hedda, igen

alltså, ni anar inte vad roligt jag har med det här projektet. jag har haft de här kranierna som nära vänner i rätt många år, och jag har fotograferat dem alla tre vid ett antal tillfällen under vår vänskap. men det här är första gången jag fotograferar på det här medvetna, intuitiva viset där jag verkligen lyssnar på vad de vill uttrycka. de har ju inget talat språk, gubevars, så det blir att lyssna på andra vis i stället.

hon var på bättre humör idag, hedda. det märkte jag på en gång, så fort hon kom ned från bokhyllan. hon kändes nästan lite trotsig, som om hon utmanade mig att ha sympati och empati för att hon var så ledsen igår. man skulle givetvis kunna ifrågasätta detta och undra om jag på något sätt projicerar mig själv på dem, men tro't eller ej - faktiskt inte. nog för att alla tre har likheter med mig, men det kan jag säga om mina nära mänskliga vänner också, så det är ingen ursäkt.

jag tog några bilder med icm idag också, men alltså.. det skaver. edward sitter det som en smäck med, men han har en helt annan mentalitet, och hans utrymme i det här svarta tomrummet har en helt annan känsla och ett annat syfte, än heddas. hon är mer närvarande än han, alltså behöver hon mer skärpa.

det här projektet är kul på det där sättet att jag nästan känner mig otålig, för att jag vill se hur det blir när det är klart. den otåligheten kombinerat med att det ÄR kul att fotografera dem, gör det helt oemotståndligt. 

en sak jag är sådär överdrivet förtjust i själv, är den här totala svärtan. att det inte finns någon omgivning, ingen miljö, ingen horisont. att de står ut ur mörket, samtidigt som de sjunker in i det. och tomrummet fortsätter ju utanför bildramen, i oändlighet. det här är en helt egen värld, där de vistas i sitt pågående tillstånd, sin nuvarande existens. 

det här är något jag tycker är så vansinnigt vackert. inte bara fotografierna, även om jag ska erkänna att jag är oerhört nöjd, utan också vad de står för, vilken berättelse de visar. tolkningen av den berättelsen är naturligtvis personlig, men i den bok det är tänkt att bli av det här (oavsett om bara till mig själv eller till tryck) så kommer det att framgå och bli tydligt vad de är för sorts individer. det är en enorm skillnad på dem, i hur de spenderar sin tid i tomrummet.

.. och jag är SÅ jävla glad att jag kan fotografera på höga isotal. äntligen! dels uppskattar jag det handhållna (ja, jag vet, jag tjatar - men alltså!), dels älskar jag kornet och hur grovt och skitigt det känns. älskar't!

det här är bilder jag kommer att älska att se på papper. jag har en bild på edward sen förra vintern, på väggen i sovrummet. det ÄR läckert. jag skulle nog kunna tänka mig att ha fler bilder på dem alla tre, nånstans på väggen. vi får se hur det blir.

jag vet inte hur länge jag kommer att känna att jag behöver fortsätta fotografera. hedda tog över innan jag egentligen kände mig klar med edward. det blir nog iaf en eller ett par tillfällen till med hedda, innan jag antingen övergår till edward, eller går vidare till ebba. det beror på vem som vrålar högst den här gången.

men alltså. de är så jävla vackra, alla tre. det är nästan så det blir lite jobbigt. 😅 de är vackra att betrakta såsom de är, men i fotografi... oj, oj, oj. 🙏

nåja. jag ska lämna en sista bild och försöka hålla käften, iaf just i det här inlägget, om hur kul jag har, hur vackra de är, vilka extraordinära individer de är, hur nöjd jag är osv. 😅

hedda

jag trodde att jag skulle fortsätta fotografera min gode vän edward idag, men ack så jag bedrog mig. när det började bli dags visade det sig att hedda vrålade för full hals, medan edward var tyst, tillbakadragen och helt försjunken i sin egen lilla värld.

det var bara att ta ner hedda från bokhyllan och ta hand om hennes behov att synas.

om det inte framgått har jag en nära och känslosam relation till mina kranier. de har väldigt tydliga personligheter och är tydliga med att de inte vill förväxlas med "just any skull". de vill inte heller ses som förkroppsligande av några stereotyper. 

edward, som ni redan har träffat, är filosofen. han är djupt försjunken i sina egna drömmar, minnen och filosofiska utsvävningar - inte särskilt tillgänglig, alltså. men han är också en gentleman och rejält ståtlig i sin höga hatt. 

hedda är en partygirl. fast inte nödvändigtvis enbart för kul. hon bär sin partygirl-het som en mask, för att dölja både blyghet och ledsenhet. dessutom har hon en hemlig crush på edward; han vet om det och erkänner att han är smått attraherad tillbaka, men det skulle han aldrig erkänna.

ebba, som ni kommer att få träffa så småningom, är en troublemaker som aldrig kan vara stilla. hon söker thrills och det är ekot av hennes skratt man ständigt störs av i det här oändliga, svarta tomrummet. 

det var första gången jag fotograferade hedda, nu i år. hon hade en ledsen dag idag, stackarn. jag provade att fotografera henne både med och utan skärpa, men jag tror att - iaf som det känns just precis nu, att skärpa klär henne bättre än oskärpa. vi får se hur det känns en annan dag.

det är pga detta som flera av bilderna är så väldigt lika; samma som med edward igår. så går det när man testar ungefär samma utsnitt med/utan skärpa.

när det börjar bli dags att faktiskt välja bilder, skriva texter och layouta, finns det en viss sannolikhet att jag kommer att göra bildytan större. det jag menar är att göra den svarta ytan större så att de får mer utrymme att VARA i. det är ett tag kvar tills dess, så jag kanske hittar på nåt annat när det väl är dags. det vet man inte förrän man är där. 😅

jag kan iaf säga att det här är ett otroligt kul projekt att hålla på med. jag har som sagt var en väldigt nära relation till edward, ebba och hedda, och att berätta om dem på det här viset känns som det enda sätt att göra det på utan att störa dem i sina bubblor av tillvaro.

renoverings-stress

för ett tag sen begärde jag renovering av min lägenhet av min hyresvärd, eftersom det är precis 20 år sedan, nu i år. jag har inte velat göra det eftersom jag har djur, och det osvikligen blir slitage hur man än bär sig åt. men nu är det så slitet och nedgånget att det är pinsamt att bjuda hem folk.

alltså, renovering.

jag fick reda på att det skulle bli framåt sommaren, eftersom det står folk på kö. det kändes ju lite tradigt förstås, men - det är som det är.

döm därför om min förvåning när jag blev uppringd häromdagen och fick veta att det är dags - de kommer redan på tisdag!!! :o :o :o :o :o

fi fan.

så nu har jag att göra i några dagar. de ska börja i vardagsrummet, vilket innebär att jag bland annat behöver tömma mina bokhyllor på böcker så det går att flytta dem. för att inte tala om allt annat bråte därinne. jag blir både stressad och svettig bara av att tänka på eländet. det är liksom rätt mycket som ska till för att de ska få plats att göra det de ska.

dit jag vill komma med detta är att hela processen av att bestämma mig för vilka bilder jag vill ha på väggarna framöver, helt plötsligt blev lite mer NU än jag hade planerat för. jag hade tänkt att jag kanske skulle fotografera lite mer för ett större urval, men nu kommer jag inte riktigt att hinna med det.

fiolbilderna där ovanför är de jag bestämt mig för att sätta ihop i en triptyk (separata ramar, dock). det var INTE ett lätt val, och uttrycket kill your darlings kändes helt plötsligt väldigt sktuellt. nu har jag iofs två favoriter med, men ändock. allt funkar inte ihop, även om det är ur samma serie - så är det bara. men det här tror jag kan bli bra.

samma sak med kranierna härunder.

det finns många bra bilder ur den serien också, men återigen - allt funkar inte ihop. och eftersom jag inte kan bestämma mig för EN bild att göra en större förstoring av (ur endera serierna, faktiskt) så får det bli triptyker av mindre format.

fast jag tror att det kanske blir större bilder så småningom. bara inte just nu, eftersom jag är så velig och inte kan bestämma mig för vad jag gillar bäst. :D

dock.

jag måste faktiskt erkänna att jag är väldigt nöjd. jag tycker att både fiolserien och kranie-serien är väldigt bra, och att det finns många riktigt bra bilder ur båda serierna. det bådar gott för framtiden, även om den framtiden består av att pryda mina väggar.

det kommer att bli lite andra bilder också. jag ska bland annat ha en bild på min förra hund, ella, och nuvarande hunden, boyo. katterna ska också upp på väggen, men jag behöver hitta bra bilder på dem allihop först. sen har jag minst en bild från i höstas som jag också skulle vilja få upp på väggen.

men. ett steg i taget. jag börjar med dessa, så får vi se vart vi landar.

...

jag kom just på att jag kanske skulle ta och påminna om att det snart är 1 mars, vilket innebär att min onlinekurs i bildseende/bildkomposition snart återgår till sitt ordinarie pris. vill man gå kursen billigt bör man passa på typ NU!

grabba tag i intropriset innan det försvinner här >> Eye C

ebba och hedda

ni har ju redan sett bilder på edward och ebba. idag var det dags igen, men faktiskt premiär för hedda som aldrig har modellat förut. vet inte varför det har blivit så - hon har funnits med här hemma rätt länge. kanske för att jag alltid har tyckt att edward och ebba gör sig så bra på bild, och inte velat lägga till en till modell ifall att det skulle bli trist.

vi tar ett par bilder på ebba, till att börja med. jag skrev senast igår att det här är så jävla roligt - och det är det (uppenbarligen). det jag verkligen, verkligen gillar med att fotografera just kranier/ben, är hur gråskalan ter sig. det blir så oerhört vackert, framför allt i svartvitt. jag har i ärlighetens namn inte ens övervägt att göra något annat än svartvitt av det, så det är svårt att veta hur det skulle se ut i färg. men jag är så nöjd med det här att jag inte ens tänker prova.

att jag sedan råkar ha oerhört vackra, torkade rosor och rosblad, är ju en match made in heaven. nu är ju det något som av uppenbara skäl inte framgår i svartvitt, men tro mig - det är riktigt jävla vackert och en ögonfröjd att beskåda medan jag fotograferar.

det här är då alltså hedda. hon kom till mig genom en bekant som hade hittat ben efter - någonting, i någon skog, och tog med sig det till mig eftersom hen visste att jag gillar sånt. hedda står på samma bokhylla som edward, där hon minns tiderna som var och hur vacker hon ansågs vara på den tiden det begav sig.

faktum är att hedda har stått orörd så länge på bokhyllan att hon var mer än lovligt dammig. nu tog jag mig friheten att låta henne vara dammig - lite av poängen med de här bilderna är ju det förgängliga, det som är lämnat bakom, minnen av det som varit.. och då blir det ju lite fånigt om mina modeller är kliniskt rengjorda. de är ju som vackrast au naturell, tycker ju jag personligen.

det lustiga med de här tre fantastiska modellerna är att de, liksom vilka mänskliga modeller som helst, har lite olika proportioner och uttryck. alltså tog det mig en stund att hitta heddas bästa sidor och hur hennes egen skönhet framhävs som bäst.

men jag hoppas att ni förstår varför jag tycker det är så fantastiskt att fotografera de här tre. de har hängt med i rätt många år, och jag uppskattar deras sällskap oerhört. de har alla mycket olika personligheter, och ger mycket olika intryck. hedda är den jag känner minst, men det här lilla äventyret kanske gör att vi lär känna varandra lite bättre.

det bästa med det här är att jag nu kommer att ha ännu fler bilder att välja mellan, till det börjar bli dags att förnya det som sitter på väggarna här hemma. jag tror att jag eventuellt kommer att visa er, när jag har bestämt mig. vi får se. det återstår att se. :)

edward och ebba, igen

jag har hittat EN bild som sådär självsäkert och nästan arrogant tog på sig rollen att pryda min vägg framöver.

min snygge sambo (en av dem) - edward.

garanterat den här ovanför, men inte omöjligt den undre, heller.

det finns en tredje också, men den känns inte fullt lika självklar som de andra.

det blev också några bilder på ebba, men där har jag inte bestämt mig för om jag kan tänka mig nån av dem på väggen, sådär till 100000% som de på edward.

det är inte det att jag inte gillar bilderna. de bara känns inte sådär BAM 100%. men visst - hon är väldigt vacker, min ebba. det måste man (jag) ju erkänna.

det är väldigt roligt att fotografera mina kranier. jag har fortfarande mitt ko-kranie kvar att fotografera - hedda, heter hon (och jag tror faktiskt att det är en HON, till skillnad från mina transvänner ebba och edward). bortsett från att det är lite pilligt med de torkade rosorna, att kranierna är så torra och sköra att man behöver vara rätt försiktig när man plockar med dem hit och dit - det blir så himla fint! <3

sista bilden är en variant på den två snäpp högre upp. lite annan vinkel, och uppenbarligen närmare.

jag är på det stora oerhört nöjd med dagens bildskörd. fi tusan, vad kul det är att fotografera!