mer edward och icm

arbetet med min gode vän edward tar sig framåt, allt eftersom. jag fotograferade de här bilderna igår kväll, men natten har varit lite småskum så blogginlägg blev det inte förrän nu. 

nu när jag börjat använda icm i det här sammanhanget, har jag gjort så jag tar fler snarlika exponeringar av ungefär samma utsnitt, med olika inställningar - för att se hur det blir, vad jag tycker bäst om, vad jag tycker säger det jag vill att det ska säga, osv. thus; sorry för upprepningar i utsnitt - eller, egentligen inte 😄 men ifall att ni undrar varför flera av bilderna ÄR snarlika.

det här är ett projekt jag tycker är vansinnigt kul, faktiskt. särskilt eftersom jag känner mig så fri utan stativ. och jag ÄLSKAR att det är kornigt och grynigt och skitigt. 🤗📷🙏💓

jag har många tankar och idéer om den här boken som jag planerar att det här ska bli. om den trycks, kommer den t ex att tryckas i väldigt liten skala, och säljas på ett speciellt vis.

vi får se vad det blir i slutänden. just nu är jag dock astrött, så ni får titta på resten av bilderna utan vidare kommentarer.

enjoy!

edward + icm = experiment

när det gäller mina kranier är det en väldigt specifik berättelse som vill bli berättad. edward, ebba och hedda har oerhört olika personligheter, där det enda som egentligen är gemensamt är; de är döda, alla tre. 

nu när jag har min hilda kan jag ju sätta igång med det här projektet på allvar, och eftersom jag har funderat på hur det skulle se ut om jag fotograferar med icm, eller åtminstone ett visst mått av oskärpa - så testade jag just det idag.

som ni kommer att märka, har jag testat ungefär samma utsnitt på vissa bilder, men med/utan oskärpa. mest för att se vad jag tycker funkar bäst, vad skärpan/oskärpan säger och hur jag tycker att det fungerar i relation till den berättelse som vill fram.

själv tycker jag att båda delarna funkar, men att de säger väldigt olika saker. oskärpan, oavsett vilken form den har, fungerar otroligt väl eftersom det jag vill komma åt i den här berättelsen handlar mer om sinnestillstånd än om formen på kranierna. sinnestillstånd, egenskaper, personligheter - superviktigt för just det här projektet.

jag tror inte att jag har nog med ord för att uttrycka hur speciellt det här projektet är för mig. det är oerhört tydligt JAG, av väldigt många skäl. uttrycket kommer att bli väldigt känslosamt och förhoppningsvis kommer det att påverka en potentiell läsare/betraktare. men boken, som det kommer att bli (på något sätt) behöver faktiskt inte ha någon mer läsare/betraktare än jag själv. det skulle vara kul, men det är inte nödvändigt.

det är inte heller något som kommer att attrahera en särskilt stor publik. eller, det har jag iaf svårt att föreställa mig. 😅 varken bilder eller text kommer att vara särskilt lättillgängligt, och kommer troligen att kräva en hel del av den som läser/betraktar.

men å andra sidan; jag gillar ju sånt. både att producera och att se/läsa andras.

rent generellt kan jag säga att jag är lite löjligt förtjust i bilderna med oskärpa, som de två ovanför och resten nedanför. de illustrerar edwards sinnestillstånd oerhört väl - och det handlar inte om fylla, utan om helt andra saker. när jag har kommit så långt att text och bild börjar bli layout kan jag visa, så ni får se hur just text+bild kommer att fungera tillsammans.

förstår ni varför jag är så vansinnigt förtjust i de här bilderna? 🤗

dagens sista bild, som såhär:

projekt startat

det här är min gode vän, edward. förra vintern fotograferade jag honom, kon hedda och rådjuret ebba, när det var kallt och äckligt ute såsom det är nu. bilderna från då ligger på min gamla, stekta dator och väntar på att nån ska komma och se om de går att rädda efter min freak accident för ungefär ett halvår sen.

men. jag råkar ju ha en fungerande dator igen eftersom jag inte kan vara utan, och jag har dessutom en kamera som fungerar som den ska igen. 🙏

det här är det projekt jag velat sätta igång med under en tid, men väntat eftersom det inte känts kul att göra det med min 5d. nu, med hilda, känns det inte bara tillgängligt, utan också både kul och spännande.

framför allt känns det intressant och spännande eftersom det ger mig möjlighet att utforska mer, detta med högre isotal. på min 5d kom jag inte högre än 1600, vilket krävde fotografering på stativ i ett trångt vardagsrum med begränsade avstånd. med hilda kommer jag ända upp till runt 25 000 i iso, vilket ger HELT andra möjligheter. helt plötsligt kan jag fotografera för hand på slutartider som tidigare varit otänkbara inomhus i det ljus jag använder till det här.

jag gissar att det säkert finns många som inte gillar att fotografera på såhär pass höga isotal, för att det blir kornigt och grynigt. för mig är det inte ett problem - tvärtom, faktiskt. jag gillar det här enormt. det snarare förstärker det uttryck jag är ute efter i just den här typen av bilder. 

bilden ovan blev lite mer oskarp än jag tänkte mig från början, men det är en bra inkörsport till den planerade oskärpa jag har tänkt testa allt eftersom. vet inte om jag kommer att använda icm, just - det återstår att se. men jag har tänkt att jag ska vara medveten i oskärpa, som experiment om inte annat.

om nån undrar vad jag ska göra med de här bilderna, kan jag skvallra om att jag tänker göra en fotobok. i nuläget osäkert om det blir en bok enbart för mig själv, eller om jag ska hitta nåt bra ställe att trycka den på och sälja.

oavsett vilken form den här boken tar, kommer det att vara en fotobok MED text till vissa bilder. jag har en väldigt tydlig idé om vad det kommer att vara för sorts bok, och den kommer att bli helt fantastisk. innehållet kommer att vara rätt gotiskt, på ett troligtvis ganska groteskt/obehagligt, men ändå vackert vis. det är inte en bok som kommer att attrahera alla, that's for sure. 😅

om det är nån som undrar vad det är för små, ljusa prickar lite här och var, så är det inte damm - det är smått skräp från undersidan av edwards tänder, skulle jag tippa på - och troligen lite skräp från den åratal gamla, torkade ros jag använder. jag orkade inte engagera mig i att ta bort det, faktiskt.

det här är för övrigt bilder jag tycker är vansinnigt roliga att fotografera. särskilt nu när jag slipper trängas med ett stativ som bara begränsar utsnitten. att fotografera handhållet är min preferens, varje dag i veckan. som referens till hilda så tror jag att hon kan vara något tyngre än 5d'n, men jag har faktiskt inget emot det. jag gillar lite tyngd i händerna när jag fotograferar, vilket jag gissar beror på att jag fotograferade med min hasselbladare handhållen - och den är ju rätt tung. tyngd i en kamera känns tryggt att hålla i, iaf för mig.

jag började med det här projektet natten till igår, och fortsatte idag. det är kul att testa en ny kamera på det här viset,och hilda är väldigt tydlig med vad hon kan prestera. gårdagens ljus såg ut på ett visst sätt, inklusive en reflexskärm. idag använde jag ett annat ljus, utan reflexskärm, och dessutom underexponerade jag med ca 1½ steg. det gav mig mer att jobba med i gråskalan, och dessutom råfiler som är mer lättarbetade överlag. det svarta ni ser, är ett svart lakan - och eftersom jag vill ha det svarta helt kolsvart utan några som helst detaljer, är de underexponerade råfilerna lättare att justera. 

jag är SÅ jävla glad att jag bestämde mig för att investera i en ny (begagnad) kamera redan nu i stället för att vänta på obestämd tid framåt. nu kan jag ha riktigt roligt igen, utan att känna mig begränsad i vad jag är villig att lägga ner i tid på bildredigering av sensordamm, oro för korrupta råfiler osv.

och det här projektet. shit, vad jag kommer att ha roligt med det. och shit, vad min bok, oavsett vilken form den tar, kommer att bli kul. egentligen skiter jag i om nån annan ser den, bara jag själv får hålla den i händerna. 

och oavsett vad ni tycker om temat/ämnet i det här projektet, så måste ni ju ända hålla med om att edward är ståtlig i sin hatt. jag tror att jag skrev om det förra vintern, men när edward flyttade in hos mig såg jag på en gång vad han heter. jag vet att han egentligen var en älgko när han levde, men såhär i efterhand visade det sig att hans rätta natur är som en filosofisk gentleman med hög hatt och monokel (som han egentligen inte har, men jag funderar på att skaffa en åt honom för det skulle klä honom så bra).