vara medveten i oskärpa, som experiment om inte annat.

om nån undrar vad jag ska göra med de här bilderna, kan jag skvallra om att jag tänker göra en fotobok. i nuläget osäkert om det blir en bok enbart för mig själv, eller om jag ska hitta nåt bra ställe att trycka den på och sälja.

oavsett vilken form den här boken tar, kommer det att vara en fotobok MED text till vissa bilder. jag har en väldigt tydlig idé om vad det kommer att vara för sorts bok, och den kommer att bli helt fantastisk. innehållet kommer att vara rätt gotiskt, på ett troligtvis ganska groteskt/obehagligt, men ändå vackert vis. det är inte en bok som kommer att attrahera alla, that's for sure. 😅

om det är nån som undrar vad det är för små, ljusa prickar lite här och var, så är det inte damm - det är smått skräp från undersidan av edwards tänder, skulle jag tippa på - och troligen lite skräp från den åratal gamla, torkade ros jag använder. jag orkade inte engagera mig i att ta bort det, faktiskt.

det här är för övrigt bilder jag tycker är vansinnigt roliga att fotografera. särskilt nu när jag slipper trängas med ett stativ som bara begränsar utsnitten. att fotografera handhållet är min preferens, varje dag i veckan. som referens till hilda så tror jag att hon kan vara något tyngre än 5d'n, men jag har faktiskt inget emot det. jag gillar lite tyngd i händerna när jag fotograferar, vilket jag gissar beror på att jag fotograferade med min hasselbladare handhållen - och den är ju rätt tung. tyngd i en kamera känns tryggt att hålla i, iaf för mig.

jag började med det här projektet natten till igår, och fortsatte idag. det är kul att testa en ny kamera på det här viset,och hilda är väldigt tydlig med vad hon kan prestera. gårdagens ljus såg ut på ett visst sätt, inklusive en reflexskärm. idag använde jag ett annat ljus, utan reflexskärm, och dessutom underexponerade jag med ca 1½ steg. det gav mig mer att jobba med i gråskalan, och dessutom råfiler som är mer lättarbetade överlag. det svarta ni ser, är ett svart lakan - och eftersom jag vill ha det svarta helt kolsvart utan några som helst detaljer, är de underexponerade råfilerna lättare att justera. 

jag är SÅ jävla glad att jag bestämde mig för att investera i en ny (begagnad) kamera redan nu i stället för att vänta på obestämd tid framåt. nu kan jag ha riktigt roligt igen, utan att känna mig begränsad i vad jag är villig att lägga ner i tid på bildredigering av sensordamm, oro för korrupta råfiler osv.

och det här projektet. shit, vad jag kommer att ha roligt med det. och shit, vad min bok, oavsett vilken form den tar, kommer att bli kul. egentligen skiter jag i om nån annan ser den, bara jag själv får hålla den i händerna. 

och oavsett vad ni tycker om temat/ämnet i det här projektet, så måste ni ju ända hålla med om att edward är ståtlig i sin hatt. jag tror att jag skrev om det förra vintern, men när edward flyttade in hos mig såg jag på en gång vad han heter. jag vet att han egentligen var en älgko när han levde, men såhär i efterhand visade det sig att hans rätta natur är som en filosofisk gentleman med hög hatt och monokel (som han egentligen inte har, men jag funderar på att skaffa en åt honom för det skulle klä honom så bra).

experimenterande

det här är den enda skarpa bilden i det här inlägget. jag börjar med den, så kan jag koncentrera mig på att skriva om de andra nedanför. svamparna på den här bilden står på en gräsmatta på andra sidan gatan, och är så söta att jag inte kunde låta bli, faktiskt.

men - över till det som är huvudtemat för det här inlägget;

experimenterande.

ni vet, det här jag hållt på och testat ett tag - medveten rörelseoskärpa.. när jag såg att det var lite smådimmigt ute i morse tänkte jag JA - då tar jag med mig kameran en gång till på insidan av ett dygn. det gjorde jag också, men det var inte alls så dimmigt när vi väl kom ut. fast då tänkte jag att; vad fan.. låt oss i så fall testa lite mer med den här oskärpan. 

jag ville testa att inte bara ha längre slutartider, utan att faktiskt också medvetet röra kameran under exponeringen. jag testade lite olika tider, och landade i att ca 1/25 på 400 iso verkar funka ungefär som jag vill. åtminstone just nu. 

man kan med gott samvete sitta hemma och fundera på vad tusan jag ska ha den här oskärpan till. det är ju (obviously) oskarpt!!! 

men. såhär är det; 

jag har ju ett par olika spår som ligger och skvalpar i bakhuvudet när jag fotograferar. dels min barndomsuppfattning om tomtar och troll, magi osv. dels min förkärlek för 1800talets gotiska litterära bildspråk och hur man kan översätta det visuellt i fotografi. sistnämnda tillhör det som kallas art grotesque, även om de flesta nuförtiden troligen skulle kalla det goth (subkultur som inkluderar musik, klädstil, attityd, smycken, litteratur- och filmval osv). 

när det gäller det specifikt gotiska uttrycket, så finns det rätt många aspekter man kan ägna sig åt. romantiserande av döden är en sak. hängiven längtan/saknad efter det förgångna/det som förgåtts är en annan. om man betänker att den groteska konsten är en samhällskommentar/kritik och visar en motsatt spegelbild av rådande samhällsnormer, så är det inte fel att säga att 1800talets gotik vänder sig mot industrialismen och i stället vänder sig inåt. då kan vi, i stället för att lyssna på vetenskap, teknik osv, så gå in i oss själva såpass att vi går vilse och därmed blir galna. vårt inre blir en mardrömsliknande labyrint vi inte kan ta oss ur; det blir som en karusell som aldrig stannar, där vi blir så yra att vi tappar greppet om vad som är upp, ner, framåt, bakåt osv.

och det är här som den medvetna rörelseoskärpan kommer in. med den kan jag få fram känslan av den där frånvaron av kontroll, den där karusellen som bara snurrar snabbare och snabbare, där vi tappar fotfästet och far runt i en virvelvind av allt annat än stabilitet och trygghet.

sen fattar jag också att a) det här inte tilltalar alla, b) det säkert finns de som tycker att det är mer effektsökeri än något annat. och det kan man absolut få tycka. och på sätt och vis är det ju så - jag söker ju en effekt för att påverka betraktaren i en viss riktning. dock lite mindre så för att vara häftig. 😅

sen beror det förmodligen på vad för sorts motiv det blir som hamnar i den här medvetna rörelseoskärpan. nu råkar jag iofs gilla de här fasadbilderna - de blir nästan lite spöklika. jag råkar också gilla bilderna på grenar, och.. well, faktiskt allihop. men jag tror ändå att vissa saker funkar bättre för detta, medan annat kanske inte blir fullt lika kul.

jag skulle också vilja testa att fotografera människor på det här viset.

jag är faktiskt väldigt glad att jag påbörjade det här lilla projektet/experimentet. det öppnar upp för ett nytt uttryck, vilket jag uppskattar. om det gör att jag kan hitta nya sätt att uttrycka vissa delar av min inspiration så blir iaf jag skitglad över det. 

sen råkade jag också ta några bilder på blommor som växer i en av rabatterna vid mitt hus. jag är rätt svag för just rosa/vita blommor, så jag kunde inte riktigt låta bli. njut medan ni kan - det här är en av extremt få gånger jag låter en bild behålla lite färg. 🤗

edward och ebba

för den som följt bloggen iaf ett litet tag, torde det inte vara någon större överraskning att jag attraheras av det mesta som har det visuella uttrycket av framför allt 1800-talets gotiska litteratur. jag gillar det där med melankoli, förtvivlan, längtan, virrvarr i tankar, mentalt kaos, förgänglighet osv.

det torde alltså inte heller vara någon större överraskning att jag delar mitt liv med flertalet kranier efter (vad jag gissar) älg, rådjur och, tror jag, en ko. jag har inte hittat något av nämnda kranier själv, utan har fått dem från vänner som hittat och genast tänkt på mig.

här ovanför har vi edward. han är den som flyttade hem till mig först av allihop. han sitter och ägnar sin tid åt att filosofera högst upp på en av mina bokhyllor. en snygg, hög hatt har han på sig också - det är bara monokeln som saknas, men jag har ingen sån, så han får klara sig utan. han gör sig otroligt bra på bild, den käre edward.

egentligen tror jag att edward var en hona i sitt föregående liv. men så fort jag såg honom, så var han en edward för mig, och så fick det bli. han kanske är en trans-älg - det vet man aldrig.

samma sak gäller ebba. hon var nog en hane i sitt förra liv, men det verkligen stod ebba i pannan på henne, och vem är jag att säga nej när det är så uppenbart?

på det stora hela lever de ett lugnt liv hemma hos mig, edward och ebba. men ibland händer det att jag villhöver fotografera dem. de har stått modell många gånger här hemma. tror att de kanske tycker det är lite tröttsamt, men det är så det är när man umgås med mig. då får man lov att modella, vare sig man vill eller ej.

jag vet inte riktigt varför jag blev så oerhört nöjd den här gången. det kanske beror på hur jag fotograferar, den här gången. förr har jag inte haft samma lampor, det kanske beror på det. men jag känner mig lite löjligt nöjd med de här bilderna, faktiskt. jag kommer definitivt att göra om det - vilket är kul, för då kan jag variera mellan fiolen och dessa två.

alltså. det här är så jävla kul. jag hade ett stort flin över hela ansiktet som liksom inte ville ge sig, när jag höll på. att redigera bilderna är ju också sjukt kul. jag kommer förmodligen att ge dem lite extra kärlek någon dag, bara för att det är kul att göra nåt mer med dem.

några av de här skulle jag kunna tänka mig att ha på min vägg.

det är liksom vare sig jobbigt eller svårt att göra sånt man tycker är såhär kul.

mer fotografi åt mig, helt enkelt! massor och massivt! jag har alldeles, alldeles för roligt för att låta bli! <3