funderingar om bland annat vatten

det blir många bilder idag. alla berör på ett eller annat sätt en gemensam tanke, som i extremt hög utsträckning ligger bakom enormt stora delar av min världsbild.

natur är inte kuliss till människan.

jag är helt bombsäker på att jag tidigare har nämnt olika saker som är betydelsefulla för mig när det gäller just hur jag ser världen, och ett par av dem är shamanism och animism. det innebär i praktiken att världen är full av icke-mänskligt liv. och när jag säger det, menar jag inte bara biologiskt liv, utan besjälat liv. varje träd har ett medvetande, varje sten har detsamma. vatten är ett väsen, vinden likaså. det finns kraft och liv som inte är mänskligt, men från mitt perspektiv har människan som art glömt bort det här. jag vill betona människan som art, när jag säger att vi har en oerhört narcissistisk självbild. jag har väldigt många och långa åsikter om det här som inte alltid är jättetrevliga när det gäller just människan som art.

men.

eftersom jag nu har valt att inte fotografera kommersiellt, kan jag i stället ägna mig åt det som känns sant för mig. och för mig är det av någon anledning viktigt att visa hur min verklighet ser ut. nu kan man tycka att det är knepigt, för jag ser ju världen i färg som de flesta, och ändå visar jag mina bilder i svartvitt. inte heller fotograferar jag platsbeskrivande som många andra gör.

idag tog jag med mig hund och hilda och gick ner till lögarängen här i västerås. ni kommer inte att se en enda bild som visar vart jag är så att nån eventuellt skulle känna igen sig - om man inte är väldigt bekant med träden därnere, förstås. då kanske man känner igen detaljerna.

det som var riktigt intressant idag, utöver själva fotograferandet, var att umgås med vattnet. inte så att jag badade - oh, hell no. 😅 men vi gick ut och satte oss på en brygga som är till för det ändamålet. vi satt där en lång stund, och jag slogs återigen av min fascination för hur en del saker i naturen är helt jävla fantastiska.

som t ex funderade jag på hur mycket kraft som krävs för att flytta ens små mängder luft - för att inte tala om hur mycket som krävs för att flytta vatten. och då är jag helt ointresserad av det vetenskapliga synsättet. det som är viktigt för mig är det besjälade perspektivet. och om man bara provar att själv blåsa på vattenytan i ett vattenglas, så inser man att det krävs en hel del av just kraft, för att ett hav ska storma, eller för att en tsunami ska uppstå. 

den sortens tankar lever jag med mer eller mindre ständigt, i olika varianter, versioner, gällande lite olika saker. 

och det är utifrån det perspektivet en del av mitt fotograferande uppstår. jag vill hitta det besjälade i sånt de allra flesta människor ser som bakgrund till sina egna liv, och samhället i stort. träd. stenar. vatten. natur överlag.

av det skälet är jag också oftast helt ointresserad av VART jag är. jag har inget som helst behov av att visa att jag varit på specifika ställen, för det är inte det jag vill visa. vilket iofs gäller det mesta, inte bara när det gäller min variant av naturbilder. 

det här kan man ju tycka vad man vill om. och vet ni, jag är faktiskt rätt ointresserad av vad andra möjligtvis kan tycka eller tänka om hur jag väljer att fotografera. det är viktigt för mig, jag har förmågan, tiden, och jag behöver inte tjäna pengar på det jag gör. det gör att jag kan fokusera på just det som är viktigt för mig. och i min värld är det en ren lyx.

en liten parentes mitt i, gällande det här med att fotografera vatten. jag tycker att det faktiskt är rätt svårt, om jag ska vara ärlig. iaf om man vill fotografera på det här sättet, med nån slags skärpa och nån slags normal slutartid/exponering.

stora mängder vatten, på det här viset, ser faktiskt rätt märkligt ut om man tittar noga. ytan ser på ett sätt jämn ut, fast ändå inte. ytan får också stora ringar av ljusreflektioner. om man verkligen, verkligen tittar - som om man tittade på ett fotografi fast i verkligheten, ser man också att vattnet på sätt och vis ser lite ut som ett tyg som rör sig. 

.. men när man fotograferar det, blir vattnet nästan skulpturalt. det blir det ju också om/när man fotograferar på superkorta slutartider, men då är det nåt helt annat man vill åt. fotograferat såhär ser det nästan ut som is, ibland. 

så. vatten är knepigt ibland, iaf när jag ska fotografera. jag tycker visserligen att de här bilderna har sina poänger, men jag föredrar nog att fotografera just vatten med icm.

för att återgå till besjälade ting. när man har det som grundläggande mindset, blir en del saker man ser ute, väldigt beklämmande. det ger en viss människosyn som inte alltid är så smickrande - återigen; för människan som art. det finns vettiga individer, men som art.. jag tänker inte ens be om ursäkt för att jag säger - näh. inte impad.

men för att gå från den ena ytterligheten till den andra, som dessutom är roligare att tänka på och skriva om - det är väldigt roligt att fotografera på det här viset. dels är det njutbart att fotografera på ett sätt som är sant för mig. dels är det oerhört givande att hitta alla dessa små märkliga formationer i träd, stenar osv.

och även om jag erkänner mig mer självkritisk än jag kanske förtjänar, så älskar jag att fotografera såhär. jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis. och det är en sanning som gäller oavsett vad jag har framför kameran. natur, industri, stadsmiljö, whatever det nu är.. this is how i do it. 🙏

.. och här tror jag det får vara slut för idag. 🤗🙏📷✨

att återvända till

i västerås har väderprognosen för dagen varit regn - typ hela dagen. som oftast,  har prognosen förändrats, även under dagen. i stället för konstant regn har det varit längre, hyfsat intensiva regn. strax före lunch bestämde jag mig för att gå ut med hunden lite tidigare, bara för att slippa senare regn. kameran fick åka med, och vi stannade faktiskt till på samma ställe där vi var igår. 

för att inte upprepa mig alltför mycket rörde vi oss mellan flera träd, och senare faktiskt bort därifrån. men till skillnad från igår, blev det idag lite dubbelexponeringar och någon enstaka icm-bild.

de senaste dagarna har jag funderat en hel del på hur jag skulle beskriva mitt eget fotograferande för någon som inte sett mina bilder, eller kanske inte ens känner mig. jag har kommit fram till att det är vansinnigt svårt att faktiskt beskriva på ett vettigt sätt. det är ju inte som att jag fotograferar dokumentärt eller på ett plats-beskrivande vis. inte heller traditionella naturbilder - eller ens traditionella arkitekturbilder, alla gånger. 🤦🏻‍♀️

det jag har landat i är flera saker. den första torde ni ha sett mig skriva om tidigare - att jag ägnar mig åt visuell poesi. det tycker jag fortfarande att jag gör, även om också det är ett uttryck som kanske inte är helt lättgreppat.

det andra jag skulle säga om mitt eget fotograferande är att jag försöker visualisera min inre verklighet på ett sätt som gör det synligt för andra. för min inre verklighet ser INTE ut som min yttre. 😅 sen hur den som betraktar mina fotografier väljer att tolka min inre verklighet - det får stå för betraktaren. 

ett annat sätt att beskriva det på är att säga att mina bilder är vad som händer när min inre värld och yttre verklighet krockar. 

ytterligare ett sätt att prata om mina bilder är att se dem som nån slags portaler. det ligger rätt nära det jag skrivit om förut när det handlar om hur och vad det är jag ser. för er som följt den här bloggen; ni kanske minns att jag berättat om min barndoms fantasier om tomtar och troll, hur och vart de bor osv. jag tror att mitt seende har rört sig en bit bort från det, till just det här med portaler.

när jag säger portaler menar jag inte som i fantasy- eller sci-fi. det jag menar är att jag ser ställen där verkligheten ruckar lite på sig, så att man som betraktare (jag själv inkluderad) kanske kan se något annat mellan vår verklighet och den som finns bortom. det är svårt att sätta ord på, men när verkligheten är bara lite, lite förflyttad uppstår en glipa. den glipan kan vi kanske, om vi har tur, se något annat, okänt, igenom.

det är bland annat därför jag använder mig av både icm och dubbelexponeringar. det är också därför åtminstone jag själv upplever att det inte är i syfte att skapa effekt, utan för att visa något jag själv redan ser. 

oavsett vad man kallar det eller hur man pratar om mina bilder, så är jag själv väldigt bekväm med hur jag ser och fotograferar. annars skulle jag inte fotografera som jag gör. 

och bara som kort bildkommentar: här är två dubbelexponeringar på exakt samma ställe. den ovan är lite småkul på sitt vis, men personligen föredrar jag den undre.

fast fråga inte vad jag har dubbelexponerat in i den här bilden, för det har jag ingen aning om. jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad tusan jag fick för mig skulle kunna funka. 😅

här är vi på väg bort från stället där vi var igår. hittade dessa i en rabatt in mot en villa och kunde inte låta bli. det var alldeles, alldeles för gulligt för sitt eget bästa.

och här är vi hemma igen. jag upptäckte att en växt hade snurrat sig runt staketet som går runt nedgången till cykelförrådet, och kunde inte låta bli här heller. 🤗

sommarromantik på mitt sätt

sommaren är årets sämsta tid för mig. det har jag nog sagt förut, och jag kommer troligen att säga det igen, vid fler än ett tillfälle. det är varmt, det är kladdigt, jag påverkas av pollen i form av trötthet, hjärndimma osv. det är fullständigt vedervärdigt, och jag spenderar således flera månader med att i princp bara sitta av tid utan att få nånting vettigt gjort.

trots det märker jag att jag återkommande tenderar att använda blommor som mål för mitt fotograferande. helt galet, egentligen. fast jag gör det ju på mitt eget sätt, så det blir ju inte de typiska blomsterängarna i stora utsnitt i mängder med starka färger, kvällssol osv. i stället blir det svartvitt, ganska grova kontraster, numer gärna med icm och dubbelexponeringar.

just the way i like it.

så min verson av sommar-romantik blir nåt helt annat. also just the way i like it. skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt, faktiskt.

fast jag måste också erkänna att jag verkligen, verkligen inte förstår vart den här fascinationen för just blommor kommer ifrån. jag måste vara mer tjejjig än jag vill erkänna, och det ligger troligen långt under ytan. det kanske är just för att jag blir så grötig i skallen sommartid, som det letar sig upp till ytan utan att jag märker det.

oavsett vad det beror på, så är det lite småkul. jag blir rätt nöjd med bilderna, även om det kanske inte är vad jag skulle sätta upp på väggen här hemma.

men alltså, ni ser ju här ovan - det ÄR faktiskt lite för gulligt för sitt eget bästa. 😄 nedanstående med, för den delen.

påbörjad urvalsprocess till utställning

jag har börjat fundera lite på vad jag ska använda för bilder till club passionistas utställning i höst. har satt ihop ett antal alternativ med diverse variationer - vissa skiljer det bara en bild i från föregående. de tre sista, tror jag, har jag också justerat tonaliteten för att se om de funkar ihop då. lågupplöst, mind you, men ändock.

jag kommer att välja det jag själv tycker funkar bäst i slutänden, men känn dig inbjuden att kommentera, nonetheless. 🙂 

här kommer resten utan vidare kommentarer (jag har varit vaken hela natten, jag måste försöka komma i säng).

enjoy! 🙏

gotik i västerås

västerås är faktiskt en rätt trist stad, på många sätt. city är överlag urtråkigt. kommunen har en stark tendens att göra sig av med gamla, fina byggnader och bygga nytt, skitfult i stället. ni vet, det vanliga.

men det finns faktiskt ställen som går att göra roliga saker med. jag gillar ju, som bekant, både gotik och det groteska. och jag upphör inte att fascineras över att det är fullt möjligt att fotografera gotiskt här i stan, utan större besvär.

jag tog med mig hund och hilda ner på stan medan tvättmaskinerna gick i morse. det är nog ett par dagar sen jag bestämde mig för att vi skulle ta oss iväg just idag, oavsett väder. det var givetvis stark, äcklig sol idag igen, så mycket har blivit i motljus. himlen var blå, vilket gör att den inte blir kritvit i bild. 

det finns vissa saker jag dras till i just den här miljön. detta är fotograferat utanför/i närheten av västerås slott, och i vasaparken. svartån går där, dessutom. jag attraheras oerhört av gatlyktorna just här, de är bland de vackrare i hela västerås. men också av teglet, där det forsar i svartån, de här tornliknande prylarna på taket av tegelbyggnaden. och när man fotograferar/bildbehandlar som jag gör, blir det lätt gotiskt.

i don't mind.

resten av bilderna får ni titta på utan vidare kommentarer från mig. jag kan dock säga att jag känner mig väldigt nöjd med dagens bildskörd. 🙏

enjoy!