första bilden på iza

som tidigare utlovat; en crappig mobilbild är vad som gäller, när man vill ha nån slags bildbevis på att det faktiskt flyttat in en kattunge hemma hos mig. det här är alltså iza; 12 veckor gammal, kolsvart huskatt - en liten tjej. henne har jag idag varit till uppsala för att hämta, och hjärtat sväller över av kärlek och omtanke för den här lilla madamen, som så abrupt har blivit kidnappad av en helt okänd människa, till ett helt okänt landskap i form av en lägenhet där det DESSUTOM finns ett stort, svart hårigt monster som flåsar jättevarm luft, låter illa (han stress-piper gärna, schäfer som han är). det är klart att man blir lite smånervös av så stora omställningar här i livet.

sen jag tog den här bilden för en stund sen, har hon försvunnit in under byrån i sovrummet. där tänker hon tydligen stanna, tills hon hunnit processa klart att hon åkt bil, bajsat i ryggsäcken hon fick åka i, har blivit hälsad på av två av mina bästa vänner, träffat på hunden i trygghet i ryggsäcken, och sen hamnat i sitt nya hem.

jag skulle också behöva tid att processa det.

så jag tänker låta henne sitta där under byrån, tills hon känner sig redo att komma fram av sig själv. hon har filten hon fick med sig ligger på en pytteliten klöspinne med sovplats på, därinne i sovrummet, om hon vill känna sig lite trygg med doft, just. jag tiggde också till mig nån deciliter kattsand från uppfödaren, att hälla över den kattsand jag har här hemma - jag fick till och med lite använd kattsand, återigen för igenkänning av doft osv. 

jag känner verkligen med henne. men jag är också otroligt glad att det äntligen finns en katt här hemma igen. hon är pytteliten, men har redan fräst åt hunden flera gånger. hon verkar både lite försiktig OCH lite modig på en och samma gång. det ska bli otroligt intressant att lära känna den här lilla pälsiga prylen på fyra ben som har landat här hemma. 🙏