jag har gjort en grej

det är lättare för mig att komma mig för att fotografera när temperaturen är lägre, himlen är full med stora, mörkgråa moln, och hjärnan är iaf något mindre inlindad i fetvadd. idag var en sån dag.

jag fick för mig att göra nåt annorlunda idag. det skulle vara otroligt intressant att höra om ni kan se vad jag har gjort, just idag. det är inte nödvändigtvis vad man tror, vid ett första ögonkast. så - hit me, med alla gissningar. jag berättar i kommentarerna senare. 🤗

igår och idag

njut medan ni kan, för det här händer inte ofta. jag tror att jag skriver ganska precis exakt den meningen varje gång jag visar en FÄRGBILD. 😱 det är nästan lite pinsamt att göra det, men alltså.. det här är väl ungefär bland det enda jag tycker kan vara fint med sommaren. just vita och rosa (och vissa lila) blommor på buskar och träd. och just den här bilden blev ju så gullig så jag nästan skäms, bara därför. 😅 herregud, vad tjejjig jag känner mig. 🙈😄😂

det är tur att det inte händer särskilt ofta. för mig, alltså, eftersom jag känner mig så otroligt obekväm med det. 😅

i det här inlägget visar jag bilder från igår och idag. kameran har fått följa med ut flera gånger, i syfte att kanske ta mig ner på stan med hunden, men det inte blir av för att det är för varmt. nån dag fick den följa med två gånger, och trots det kom jag hem helt utan bilder. 

igår och idag följde hilda med ut, och jag kom hem med kanske 15 exponeringar/tillfälle. bättre än inget, men inte några massiva bildskördar. inte heller så många bilder jag egentligen tycker är skitbra. själv är bästa kritikern, har jag hört. 

dessa två är dock klara favoriter. för den som undrar är det skuggan från en sån här ställning som ställs upp som arbetsplats när det ska målas fasad, bytas fönster eller liknande. själva ställningen i sig är skitful, men skuggan desto roligare - iaf igår. 

nedan kommer bilderna från idag. inte heller jättespännande, men trots att jag har konstant hjärndimma pga sommar och pollen, så vill jag ändå försöka hålla seendet igång. även om jag oftast inte har nån som helst plan, eller har svårt att ens SE bilder, så kännst just det viktigt. att hålla seendet igång.

just det här, nedanför, är ju något jag återkommer till gång på gång. det ligger nära hemifrån, är lättillgängligt, det är en rolig miljö att fotografera, och trots att det är en rätt kort sträcka att fotografera på, så känns det som att jag hittar nya bilder där nästan varje gång jag går förbi.

bilden ovan är för övrigt en av mina favoriter från de här två dagarna.

.. och här är dagens sista; en dubbelexponering av några söta blommor ned i en vattenpöl som det regnade i. ringarna efter vattendropparna syns inte lika väl som jag hade hoppats, men jag var faktiskt alldeles för lat för att testa en gång till. 🤦🏻‍♀️

kopparlunden, igen.

det här var en något knepig fotografering. jag har tänkt i flera dagar att det är dags att ta mig ner till kopparlunden igen, med både hund och hilda. det har inte blivit av, eftersom jag varit väldigt trött senaste veckan eller så - och troligen kommer att fortsätta vara det ett tag till.

men eftersom smhi påstår att det ska regna en hel del nån vecka framöver, kändes det som en bra idé att ta sig iväg idag, även om jag känner mig något avtrubbad.

det var lika jävla drygt ljus ute idag som sist - skarpt, äckligt solsken. den enda fördelen med det är att det ger skarpa skuggor som kan vara kul att leka med. det finns en eller ett par bilder längre ner som är lite småroliga av det anledningen.

det känns märkligt att traska runt därnere, med kamera, numer. förr var det så uppenbart vad jag skulle fotografera, men det är inte längre så. det finns bilder jag tagit ett stort antal gånger, och jag känner mig enormt mätt på just den typen av fotografier. alltså behöver jag titta efter annat. det är inte alls lätt, kan jag upplysa om. särskilt inte när man känner sig trött, avtrubbad och halvblind på grund av nämnda, äckliga sol som envisas med att lysa rätt in i ögonen trots solglasögon. 

jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om de är bilderna, än. jag är inte alls säker på att jag är jätteförtjust i dem - men då är jag å andra sidan fortfarande både trött och smått groggy. det kanske känns annorlunda i morrn - det skulle inte vara första gången, isf.

jag ser på tiden att jag behöver öppna upp ett teams-möte för mina passionistamedlemmar som ska vara med och ställa ut i höst. därför lämnar jag er med resten av dagens bildskörd utan kommentarer från mig.

enjoy! 🤗

ebba, min troublemaker

jag har inte fotograferat alls på runt två veckor. det var länge sen det var ett så långt uppehåll. men efter senaste omgången med hedda, har ingen av dem ropat på mig - och jag har inte haft lust att fotografera snö, igen.

men idag började ebba kännas relevant, lite som att hon knackade på och ställde frågan - jag då!?

liksom med både edward och hedda, har jag hela tiden haft en väldigt tydlig bild av ebba, hennes personlighet och hur hon är. tänk er en slags blandning av trotsig 3-åring och obstinat tonåring. en själ som studsar mot väggarna i det här oändliga mörkret, i sin jakt på thrills. 

just idag var det inte alls så hon visade sig, min ebba. och tro mig när jag säger det; jag är helt ställd. det här inte alls som jag föreställt mig att det skulle bli. det här är nåt helt annat - som inte nödvändigtvis är dåligt, bara annorlunda, och därför känner jag att jag har svårt att förhålla mig till det.

min inre bild av ebba är att hon är lekfull och barnslig. jag ser inget lekfullt och barnsligt i de här bilderna - jag tycker snarare att hon.. inte ser snäll ut i ögonen. inte ond eller elak, nödvändigtvis - bara inte just snäll.

jag har tänkt mig att jag ska fortsätta fotografera ebba, och om hon uppför sig på samma vis som hedda, så kommer hon att vara på ett annat humör i morgon eller dagen därpå. 

det här är första gången jag fotograferar ett projekt på det här viset, där lyhördhet, empati, intuition osv, är livsviktigt för att det ska bli det som måste/behöver bli. jag misstänker att det är därför jag blir förvirrad när de har egna åsikter om hur de vill bli sedda just den dagen jag fotograferar dem.

rent fototekniskt; om ni tycker att de här bilderna känns lite grå, så beror det på att de är lite grå. eller, grå och grå.. lite mindre kontrast än jag hade tänkt mig. men när jag satte ljuset tänkte jag inte på att ebba är så väldigt mycket mindre än både edward och hedda, så spotlighten hamnade lite för högt upp i relation till ebba. det kändes som ett litet rookie mistake, men - jag får göra bättre nästa gång, helt enkelt.

bortsett från min förvirring idag, måste jag ändå säga att det här är ett otroligt intressant projekt. dels är det väldigt roligt, själva fotograferandet. men det är också himla kul efteråt - bildbehandlingen, och att betrakta dem. jag har inte börjat välja bilder till boken (vilken form den än tar), eftersom jag kommer att behöva fotografera ganska mycket mer. men alltså; bara det att jag LYSSNAR på dem i stället för att tvinga på dem mina egna idéer, är väldigt intressant. 

sen, ska det erkännas - jag experimenterar också. 

jag har t ex testat icm även med ebba. men hon, liksom hedda, verkar inte vilja göra sig på samma vis som edward. honom sitter det som en smäck med, men flickorna funkar det inte alls lika bra med.

jag har inte lyckats klura ut varför det är så, men min uppfattning är att ebba inte alls gillar att bli utsmetad på det här viset.

för övrigt; en reflektion över hilda, kameran - jag är faktiskt rätt fascinerad över att hilda hanterar autofokus och skärpa annorlunda än 5d original gör. mitt teleobjektiv är långt ifrån nån superbra variant, men jag tycker att det funkar bättre med hilda än min gamla kamera.

på det stora hela känns det som att både det här projektet, och projekt att-lära-känna-hilda, går framåt. det ska bli intressant när snö och allt annat vinter-elände har gett med sig, så att jag börjar ta med mig hilda ut, att se hur hon presterar då.

här är sista bilden för idag - håll tummarna för att de alla tre kommer att känna sig mer benägna att vilja delta mer regelbundet igen! 🤗🙏📷

hedda

jag trodde att jag skulle fortsätta fotografera min gode vän edward idag, men ack så jag bedrog mig. när det började bli dags visade det sig att hedda vrålade för full hals, medan edward var tyst, tillbakadragen och helt försjunken i sin egen lilla värld.

det var bara att ta ner hedda från bokhyllan och ta hand om hennes behov att synas.

om det inte framgått har jag en nära och känslosam relation till mina kranier. de har väldigt tydliga personligheter och är tydliga med att de inte vill förväxlas med "just any skull". de vill inte heller ses som förkroppsligande av några stereotyper. 

edward, som ni redan har träffat, är filosofen. han är djupt försjunken i sina egna drömmar, minnen och filosofiska utsvävningar - inte särskilt tillgänglig, alltså. men han är också en gentleman och rejält ståtlig i sin höga hatt. 

hedda är en partygirl. fast inte nödvändigtvis enbart för kul. hon bär sin partygirl-het som en mask, för att dölja både blyghet och ledsenhet. dessutom har hon en hemlig crush på edward; han vet om det och erkänner att han är smått attraherad tillbaka, men det skulle han aldrig erkänna.

ebba, som ni kommer att få träffa så småningom, är en troublemaker som aldrig kan vara stilla. hon söker thrills och det är ekot av hennes skratt man ständigt störs av i det här oändliga, svarta tomrummet. 

det var första gången jag fotograferade hedda, nu i år. hon hade en ledsen dag idag, stackarn. jag provade att fotografera henne både med och utan skärpa, men jag tror att - iaf som det känns just precis nu, att skärpa klär henne bättre än oskärpa. vi får se hur det känns en annan dag.

det är pga detta som flera av bilderna är så väldigt lika; samma som med edward igår. så går det när man testar ungefär samma utsnitt med/utan skärpa.

när det börjar bli dags att faktiskt välja bilder, skriva texter och layouta, finns det en viss sannolikhet att jag kommer att göra bildytan större. det jag menar är att göra den svarta ytan större så att de får mer utrymme att VARA i. det är ett tag kvar tills dess, så jag kanske hittar på nåt annat när det väl är dags. det vet man inte förrän man är där. 😅

jag kan iaf säga att det här är ett otroligt kul projekt att hålla på med. jag har som sagt var en väldigt nära relation till edward, ebba och hedda, och att berätta om dem på det här viset känns som det enda sätt att göra det på utan att störa dem i sina bubblor av tillvaro.