ebba, min troublemaker

jag har inte fotograferat alls på runt två veckor. det var länge sen det var ett så långt uppehåll. men efter senaste omgången med hedda, har ingen av dem ropat på mig - och jag har inte haft lust att fotografera snö, igen.

men idag började ebba kännas relevant, lite som att hon knackade på och ställde frågan - jag då!?

liksom med både edward och hedda, har jag hela tiden haft en väldigt tydlig bild av ebba, hennes personlighet och hur hon är. tänk er en slags blandning av trotsig 3-åring och obstinat tonåring. en själ som studsar mot väggarna i det här oändliga mörkret, i sin jakt på thrills. 

just idag var det inte alls så hon visade sig, min ebba. och tro mig när jag säger det; jag är helt ställd. det här inte alls som jag föreställt mig att det skulle bli. det här är nåt helt annat - som inte nödvändigtvis är dåligt, bara annorlunda, och därför känner jag att jag har svårt att förhålla mig till det.

min inre bild av ebba är att hon är lekfull och barnslig. jag ser inget lekfullt och barnsligt i de här bilderna - jag tycker snarare att hon.. inte ser snäll ut i ögonen. inte ond eller elak, nödvändigtvis - bara inte just snäll.

jag har tänkt mig att jag ska fortsätta fotografera ebba, och om hon uppför sig på samma vis som hedda, så kommer hon att vara på ett annat humör i morgon eller dagen därpå. 

det här är första gången jag fotograferar ett projekt på det här viset, där lyhördhet, empati, intuition osv, är livsviktigt för att det ska bli det som måste/behöver bli. jag misstänker att det är därför jag blir förvirrad när de har egna åsikter om hur de vill bli sedda just den dagen jag fotograferar dem.

rent fototekniskt; om ni tycker att de här bilderna känns lite grå, så beror det på att de är lite grå. eller, grå och grå.. lite mindre kontrast än jag hade tänkt mig. men när jag satte ljuset tänkte jag inte på att ebba är så väldigt mycket mindre än både edward och hedda, så spotlighten hamnade lite för högt upp i relation till ebba. det kändes som ett litet rookie mistake, men - jag får göra bättre nästa gång, helt enkelt.

bortsett från min förvirring idag, måste jag ändå säga att det här är ett otroligt intressant projekt. dels är det väldigt roligt, själva fotograferandet. men det är också himla kul efteråt - bildbehandlingen, och att betrakta dem. jag har inte börjat välja bilder till boken (vilken form den än tar), eftersom jag kommer att behöva fotografera ganska mycket mer. men alltså; bara det att jag LYSSNAR på dem i stället för att tvinga på dem mina egna idéer, är väldigt intressant. 

sen, ska det erkännas - jag experimenterar också. 

jag har t ex testat icm även med ebba. men hon, liksom hedda, verkar inte vilja göra sig på samma vis som edward. honom sitter det som en smäck med, men flickorna funkar det inte alls lika bra med.

jag har inte lyckats klura ut varför det är så, men min uppfattning är att ebba inte alls gillar att bli utsmetad på det här viset.

för övrigt; en reflektion över hilda, kameran - jag är faktiskt rätt fascinerad över att hilda hanterar autofokus och skärpa annorlunda än 5d original gör. mitt teleobjektiv är långt ifrån nån superbra variant, men jag tycker att det funkar bättre med hilda än min gamla kamera.

på det stora hela känns det som att både det här projektet, och projekt att-lära-känna-hilda, går framåt. det ska bli intressant när snö och allt annat vinter-elände har gett med sig, så att jag börjar ta med mig hilda ut, att se hur hon presterar då.

här är sista bilden för idag - håll tummarna för att de alla tre kommer att känna sig mer benägna att vilja delta mer regelbundet igen! 🤗🙏📷

Poromaa 2026-02-26 07:21

Jag måste säga att jag tycker de här bilderna är bland de bättre i din serie kraniebilder. Jag gillar skärpan (som du ju vet), men jag gillar också formen på kraniet (lite lik första gruppen bilder på ”han” med hatten) och så gillar jag uttrycket i bilderna. Gillar också ljuset (som du själv konstigt nog klagar på), gillar sepiatonen, ja det mesta faktiskt.

Han med hatten (ursäkta att jag glömt hans namn) och ebba är enligt min blick de mest uttrycksfulla. Formen på kranierna funkar bäst för mig.😊

Svar från pisces 2026-02-26 17:37

really? 😄 tänk vad olika det kan vara, det där med vad man gillar. kul ATT du gillar dem - det gör jag också, även om de blev väldigt annorlunda mot vad jag hade tänkt mig.

och det är edward du tänker på. och där kan jag hålla med - jag tycker också att edward och ebba har de starkaste uttrycken. visserligen tycker jag att hedda känns starkare i sitt uttryck den här omgången, än hon någonsin gjort förut - men fortfarande är edward framför allt, den by far coolaste av dem alla tre. han är ju så jäkla ståtlig i sin hatt!!! 😮🤤😍

Bjarne 2026-02-26 21:17

Tänk att du kan leva dig in i deras personligheter på det sättet! Den lyhördheten är det inte många som har. Att sedan få fram det i bilderna är sagolikt. Så härligt att Hilda är samarbetsvillig också! Klart hon är.
Hälsningar Bjarne

Svar från pisces 2026-02-26 21:32

de är så himla tydliga att det bara är att lyssna och höra vad de väljer att berätta/visa av sig själva. och det ÄR verkligen så - det är inget jag hittar på. 😄 sen tror jag att de kanske är så tydliga för att just vi har de relationer vi har. de kanske skulle visa dig helt andra sidor av sig själva - eller låta bli. jag kan inte svara på det.

dock; jag tar din kommentar som en komplimang, så - tack. 🙏

Lena Holm 2026-02-27 08:00

Bra att du trivs med din nya kamera och blir så inspirerad att jobba med den. Jag som ju jobbar som lärare kan ju inte låta bli att reflektera över att Ebba nog egentligen är en han...Men jag antar att det inte spelar så stor roll för dej.
Hälsningar Lena
PS. Om jag släppte in dej i vårt skelettförråd skulle du aldrig komma därifrån :-)

Svar från pisces 2026-02-27 08:13

ebba VAR garanterat en han, på samma sätt som jag skulle tippa på att edward VAR en hon. men båda är numer trans-djur, och var sådär överdrivet öppna och tydliga med det redan från början. 😄 och jag skojar inte, och hittar inte heller på. de här kranierna är mycket speciella, på alla möjliga sätt och vis - åtminstone för mig.

och du, det är nog tur att jag inte har tillgång till skelettförrådet på ditt jobb. jag gissar att jag helt plötsligt skulle få en massa utfyllnader under kläderna på väg därifrån, som kanske skulle se lite misstänkt ut. *visslar oskyldigt*