experimenterande

det här är den enda skarpa bilden i det här inlägget. jag börjar med den, så kan jag koncentrera mig på att skriva om de andra nedanför. svamparna på den här bilden står på en gräsmatta på andra sidan gatan, och är så söta att jag inte kunde låta bli, faktiskt.

men - över till det som är huvudtemat för det här inlägget;

experimenterande.

ni vet, det här jag hållt på och testat ett tag - medveten rörelseoskärpa.. när jag såg att det var lite smådimmigt ute i morse tänkte jag JA - då tar jag med mig kameran en gång till på insidan av ett dygn. det gjorde jag också, men det var inte alls så dimmigt när vi väl kom ut. fast då tänkte jag att; vad fan.. låt oss i så fall testa lite mer med den här oskärpan. 

jag ville testa att inte bara ha längre slutartider, utan att faktiskt också medvetet röra kameran under exponeringen. jag testade lite olika tider, och landade i att ca 1/25 på 400 iso verkar funka ungefär som jag vill. åtminstone just nu. 

man kan med gott samvete sitta hemma och fundera på vad tusan jag ska ha den här oskärpan till. det är ju (obviously) oskarpt!!! 

men. såhär är det; 

jag har ju ett par olika spår som ligger och skvalpar i bakhuvudet när jag fotograferar. dels min barndomsuppfattning om tomtar och troll, magi osv. dels min förkärlek för 1800talets gotiska litterära bildspråk och hur man kan översätta det visuellt i fotografi. sistnämnda tillhör det som kallas art grotesque, även om de flesta nuförtiden troligen skulle kalla det goth (subkultur som inkluderar musik, klädstil, attityd, smycken, litteratur- och filmval osv). 

när det gäller det specifikt gotiska uttrycket, så finns det rätt många aspekter man kan ägna sig åt. romantiserande av döden är en sak. hängiven längtan/saknad efter det förgångna/det som förgåtts är en annan. om man betänker att den groteska konsten är en samhällskommentar/kritik och visar en motsatt spegelbild av rådande samhällsnormer, så är det inte fel att säga att 1800talets gotik vänder sig mot industrialismen och i stället vänder sig inåt. då kan vi, i stället för att lyssna på vetenskap, teknik osv, så gå in i oss själva såpass att vi går vilse och därmed blir galna. vårt inre blir en mardrömsliknande labyrint vi inte kan ta oss ur; det blir som en karusell som aldrig stannar, där vi blir så yra att vi tappar greppet om vad som är upp, ner, framåt, bakåt osv.

och det är här som den medvetna rörelseoskärpan kommer in. med den kan jag få fram känslan av den där frånvaron av kontroll, den där karusellen som bara snurrar snabbare och snabbare, där vi tappar fotfästet och far runt i en virvelvind av allt annat än stabilitet och trygghet.

sen fattar jag också att a) det här inte tilltalar alla, b) det säkert finns de som tycker att det är mer effektsökeri än något annat. och det kan man absolut få tycka. och på sätt och vis är det ju så - jag söker ju en effekt för att påverka betraktaren i en viss riktning. dock lite mindre så för att vara häftig. 😅

sen beror det förmodligen på vad för sorts motiv det blir som hamnar i den här medvetna rörelseoskärpan. nu råkar jag iofs gilla de här fasadbilderna - de blir nästan lite spöklika. jag råkar också gilla bilderna på grenar, och.. well, faktiskt allihop. men jag tror ändå att vissa saker funkar bättre för detta, medan annat kanske inte blir fullt lika kul.

jag skulle också vilja testa att fotografera människor på det här viset.

jag är faktiskt väldigt glad att jag påbörjade det här lilla projektet/experimentet. det öppnar upp för ett nytt uttryck, vilket jag uppskattar. om det gör att jag kan hitta nya sätt att uttrycka vissa delar av min inspiration så blir iaf jag skitglad över det. 

sen råkade jag också ta några bilder på blommor som växer i en av rabatterna vid mitt hus. jag är rätt svag för just rosa/vita blommor, så jag kunde inte riktigt låta bli. njut medan ni kan - det här är en av extremt få gånger jag låter en bild behålla lite färg. 🤗

edward och ebba

för den som följt bloggen iaf ett litet tag, torde det inte vara någon större överraskning att jag attraheras av det mesta som har det visuella uttrycket av framför allt 1800-talets gotiska litteratur. jag gillar det där med melankoli, förtvivlan, längtan, virrvarr i tankar, mentalt kaos, förgänglighet osv.

det torde alltså inte heller vara någon större överraskning att jag delar mitt liv med flertalet kranier efter (vad jag gissar) älg, rådjur och, tror jag, en ko. jag har inte hittat något av nämnda kranier själv, utan har fått dem från vänner som hittat och genast tänkt på mig.

här ovanför har vi edward. han är den som flyttade hem till mig först av allihop. han sitter och ägnar sin tid åt att filosofera högst upp på en av mina bokhyllor. en snygg, hög hatt har han på sig också - det är bara monokeln som saknas, men jag har ingen sån, så han får klara sig utan. han gör sig otroligt bra på bild, den käre edward.

egentligen tror jag att edward var en hona i sitt föregående liv. men så fort jag såg honom, så var han en edward för mig, och så fick det bli. han kanske är en trans-älg - det vet man aldrig.

samma sak gäller ebba. hon var nog en hane i sitt förra liv, men det verkligen stod ebba i pannan på henne, och vem är jag att säga nej när det är så uppenbart?

på det stora hela lever de ett lugnt liv hemma hos mig, edward och ebba. men ibland händer det att jag villhöver fotografera dem. de har stått modell många gånger här hemma. tror att de kanske tycker det är lite tröttsamt, men det är så det är när man umgås med mig. då får man lov att modella, vare sig man vill eller ej.

jag vet inte riktigt varför jag blev så oerhört nöjd den här gången. det kanske beror på hur jag fotograferar, den här gången. förr har jag inte haft samma lampor, det kanske beror på det. men jag känner mig lite löjligt nöjd med de här bilderna, faktiskt. jag kommer definitivt att göra om det - vilket är kul, för då kan jag variera mellan fiolen och dessa två.

alltså. det här är så jävla kul. jag hade ett stort flin över hela ansiktet som liksom inte ville ge sig, när jag höll på. att redigera bilderna är ju också sjukt kul. jag kommer förmodligen att ge dem lite extra kärlek någon dag, bara för att det är kul att göra nåt mer med dem.

några av de här skulle jag kunna tänka mig att ha på min vägg.

det är liksom vare sig jobbigt eller svårt att göra sånt man tycker är såhär kul.

mer fotografi åt mig, helt enkelt! massor och massivt! jag har alldeles, alldeles för roligt för att låta bli! <3

ett annat uttryck

jag har ju berättat en hel del om mitt bildspråk och vad det grundar sig i - i alla fall utifrån den typ av bilder jag har visat hittills. men jag har två spår jag följer när det gäller just mitt bildspråk. det ena är just ur ett barns perspektiv på skogen och de små hålor som är hem åt diverse väsen och knytt.

det andra är detta.

jag tar mer än gärna inspiration ifrån åtminstone delar av den groteska konsten. jag är överlag väldigt förtjust i art grotesque, framför allt det mindset som ligger bakom det faktiska uttrycket. jag är till exempel jätteförtjust i medeltidens groteskeri, särskilt i hur man uttryckte det i form av hybrider mellan människa och djur/växt. där har vi ju en referens till de trädrötter och diverse knotor och grenar jag hittar, som ofta påminner om annat.

detta har dock inte särskilt mycket att göra med medeltiden. :D det här som jag visar idag, är mer inspirerat av 1800-talets gotik, till största delen de skräckberättelser som skrevs då i någon slags salig blandning av nationalromantik och psykologisk thriller. det är en snårskog av otäckheter som de allra flesta har att göra med psyket och dess mer okontrollerade påhitt. men hela den genren har naturligtvis också väldigt mycket med andra saker som har sin plats inom gotiken (som i sin tur har sin plats i det groteska).

gotiken är starkt förknippad med död, förgänglighet, förruttnelse, längtan, melankoli, ouppnåelig kärlek, hjärtesorg, allt-det-som-var, förlorad historia, och väldigt mycket mer i samma stil.

jag attraheras oerhört av detta, och har gjort så länge jag kan minnas. jag såg, och älskade, min första vampyr-tv-serie när jag var.. tja, nånstans runt 8 - 10 år gammal.

med andra ord är det något som tenderar att ta sig uttryck när jag fotograferar en viss typ av miljö. visst har jag visat bilder från kopparlunden här i västerås? tegelporr, som jag kallar det = gammal industrimiljö, bestående av tegelbyggnader med järngrindar. det är en variant av miljö där jag gärna hamnar i ett liknande bildspråk.

i det här inlägget visar jag bilder från några av kyrkogårdarna här i västerås. främst den som ligger bakom västerås domkyrka, och den som ligger på andra sidan ringvägen från just kopparlunden. båda de ställena har väldigt vacker miljö som är rolig att fotografera, även om jag inte har någon personlig relation till vare sig religion eller de som ligger begravda där.

och bara som parentes; jag är oerhört försiktig när jag fotograferar platser dit människor kan ha starka, känslomässiga band - oavsett om det är en grav, ett hus eller något annat. jag har själv oerhört stark integritet, och vill gärna respektera andras såsom jag själv vill bli respekterad. därför är det sällan jag fotograferar specifika gravar, om det inte är uppenbart att det inte längre finns någon som kan känna sig personligt kränkt över intrånget.

många äro de fotografer som pratar om vem de influerats av, och jag tänkte sälla mig till den kören - iaf delvis. när jag läste c-kursen i konstvetenskap skrev jag min uppsats om franske fotografen Eugène Atget och huruvida man kunde applicera den gotiska 1800-tals berättelsens bildlika skriftspråk på hans fotografiska verk (skvaller - svaret är ja). jag har långt ifrån sett allt av honom, men av det jag HAR sett, gillar jag det mesta. särskilt som han fotograferat många fasader i det gamla paris, vilket inkluderar en hel del groteska uttryck, och jag gillar ju sånt, såååå... ^^ .. sen att just atget såg sig själv mer som dokumentärfotograf än något annat - well, det är så, men inte automatiskt så iaf jag själv uppfattar hans bildmaterial.

en av de saker jag gillar med de gotiska berättelserna, är meta-effekten som uppstår av berättelser i berättelsen, och alla möjliga varianter på vindlande gångar som man trasslar in sig i, i tanken (och för all del, även fysiskt). även om trappan här samt den första bilden kanske inte är supertypiska för just det syftet, så är de tillräckligt gotiska precis som de är. båda är fotograferade vid uppsala domkyrka för ett gäng år sen (alla de här bilderna har några år på nacken).

men bara för att innehållet är ett annat än det ni vant er vid att se från mig, innebär det inte att jag frångår mitt eget sätt att använda bildkomposition. här ovanför har vi ju en typisk geometrisk form, OCH dessutom en snygg inramning. :D

ytterligare en geometrisk form, även om den inte är avslutad.

en till ram-i-ramen OCH geometrisk form.

det här är en lite småkul bild. när jag postade bilderna från just den här fotograferingen på min dåvarande fotoblogg, var jag inte alls förtjust i den. nu när jag gick igenom mina bilder för att hitta de jag ville visa, dök den upp - och nu gillar jag den. skumt hur sånt förändras över tid. :)

samma fenomen med den här bilden - jag har en snarlik, som är fotograferad med staketet högre upp i bildytan, och av de tu valde jag den andra. den här gången valde jag tvärtom, för att jag gillar muren bakom mer i den här.

alla de här bilderna är naturligtvis inte hardcore-inspirerade av gotiken/det groteska. men jag tycker att de allihop är tillräckligt "åt det hållet" för att de ska vara värda att visa. det groteska och gotiken är så vansinnigt intressant eftersom det innehåller så extremt mycket symbolik. det senaste året har jag läst en del om främst medeltidens groteska konst - eller kanske ännu mer, mindset, och man behöver läsa en del för att ens komma i närheten av att förstå hur komplext det är.

det kan vara lätt att tro att det groteska och gotiken inte hör ihop, men gotiken är faktiskt "bara" en del av det groteska. art grotesque som det kallas på engelska, sträcker sig över och genom alla konstformer och fungerar som en samhällskritisk motpol till det som i tiden anses vara samhällsnorm. den gotik som utvecklades från nationalromantiken är en mycket specialiserad del av det groteska, och ägnar sig mest åt sinnets mysterier, liksom.. äsch, ska jag hålla på och berätta om allt det, blir det en hel jävla doktorsavhandling :D ni får klara er ändå. ^^

vi kan väl mest bara konstatera att - jag gillar det här. :) väldigt mycket, faktiskt. och slår man ihop det här med groteskeriet OCH min barndoms idéer om vilka som bodde ute i skogen, så har man mig i ett nötskal ganska precis, faktiskt. :)