funderingar om bland annat vatten

det blir många bilder idag. alla berör på ett eller annat sätt en gemensam tanke, som i extremt hög utsträckning ligger bakom enormt stora delar av min världsbild.

natur är inte kuliss till människan.

jag är helt bombsäker på att jag tidigare har nämnt olika saker som är betydelsefulla för mig när det gäller just hur jag ser världen, och ett par av dem är shamanism och animism. det innebär i praktiken att världen är full av icke-mänskligt liv. och när jag säger det, menar jag inte bara biologiskt liv, utan besjälat liv. varje träd har ett medvetande, varje sten har detsamma. vatten är ett väsen, vinden likaså. det finns kraft och liv som inte är mänskligt, men från mitt perspektiv har människan som art glömt bort det här. jag vill betona människan som art, när jag säger att vi har en oerhört narcissistisk självbild. jag har väldigt många och långa åsikter om det här som inte alltid är jättetrevliga när det gäller just människan som art.

men.

eftersom jag nu har valt att inte fotografera kommersiellt, kan jag i stället ägna mig åt det som känns sant för mig. och för mig är det av någon anledning viktigt att visa hur min verklighet ser ut. nu kan man tycka att det är knepigt, för jag ser ju världen i färg som de flesta, och ändå visar jag mina bilder i svartvitt. inte heller fotograferar jag platsbeskrivande som många andra gör.

idag tog jag med mig hund och hilda och gick ner till lögarängen här i västerås. ni kommer inte att se en enda bild som visar vart jag är så att nån eventuellt skulle känna igen sig - om man inte är väldigt bekant med träden därnere, förstås. då kanske man känner igen detaljerna.

det som var riktigt intressant idag, utöver själva fotograferandet, var att umgås med vattnet. inte så att jag badade - oh, hell no. 😅 men vi gick ut och satte oss på en brygga som är till för det ändamålet. vi satt där en lång stund, och jag slogs återigen av min fascination för hur en del saker i naturen är helt jävla fantastiska.

som t ex funderade jag på hur mycket kraft som krävs för att flytta ens små mängder luft - för att inte tala om hur mycket som krävs för att flytta vatten. och då är jag helt ointresserad av det vetenskapliga synsättet. det som är viktigt för mig är det besjälade perspektivet. och om man bara provar att själv blåsa på vattenytan i ett vattenglas, så inser man att det krävs en hel del av just kraft, för att ett hav ska storma, eller för att en tsunami ska uppstå. 

den sortens tankar lever jag med mer eller mindre ständigt, i olika varianter, versioner, gällande lite olika saker. 

och det är utifrån det perspektivet en del av mitt fotograferande uppstår. jag vill hitta det besjälade i sånt de allra flesta människor ser som bakgrund till sina egna liv, och samhället i stort. träd. stenar. vatten. natur överlag.

av det skälet är jag också oftast helt ointresserad av VART jag är. jag har inget som helst behov av att visa att jag varit på specifika ställen, för det är inte det jag vill visa. vilket iofs gäller det mesta, inte bara när det gäller min variant av naturbilder. 

det här kan man ju tycka vad man vill om. och vet ni, jag är faktiskt rätt ointresserad av vad andra möjligtvis kan tycka eller tänka om hur jag väljer att fotografera. det är viktigt för mig, jag har förmågan, tiden, och jag behöver inte tjäna pengar på det jag gör. det gör att jag kan fokusera på just det som är viktigt för mig. och i min värld är det en ren lyx.

en liten parentes mitt i, gällande det här med att fotografera vatten. jag tycker att det faktiskt är rätt svårt, om jag ska vara ärlig. iaf om man vill fotografera på det här sättet, med nån slags skärpa och nån slags normal slutartid/exponering.

stora mängder vatten, på det här viset, ser faktiskt rätt märkligt ut om man tittar noga. ytan ser på ett sätt jämn ut, fast ändå inte. ytan får också stora ringar av ljusreflektioner. om man verkligen, verkligen tittar - som om man tittade på ett fotografi fast i verkligheten, ser man också att vattnet på sätt och vis ser lite ut som ett tyg som rör sig. 

.. men när man fotograferar det, blir vattnet nästan skulpturalt. det blir det ju också om/när man fotograferar på superkorta slutartider, men då är det nåt helt annat man vill åt. fotograferat såhär ser det nästan ut som is, ibland. 

så. vatten är knepigt ibland, iaf när jag ska fotografera. jag tycker visserligen att de här bilderna har sina poänger, men jag föredrar nog att fotografera just vatten med icm.

för att återgå till besjälade ting. när man har det som grundläggande mindset, blir en del saker man ser ute, väldigt beklämmande. det ger en viss människosyn som inte alltid är så smickrande - återigen; för människan som art. det finns vettiga individer, men som art.. jag tänker inte ens be om ursäkt för att jag säger - näh. inte impad.

men för att gå från den ena ytterligheten till den andra, som dessutom är roligare att tänka på och skriva om - det är väldigt roligt att fotografera på det här viset. dels är det njutbart att fotografera på ett sätt som är sant för mig. dels är det oerhört givande att hitta alla dessa små märkliga formationer i träd, stenar osv.

och även om jag erkänner mig mer självkritisk än jag kanske förtjänar, så älskar jag att fotografera såhär. jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis. och det är en sanning som gäller oavsett vad jag har framför kameran. natur, industri, stadsmiljö, whatever det nu är.. this is how i do it. 🙏

.. och här tror jag det får vara slut för idag. 🤗🙏📷✨

lögarängen, västerås

jag är fortfarande trött på att traska upp i skogen på andra sidan gatan, så just nu väljer jag aktivt att gå andra promenader med hunden. förr eller senare återvänder vi upp i skogen, men jag vill verkligen slippa alla trädrötter, rotvältor, stenblock osv, ett tag. 😅

så. idag traskade jag och hunden ned till lögarängen här i västerås. det blev faktiskt några färgbilder (well, ngt nedsatt färgmättnad är det, men inte fullt lika mycket som jag brukar). det slog mig att jag vid något tillfälle i mitt liv har haft ett samtal om att monokrom inte nödvändigtvis måste betyda svartvitt, bara att det är en och samma färg i nyanserna mellan svart och vitt. typ så. så jag antar att jag kan skryta med att jag är mer eller mindre monokrom hela inlägget igenom (nästan), trots att allt inte är svartvitt.

jag delar upp bilderna i färg och svartvitt.

FÄRG

SVARTVITT

bilden här ovan har jag visat en skarp variant av, för ett tag sen. idag ville jag testa att göra den med icm, och såhär blev det.

varför man gör som man gör

idag när jag var ute med hunden traskade vi ner till lögarängen, som inte ligger jättelångt härifrån. eller, EGENTLIGEN gör det inte det - men när man har trasiga fötter på det viset jag har, så kan det vissa gånger kännas jävligt långt. så var det idag, och jag har suttit och vilat fötterna i flera timmar sen vi kom hem.

nog om det.

på promenaden så gick jag och funderade litegrand på varför jag väljer att fotografera vissa saker. minns, från fotokursen för ett år sen, när en deltagare tyckte det kändes tradigt att fotografera löv och annat, för vad skulle hen med det till. typ.

och näh, det kan man ju undra. 

själv tycker jag dock att det finns många svar på den frågan. dels är löv och andra, små detaljer, oerhört behändiga att träna vissa saker på. går man en kurs för mig får man ju t ex lära sig att se geometriska former, riktningar och annat. det är rätt smidigt att träna på små saker, och därefter gå över till större och större prylar/situationer. 

för min egen del.. det tänkte jag också på när jag gick där. faktiskt så är det flera här på fotosidan som kommenterat just att jag väljer rätt trista motiv, men att det blir så fint i vilket fall.

och det är lite av poängen med det, för mig. det finns så många som fotograferar superläckra miljöer, och bilderna blir jättefina. men det är inte så svårt att ta fina bilder på läckra miljöer, det ger sig själv, mer eller mindre. 

jag gillar det där med att hitta det vackra i det alldagliga, ibland till och med fula. det tilltalar mig oerhört. skönheten i det kan bestå av många saker. det kan vara ett väldigt vackert ljus på ett material som de flesta kanske inte tycker är skitsnyggt (typ; betong, rostig plåt eller liknande). det kan vara, som på två bilder härunder, mönster i en bräda eller löv/annat som ligger på backen och i sig skapar en trevlig balans/komposition.

sen finns det ju sånt jag antingen vet redan innan jag går hemifrån att om jag gör si eller så på den specifika platsen, så kommer det att bli en bra bild. så var fallet med bilden nedan - jag visste redan innan att jag ville gå dit och ta en sån här bild. har ett par till alternativ, men det här är den jag gillade bäst.

bilden härunder är väldigt vanlig bland västeråsare. på ungefär samma sätt som att troligtvis varenda kotte som bor i västerås vid ett eller annat tillfälle har tagit en bild av svartån där den går rätt genom stan. ALLA tar den, och ALLA bilder ser mer eller mindre likadana ut. 

men jag kunde inte riktigt låta bli idag, faktiskt. jag brukar undvika det just därför, men idag gick det inte. 😅

ett annat mål med dagens promenad var att fotografera vatten. i brist på elbafärjan som slutade gå för i år, för flera veckor sen, får man nöja sig med att gå längs vattenkanten och försöka få till nåt kul. det blev många bilder, och tror att över hälften av dem åkte raka vägen ner i skräpkorgen när jag gick igenom bildskörden från idag. men några blev helt ok. jag har ju en liten plan med bland annat vattenbilder, så jag försöker ta tillfällena i akt när de dyker upp. tror inte att jag kommer att använda några jag tar just nu, men övning ger färdighet...

och här ska ni få se en kraftigt dämpad FÄRGmättnad - det tillhör ju inte vanligheterna, så passa på och njut om det är så att ni gillar den. 😄 för min del handlade det mest om att jag gillade hur den högra trädtoppen sträcker sig mot den andra på vänsterkanten. 

här har vi ju ett sånt där bra exempel på sånt som många kanske inte ens skulle se, för att det är så vardagligt. det är en kort, liten trappa utanför ett hyreshus, på väg ned mot lögarängen. jag har passerat den förut, många gånger, men idag SÅG jag den - och den var alldeles strålande vacker just idag.

så. jag gillar att se det vackra där det inte är uppenbart. för mig är det betydligt roligare och mer givande, än att leta rätt på det mest slående ställe jag kan hitta och fotografera där. 🙏

en engångsföreteelse

jag bor i västerås, och under helgen är det årets upplaga av summer meet - det som tidigare kallades power meet (som nu har flyttat till linköping, tror jag - men traditionen här i västerås sitter som berg). egentligen är jag alldeles otroligt ointresserad av bilar, och det var många år sen jag gav mig ut för att fotografera under den här gigantiska bilträffen.

men i år fick jag för mig att jag skulle göra det, så med hunden och kameran i släptåg drog jag ut. det småregnade nästan hela stunden vi var ute, så det blev inte skitlänge. men nån dryg timme var vi ute, iaf.

den här sortens fotografering är inte alls min grej. men det är ungefär såhär jag har fotograferat bilar alla de tillfällen jag faktiskt gjort det. jag gjorde det mer förr, när jag kände folk som cruisade. men numer tycker jag mest att det är drygt. mängder av folk, lika många bilar, mycket intryck, både visuellt, ljud och lukter. många är rejält berusade och dryga. lägg till det att jag inte är särskilt förtjust i folk, så är valet huruvida jag vill ta mig ut oftast enkelt. 

jag tar mig friheten att inte skriva mer, utan här har ni en drös bilder på diverse bilar. :)

fortsatt experimenterande

ja, jag erkänner. jag har faktiskt lite för kul med det här med medveten rörelseoskärpa. jag tycker att det är skitkul!

tog med mig hunden och kameran och gick en sväng längs lögarängen (långt promenadstråk längs mälaren, förbi lögarängen badplats) tidigt på kvällen. bestämde mig för att testa lite olika saker, främst utifrån rörelseoskärpa. bland annat ville jag se hur det funkar med olika motiv. hittills tycker jag att den gör sig klart bäst med växtlighet. har inte riktigt fått det att funka med exempelvis byggnader än - men övning ger färdighet, så förhoppningsvis kommer jag dithän att den typen av bilder blir ok, de med.

innan jag ger mig in på det, dock, tänkte jag visa några bilder som är mer typiskt mig. dagens bildskörd består nämligen av lite diverse. en del bilder har jag dubletter av - en skarp, en med rörelseoskärpa. 

men - "vanliga" bilder först.

.. och nu kommer det några med rörelseoskärpa.

jag har funderat lite på vad det är med denna rörelseoskärpa jag är så fascinerad över. min slutsats är att, beroende på VAD man fotograferar - vad JAG fotograferar, så kan man (jag) använda den för att ge bilderna ett gotiskt intryck.

för den som inte har koll (och det är nog rätt få som vet), så är gotiken en del av den groteska konsten. det groteska har funnits i vår konsthistoria ända sen långt före antiken. groteskerier används under varje tidsperiod som en retsam motsats till varande normer. 

under den tidigare konsthistorien (egypten, antiken osv, fram till strax efter renässansen) hade det groteska ett stort fokus på humor - att förlöjliga, vända upp och ner på maktutövning osv. men när romantiken började hitta sin nationalromantik, påbörjades en utveckling mot bl a den gotiska litteraturen. detta är en facett av det groteska, som under 1800-talet fokuserade mycket på den inre världen och hur den stod i kontrast gentemot en värld som mer och mer handlade om industri och vetenskap.

utifrån just det perspektivet; (mar)drömmar, drömvärldar, drömmar i drömmar, känslan av att inte vara stilla inne i huvudet, att världen rör sig så snabbt att allt blir suddigt och oskarpt, galenskap osv - så tycker jag att, beroende på motiv, rörelseoskärpa har en given plats. 

sen måste ju inte allt vara oskarpt - såklart. här har vi ett par bilder från några rosrabatter som är rätt fina. men här är det annat som gör att iaf jag gärna relaterar till gotiken - det betyder inte att du måste göra det. :)

inte heller måste allt vara i svartvitt. märkligt att höra mig själv säga det, men uppenbarligen finns det saker jag kan göra i färg (om än med väldigt låg färgmättnad) också.

jag måste erkänna att jag tycker att det här är sjukligt kul. tror att det jag gillar mest är just möjligheten att få ett helt annat uttryck, även om motiven kanske är ungefär som de jag normalt sett attraheras av. det gör att jag helt plötsligt känner att jag har ett formspråk för något helt annat, och jag uppskattar det oerhört. plus att det finns så mycket att utforska. bara en sån grej som skillnaden mellan handhållen kamera (som nu), mot att fotografera med stativ - där blir det ju en enorm skillnad.